Hon har suttit i rättssalar där unga pojkar dömts till livstid och mött föräldrar som aldrig får tillbaka sina barn. Men det är i en lokal med ett gäng ungdomar som advokaten Evin Cetin inser vad som saknas: riktiga jobb, riktiga möjligheter, riktiga vägar bort från gängen. Payam Moula intervjuar.
Det är en vardagskväll i ett av Göteborgs utsatta områden. En liten lokal, en röd zon på polisens karta.
På scenen håller micken på att riggas. Någon har bakat, en annan dukar fram. En fjärde har fått uppgiften att möta kvällens gäst vid dörren. Femton, tjugo ungdomar har små uppdrag, små arvoden. Var och en har ett ansvar.
Det är en lokal eldsjäl som har ordnat det här. Varje gång hon får några tusenlappar till ett event delar hon upp dem i minijobb. Hon gör allt för att barnen ska få känna att de jobbar.
För att locka ännu fler har advokaten och författaren Evin Cetin tagit med sig skådespelaren Adam Kais, känd från Snabba Cash. Rätt ansikte, rätt språk, rätt publik. Mitt i samtalet räcker en kille upp handen, tittar på Evin och säger:
– Alla här vill ha jobb. Ge oss jobb då. Är du en sån som bara snackar?
Orden träffar hårt.
– Jag kommer ihåg att det tog, säger Evin Cetin i dag.
– Där och då lovade jag mig själv att jag måste göra något. Jag insåg att jag åkte runt och pratade. Men jag gav dem inget konkret.
Det blir startpunkten för något som, några år senare, ska kallas sao-jobben – ett försök att bygga en alternativ arbetsmarknad för fjortonåringar i Sveriges utsatta områden. Men för att förstå varför den där killens fråga bränner, måste man backa bandet.
Enda arbetsförmedlingen som aldrig stänger
Evin Cetin brukar beskriva det hon sett som advokat med en ironisk formulering:
– Narkotikabemanning AB. Det är Sveriges enda arbetsförmedling i utanförskapsområdena. Öppet dygnet runt, jobbgaranti, pengar direkt.
Hon säger det med ett sorgset leende, för det finns inget roligt i det.
Under åren 2016–2022 arbetade hon som försvarsadvokat i några av landets mest uppmärksammade mordmål. Hon läste tusentals sidor förundersökningsmaterial, lyssnade igenom hundratals timmar hemliga avlyssningar.
Från början, minns hon, handlade mycket om småsummor. Femhundralappar. Tusenlappar. Enstaka körningar. Men strukturen bakom var allt annat än liten.
– Det är nästan som att få vara en fluga mitt i utanförskapsområdets verklighet, säger hon. Du hör hur barnen lever, vad de pratar om, vad som lockar dem.
Från början, minns hon, handlade mycket om småsummor. Femhundralappar. Tusenlappar. Enstaka körningar. Men strukturen bakom var allt annat än liten.
– Det var rena bemanningsföretag. Franchisestrukturer i narkotikahandeln. Någon rekryterar, någon schemalägger, någon håller i ekonomin. Och längst ner i kedjan: barnen.
För många av dem är kriminaliteten inte främst våld, utan jobb. Ett sätt att bli behövd. En väg till delaktighet i ett samhälle där de inte upplever att det finns något annat som väntar.
– Jag mötte en generation som är född och uppvuxen i Sverige, kan svenska, följer nyheter via sociala medier, men som inte känner sig som en del av Sverige, säger hon. Det är farligt när barn växer upp med känslan: ”Samhället kommer inte att förändra något för mig. Om någon ska förändra mitt liv är det jag – eller gänget.”
Det fanns ett ögonblick då Evin Cetin bestämde sig för att lämna advokatyrket.
En ung kille under 17 år har blivit avrättad, nära sitt hem. Det är stor uppståndelse i kommunen, över 600 personer kommer till begravningen. Evin är där som målsägandebiträde åt familjen.
När kistan bärs in säger pojkens mamma, själv ett år yngre än Evin:
– Jag flydde inte till Sverige för att begrava min son. Jag flydde till Sverige för att min son skulle få en framtid.
Den meningen fastnar.
– Jag träffade så många mammor och pappor som aldrig ville att deras söner skulle hamna i kriminalitet, säger Evin. Men de kände att de förlorat sina barn. Och jag såg att det här inte var någon kultur de tagit med sig från sina hemländer. Det är en kultur vi har skapat i Sveriges förorter.
Hon vann mål. Hon såg livstidsdomar falla. Men det gav inte upprättelse.
– Det blev aldrig ett leende. Föräldrarna fick inte tillbaka sina barn. Jag kände till slut att jag inte gjorde någon skillnad. Straffet ändrade ingenting för dem.
Det är då hon börjar tänka: Vad hade behövts innan? Innan vapnet, innan sms:en, innan barnen blev barnsoldater?
Från framtidstro till cynism
Det här är inte hennes första resa genom Sveriges utanförskapsområden.
Redan 2009, som ung EU-kandidat, tillbringade hon ett halvår med att åka runt i förorter och prata politik med ungdomar. Många socialdemokrater minns hennes kampanj som gav 22000 personkryss. Trots att hon stod på plats 29 på EU-listan syntes hon mycket. Bland annat på över 100 pizzerior i landet, och hördes i gruppen Medinas kampanjsånger. Då var stämningen en annan.
– Det fanns en framtidstro, säger hon. De jag mötte var födda här, uppvuxna här, och trots allt trodde de på en framtid i Sverige.
Man pratade inte ens om kriminalitet, man pratade om ”att jobba”.
Hon använde hiphop i valrörelsen, blandade musik och politik, nådde en bred grupp unga. Narrativet, upplever hon, var inte ännu kidnappat av kriminaliteten. När hon tio år senare återvänder, den här gången som advokat, är det en annan ton.
– Det som slog mig var hur många som sa att vägen till ett jobb, vägen till delaktighet, går via narkotikahandeln. Man pratade inte ens om kriminalitet, man pratade om ”att jobba”.
Barn och unga formulerar konspirationer om sina egna områden. Varför byggs det nya köpcentrum här? ”För att vi inte ska nå de andra svenskarna.”
– Grogrunden för kriminaliteten är en känsla av att vara född här men aldrig få känna gemenskap, säger hon.
– Och det är en generation som inte längre tror på vuxenvärlden. De följer politiken via Tiktok, Snapchat, Instagram, varje dag. Inte bara vart fjärde år. Men de tror inte att någon där kommer att förändra deras livsvillkor.
2022 lämnar hon advokatyrket. Inte för ett toppjobb i näringslivet, utan för att försöka gestalta det hon sett. Hon skriver boken ”Mitt ibland oss”, där hon träffar barn och unga, såväl offer som förövarna, i det gängvåld som skakat om vårt svenska samhälle. Under ett år delar hon ut boken gratis till skolor i utsatta områden – ungefär 15000 exemplar – med ett villkor: hon vill ha samtal med elever och lärare i utbyte. Samtidigt ställer hon krav på de företag som vill vara med och finansiera.
– Vill ni stötta det här, då följer ni med ut till utanförskapsområdena. Ni skickar inte bara pengar, ni skickar er ledning.
Telia, Stena Fastigheter, Nordea och andra följer med. Chefer som vanligtvis sitter långt från miljonprogram och gängskjutningar får sitta i klassrum, lokaler, träffa ungdomar.
Det är i ett sådant möte, i lokalen i Göteborg, som killen ställer sin fråga: ”Ge oss jobb då.”
– Det var där jag insåg att pratet inte räcker, säger hon. Det måste finnas ett konkret alternativ till den kriminella arbetsmarknaden.
Evin och några medarbetare startar Nästa generation Sverige, en ideell förening. Målet är enkelt formulerat: fler barn ska få sitt första jobb. För att hitta en modell åker de, likt så många politiker de senaste åren, till Danmark. Där har man länge arbetat med så kallade fickpengsjobb i deras utsatta områden.
– Alla åkte till Danmark då, säger Evin. Men många missade det förebyggande. Det vi fastnade för var kopplingen mellan små jobb, organiserad fritid och ökad skolnärvaro.
En rektor berättar hur fickpengsjobben blev ett sätt att bygga förtroende. Eleverna får små anställningar, men villkoret är tydligt: de måste sköta skolan.
– De hade också begränsat möjligheten för föräldrar att flytta barnen mellan kommunala skolor när det blev jobbigt, berättar Evin. Gick man in med tydliga gränser skulle man inte kunna ”rösta med fötterna” direkt.
SAO-jobben – en ny sorts anställning
Tillbaka i Sverige börjar de bygga en modell. Resultatet blir studiemotiverande arbetslivsorientering, ”SAO-jobben”, en ny typ av anställning för elever i årskurs 8 i skolor i socialt utsatta områden.
Det är inte ett ”projekt” för några få. SAO-jobben har tre avgörande särdrag:
- Riktiga jobb. Alla elever på skolan får en ettårig anställning hos privata eller kommunala arbetsgivare. Företagen betalar lönen och ordnar handledare.
- Två timmar varje skolvecka under ett års tid, från vårterminen i årskurs 8 till vårterminen i årskurs 9,
- Lön om 104 kronor per timme (samt semesterersättning) bekostad och utbetald av sin arbetsgivare.
- Kopplas till skolan. Jobbet är en del av undervisningen, en obligatorisk del av skolgången. Det är inte något som läggs på vid sidan av.
- De är studiemotiverande. Eleven måste uppfylla krav om hög eller ökande skolnärvaro under hela anställningen, annars pausas eleven från att jobba.
Första piloterna genomförs just nu i Upplands Väsby och Sundsvall. Strax över 100 elever har snart sitt första SAO-år bakom sig, hos runt 40 arbetsgivare. I januari är siffran uppe i 550 SAO-jobb, och många kommuner står på kö. Fler än Evin och hennes kollegor hinner med.
SAO-jobben kan inte konkurrera med gängens pengar. Det är Evin noga med att understryka.
– De summorna kan vi aldrig matcha. Det är inte det vi tävlar med.
Men i många familjer i utanförskapsområdena är en femhundring mycket.
– För vissa är det ungefär vad de har kvar en hel månad, säger hon. Eller det de inte har.
Men lönen från SAO-jobbet kan betyda bio, en tröja, en fika, eller för vissa ett litet sparande. Många av ungdomarna vill också hjälpa sina familjer. Det i sig säger något om pressen de lever under.
Historierna är många. Och fastän intervjutiden börjar ta slut förstår jag att historierna är oändligt många fler. En pojke kan inte öppna bankkonto för lönen. När de börjar utreda varför visar det sig att familjen står inför en vräkning, har bott svart i andra hand.
– Det enda han ville var att få gå till sitt jobb, berättar Evin. Det var det som höll ihop hans vardag.
Andra elever flyttar runt mellan olika adresser, aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att få utredningar, diagnoser, stöd.
– SAO-jobben löser inte allt det där, säger hon. Men de gör något viktigt: de visar att det faktiskt går att få ett jobb, en chef, kollegor. Utan att gå via gänget.
Den största utmaningen i det svenska samhället är att få ungdomar att värdera sitt liv och sin framtid så högt att de inte ens vill riskera det.
När Evin pratar om målet med SAO-jobben återkommer hon hela tiden till identitet.
– Den största utmaningen i det svenska samhället är att få ungdomar att värdera sitt liv och sin framtid så högt att de inte ens vill riskera det, säger hon.
För det behövs mer än pengar. Det behövs nya berättelser om vilka de är.
– När en fjortonåring kan säga ”jag är en del av Telia, jag är en del av Apoteket”, då har du ändrat något i grunden. Då börjar de identifiera sig med något annat än kriminaliteten och den ärvda bilden av sitt område.
I dag är det ofta tvärtom. Narrativet om ”den kriminella från orten” är starkare än berättelsen om ”eleven, praktikanten, kollegan”.
SAO-jobben försöker ändra det.
Det som ger Evin hopp mitt i det mörka är inte partiernas utspel. Det är rektorerna, fritidsledarna och företagen.
– Tänk dig att vd:ar och Sverigechefer sitter och vrider på sina policydokument, ändrar åldersgränser och rutiner bara för att kunna anställa fjortonåringar från utanförskapsområden, säger hon. Utan näringslivet skulle SAO-jobben bara vara en idé i mitt huvud.
– De gör det för att de vill vara med och forma nästa generation.
LO, med avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä i spetsen, har varit med och möjliggjort modellen. Bland arbetsgivarna finns många bekanta namn: Apoteket, Telia, Willys, ABB och Bonnier News m.m. Arbetsmiljöverket har pekat på hur det går att göra inom regelverket.
För att SAO-jobben ska införas i en kommun krävs ett politiskt beslut. Kommunstyrelsens ordförande, oppositionen, kommundirektören, HR-chefen, näringslivschefen och utbildningschefen – alla behöver vara med.
– Vi vill inte att det här ska bli en valfråga, säger hon. Vi vill att man går ihop över blockgränserna och bestämmer sig för en gemensam framtidsplan för barnen.
När intervjun är över lämnar jag lokalen med ett myller av intryck – och en märklig tomhet. Evins båda böcker har redan gjort avtryck i mig, men i mötet med henne blir det uppenbart hur djupt engagemanget sitter, hur mycket av elden som fortfarande brinner.
Dagen efter söker jag upp hennes gamla EU-kampanj från 2009 och riksdagskampanjen året därpå. Samma energi, samma envisa tro på att förändring är möjlig. I dag står hon utanför politiken, och för oss som följt henne kan det kännas som en förlust. Men för samhället då? För barnen och ungdomarna som växer upp där hon själv tillbringat så många timmar?
Kanske gav avhoppet henne något politiken inte kunde: möjligheten att beskriva verkligheten utan filter, att lyssna innan hon talar, att handla innan hon lovar. Och i bakhuvudet dröjer orden från mamman som förlorade sitt barn:
– Jag flydde inte till Sverige för att begrava min son. Jag flydde till Sverige för att min son skulle få en framtid.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
