Året är 2015. Fyra kandidater till partiledarposten i Labour kliver in i en hall i Warrington, i nordvästra England. Tre av dem ser besvikna ut. Vad de – och ett fåtal andra – vet, är att den erfarne vänsterpolitikern Jeremy Corbyn har vunnit. Och inte bara vunnit: han har segrat överlägset, med omkring 60 procent av rösterna.
Liz Kendall, högerfalangens kandidat i Labour, skrattar godmodigt när resultaten läses upp. Efter en kampanj där hon ställt sig bakom nedskärningar i välfärden fick hon bara 4,5 procent av Labourväljarnas stöd. Det svaga stödet fick dock knappt någon uppmärksamhet i skuggan av Corbyns omvälvande valseger. Men nästan ett decennium senare får Storbritannien lida för de där knappt fem procenten på grund av de lärdomar som Labours högerflygel drog av det.
Att tala om att landet ”lider” kan tyckas överdrivet. Efter Labours valseger i det allmänna valet i juli förra året är vi för första gången sedan 2010 fria från Toryregeringar. Dessutom har Labour en enorm parlamentarisk majoritet, som man redan använt för att driva igenom ambitiös lagstiftning för att exempelvis stärka hyresgästers och arbetstagares rättigheter. Det nya lagförslaget om hyresgästskydd kommer till exempel snart att förbjuda så kallade ”no-fault”-vräkningar. (Det kanske förvånar svenska läsare att hyresvärdar i England i dag kan vräka någon utan att ange något skäl.)
Men mer övergripande är bilden långt ifrån ljus.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
