Efter fyra år som förbundsordförande lämnar Lisa Nåbo över fanan. I sin sista text som ordförande reflekterar hon över SSU:s roll, och varför det är nödvändigt att säga som det är, även när det är obekvämt.
”Vi är ett förbund som aldrig har backat från en tuff match, och vi kommer inte att börja fega ut nu.” Det sa jag i mitt första tal som SSU-ordförande. Fyra år senare kan vi konstatera att det stämmer. Men kanske på ett annat sätt än vi trodde då.
Efter femton år i SSU har det blivit min tur att kliva åt sidan. De senaste fyra åren som förbundsordförande har utan tvekan varit de roligaste i mitt långa engagemang. Men de har sannerligen präglats av en mindre rolig samtid. Världen har skakats och vi SSU:are har tvingats välja våra strider. Ofta i hård motvind.
Vi har behövt försvara allt det vi tidigare tagit för givet. Sveriges roll i världen. Folkrätten. Freden. Att barnfattigdom är samhällets gemensamma ansvar, inte individens.
Tiden sedan kongressen 2021 har präglats av krig och våld. Kriget i Gaza har i skrivande stund dödat över 17000 barn. Och jag glömmer aldrig chocken när jag vaknade morgonen efter att Ryssland invaderat Ukraina. SSU har tvingats ompröva sin syn på militärt samarbete, och jag varnade redan 2022 för att bygga vår försvarspolitik på USA:s välvilja. I dag är SSU:s förslag om ett ökat europeiskt försvarssamarbete en självklarhet för de flesta.
Men tillsammans har vi också flyttat fram våra positioner. Det har inte alltid varit lätt att vara ärlig även när det svider. Jag har inte mötts av jubel från partiet när jag krävt en annan ekonomisk politik, tvärtom. Men hårt slit har gett resultat. En lånefinansierad försvarsfond. Höjda kapitalskatter. Stopp för vinstjakten i välfärden. Det som var obekvämt att föreslå för fyra år sedan är i dag partiets politik. Det inger förhoppningsvis självförtroende för nästa gång en ledning i SSU ska vara obekväm och säga som det är.
Nu lämnar jag över fanan till nästa generation, men jag gör det med ryggen rak och hjärtat fullt. För jag vet att SSU aldrig vilar, aldrig tystnar, aldrig ger upp. Lika säkert som att nya strider kommer behöva tas är att en ny generation unga socialdemokrater är beredda att ta fighten.
Och det är jag stolt över.
