Solen började gå ner över Saharas sanddyner och mina krafter var sedan länge borta. Flera timmar tidigare hade jag insett att det var en dålig idé att försöka springa Sahara Marathon nästan otränad. Jag svor över att jag inte, likt min kloka riksdagskollega Eva Lindh, valt en halvmara i stället.
När jag till slut närmade mig målet som ligger i det västsahariska flyktinglägret i Smara, Algeriet, kom en Mercedes av äldre modell uppkörande bredvid mig. Västsaharas president, och ledare för befrielserörelsen Polisario, hade tid att träffa Eva och mig inom en timme. Efter att ha avslutat loppet, slängt lite vatten på mig från en tunna, så var jag redo att träffa honom. Presidenten var då som nu Brahim Ghali.
Även om Marockos ockupation av Västsahara ofta befinner sig i mediaskugga, så fladdrar Ghalis namn ibland förbi internationell rapportering på tv och i tidningar. Men likväl blev jag något förvånad, när han fyra år efter vårt möte plötsligt hamnade i centrum för spansk politik. Våren 2021 insjuknade Polisarios ledare svårt i covid och flögs från Algeriet till Spanien för vård. Regeringen hänvisade till humanitära skäl.
I Rabat, Marockos huvudstad, väckte det raseri. För Marocko, som betraktar Västsahara som sitt territorium, var Spaniens mottagande av separatistledaren en provokation. Några veckor senare skulle konflikten få en helt annan dimension. Plötsligt slutade den marockanska gränsbevakningen vid Ceuta att fungera. Det var så klart inte en slump.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
