Som ledamot i programkommissionen, den grupp som skriver partiprogram, och huvudföredragande i frågor om integration på kongressen hade Lawen Redar en nyckelroll. Här kommer en längre version av det tal hon höll på kongressen.
Hur mycket hem behöver egentligen en människa?
Den välkände författaren Jean Améry svarade:
…desto mer, ju mindre man kan ta med sig det.
En människa som förlorat sitt hem, kan alltsomoftast bygga ett nytt. Men frågan är om det nya hemmet bara blir ett tak över huvudet eller om det, över tid, blir stadig mark under fötterna? En plats man kan göra sig förstådd på? Om hemmet leder till en ny gemenskap. Till en känsla av tillhörighet?
Var fjärde svensk kan i dag inte peka på gravplatser, bruk eller jordlotter som manifesterar konkret tillhörighet i Sverige. En hel föräldrageneration söker nu svar på vad den fullvärdiga integrationen i vårt land ställer för krav? Hur blir man fullt delaktig i ett samhälle man saknar karta till?
Men i nästa led står barngenerationen, som växer upp i dagens Sverige. De vet inget annat liv än det svenska. De är den första svenskfödda generationen.
Ändå tvingar vi på dem en andragenerationens invandrarskap, ett socialt arv av rotlöshet och kapitalfattigdom.
Av de 200 000 barn som lever i fattigdom i vårt land har en överväldigande majoritet utrikesbakgrund och hälften bor i Sveriges mest utsatta bostadsområden.
Jag har talat med ssu:aren Aya som beskriver verkligheten för vad den är. Hon säger:
Många bor trångt, har låga löner, sitter hemma och är sjukskrivna, är arbetslösa och kan inte språket. Geografiskt bor vi i mitten av allting, men vi är ändå i utkanten.
Kamrater!
I ett land där höginkomsttagares skattesänkningar går före barnens framtid. Där skolan blivit en marknad för riskkapitalister. Där arbetslösheten permanentas. Och migrationen inte mötts upp av en tillräcklig integration. Där växer hopplösheten och grogrunden för missnöje.
Men farligare än missnöje är uppgiveten. Den växer sig allt tydligare i Sveriges utsatta områden. Det är här nästan var tredje person går arbetslös. Var tionde person lever på försörjningsstöd. Och mer än hälften av alla nyanlända hamnat i tre decennier.
I decennier har de nyanlända framför allt placerats och flyttat till Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro och Järfälla kommun.
Sammanlagt bodde mer än hälften av alla som valde EBO i någon av dessa elva kommuner, av landets totalt 290 kommuner, och en övervägande del av de som väljer EBO under asyltiden blir kvar i samma område efter att ha beviljats uppehållstillstånd.
Samtliga av dessa kommuner, utom Huddinge, har i dag flera områden med socioekonomiska utmaningar. I Botkyrka kommun bodde år 2020 hälften av kommuninvånarna i områden med socioekonomiska utmaningar och i Göteborg, Malmö, Huddinge, Borås och Södertälje mellan cirka 20 och 30 procent av invånarna.
Men segregationen är inte ett Stockholmsproblem, eller Malmöproblem. Det är ett Sverigeproblem. Ta exempelvis Skönsberg, Bredsand, Nacksta i Sundsvall där nettoinkomsten, utbildningsnivån är lägre än i Sundsvall i övrigt. I Sundsvall tidning kan man läsa:
Här placerar man folk som inte är välkomna någon annanstans.
Om integration handlar om att ekonomiskt, kulturellt och språkligt komma i kapp majoritetsbefolkningen – så har vi i Sverige lämnar människor utan vägledning.
Varför är det självklara fortfarande så outtalat? Man är dömd till ett liv i främlingskap om man inte kan göra sig förstådd.
Det finns ingen chans i världen att klara egenförsörjningen, det aktiva föräldraskapet och det demokratiska deltagandet i en välfärdsstat som Sverige om man inte kan språket.
Jag har länge brottats med frågan: Hur tar vi itu med dessa uppenbara integrationsutmaningar utan att spä på den polarisering och skuldbeläggning som förgiftar samhällsdebatten?
Men jag fann vägledning i ett tal som Olof Palme höll i Folkets Hus i Stockholm 1985. Han sa:
Vi kommer ingenstans genom att – i all välmening – försöka stoppa motsättningar under mattan. Gör vi det kommer det säkerligen att ge rasistiska grupper vatten på sin kvarn. Vår tystnad inför sakernas tillstånd riskerar att förstärka deras högljudda argument.
Därför, kamrater, är det min bestämda övertygelse om att vi med kunskap om vad som varit och vad som är, ska blicka fram mot det som ska bli. Vi ska inte ställa människor mot varandra. Vi ska ställa politiken till svars.
Vi manifesterar med de här riktlinjerna att barn som växer upp i utsatta områden nu behöver det samlade samhällets stöd för att få en jämlik uppväxt. Det här är vårt svar på att motverka den varaktiga klyftan i levnadsvillkor mellan inrikes- och utrikes födda svenskar.
Sverige ska inte ha några utsatta områden. Staten, kommuner, fastighetsbolag, näringsliv och civilsamhälle ska kraftsamla.
Vi ska avskaffa EBO. Och här beskriver vi för första gången hur. Vi ska ha en aktiv språkpolitik – där ingen lämnas efter. Vi ska bygga bostäder – staten ska ta ett större ansvar för att bygga bort bostadsbristen. Målet är att bostadsproduktionen ska hålla jämn takt med behoven. Vi ska ha en nationell handlingsplan för bostadsförsörjningen. Fler unga, äldre och barnfamiljer ska kunna efterfråga bostad till rimlig kostnad. Vi ska ha hyresgarantier och permanent förstärka bostadsbidraget.
Kamrater!
Ingen väljer sin tid. Men vår tid är nu. Det här kapitlet är vårt gemensamma löfte. Vi vill, och vi tänker, öka den svenska samhällsgemenskapen. Sverige, måste bli vårt, gemensamma hem.
Text: Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson
