Är familjepolitik förskola och föräldraförsäkring, eller något större som rätten att leva ett gott liv med sin familj? Maria Arkeby skriver om en personlig och politisk uppgörelse med en familjepolitik som tappat riktningen.
När jag fick frågan om att ta fram en rapportantologi om familjepolitik så var min första tanke; vad är familjepolitik egentligen? Eller, hur långt är ett snöre? Det är naturligtvis svårt att avgränsa familjepolitik av det enkla skälet att så mycket av den politik som förs påverkar familjernas vardag på något sätt.
Den andra tanken blir då vad familjepolitiken ska vara till för. Är den till för att vi ska hålla näsan ovanför vattenytan på arbetsmarknaden och vara goda skattebetalare som uppfostrar nya barn som bidrar till svensk välfärd, eller är den till för att vi ska kunna leva det goda livet så som vi vill att det ska se ut?
Rapportantologin ”Sverige, familjen och framtiden” presenterades på Socialdemokraternas kongress i Göteborg nyligen. Med kapitel skrivna av organisationer som Kommunal, IF Metall, Handels och Pappers så blir det smärtsamt tydligt att dagens familjepolitik misslyckas med både och.
Vi håller inte näsan ovanför vattenytan, och alldeles för många är långt ifrån att leva det goda livet. Här beskrivs en verklighet där barnomsorgen inte finns till när vi behöver den, där bristerna i äldreomsorgen gör att anhöriga slits itu, där människor är otrygga på arbetsmarknaden, människor som inte har råd att sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn och där unga tvingas bo kvar hos föräldrarna mot sin vilja för att inga bostäder finns att flytta till. Folkhemmet har i någon mån gått sönder.
I dag föds 1,4 barn per kvinna och var fjärde ung kvinna är tveksam till att skaffa barn i framtiden. Och varför skulle inte kvinnor vara det? Vi vet att den ekonomiska ojämställdheten tar verklig fart i samband med det första barnets födelse. Då minskar utvecklingsmöjligheterna på jobbet och löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. Samtidigt gör brister i barn- och äldreomsorg att kvinnor inte sällan går ned i arbetstid för att utföra det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Eller helt sonika tvingas tacka nej till arbete av samma anledning. Ibland hjälper inte deltid, och de blir sjukskrivna för att livspusslet krackelerar. Detta återspeglas sedan i pensionskuvertet och kvinnors livsinkomst är i genomsnitt 6,3 miljoner kronor lägre än mäns.
Så tillbaka till frågan, vad ska familjepolitiken vara till för? Det borde inte råda någon tvekan om att svaret borde vara att vi som människor ska kunna leva det goda livet. Att alla ska kunna leva det goda livet. Familjepolitik kan inte handla om att ”få ihop livspusslet” med andan i halsen, eller om ren och skär överlevnad. Om att oroa sig över om äldsta dottern ska kunna fortsätta på fotbollen eftersom det är så dyrt, eller rentav om alla i familjen ska kunna äta sig mätta.
Och när man tänker närmare på saken så är det lätt att förstå att vi sjösatt ett familjeprojekt som är dömt att misslyckas. Vi gick (tack och lov) från ett hemmafrusamhälle där hon tog hand om barn och hem, och helst också åldrande föräldrar, till ett där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Då är det inte bara barnomsorgen som behöver hanteras, utan även det övriga hem och omsorgsarbetet. Det är då många går sönder.
I Sverige vill vi att kvinnor och män tar lika stort ansvar för barn och hem, men så ser det inte ut. Jag var tidigare tveksam till individualiserad föräldraförsäkring, av högst personliga skäl, som det så ofta är. Jag levde med en man som inte kunde tänka sig en dag av föräldraledighet. En del av förklaringen till att jag blev självståendemamma på heltid när min dotter var ett och ett halvt år gammal.
Men för samhället i stort, för alla kvinnor som blir mammor i framtiden, så behöver föräldraförsäkringen reformeras med individualisering som mål. Det handlar inte om att vi ska ta befintligt system och dela det mitt itu. Det handlar om att vi måste gå tillbaka till ritbordet och skapa en modern och rättvis föräldraförsäkring. En försäkring där mammor och pappor delar lika och med ytterligare begränsning av hur länge föräldradagar får tas ut, men med kompletterande dagar som ges årsvis utan möjlighet att spara. I dag tar de som har råd ut så få dagar som möjligt under barnets första år, medan människor med låga inkomster oroar sig för hur de ska få tillvaron att gå ihop även om man tar ut sju dagar i veckan. Jag tycker att det är dags att vi ser över möjligheten att vara obetalt ledig och samtidigt höjer taket i försäkringen för att bibehålla förtroendet för den.
En annan fråga vi måste orka och våga diskutera, faktiskt som en del av familjepolitiken, är hur vi tar hand om våra äldre och begreppet ”frivillighet”. I dag är det många anhöriga som slits itu i sina försök att finnas till för sina barn, arbeta och samtidigt stötta upp där samhället brister i omsorgen av gamla mamma. Det står i socialtjänstlagen att det stödet ska vara frivilligt, men jag tror att många känner att de inte har något val. Men. Frivilligheten måste också utmanas ifrån andra hållet.
I dag sker all omsorg utefter frivillighet. Du väljer själv om du vill släppa in hemtjänst, hemsjukvård eller om du vill flytta till annat boende. I en annan del av Sverige sitter anhöriga och går sönder av oro av just denna anledning. Är det i dag pappa ramlar i badrummet, glömmer att ta sin medicin eller rentav glömmer att äta. Hur hjälper jag honom med sådant som kräver BankID? Ett ärende på banken, ett telefonabonnemang eller ett nyligen ingånget avtal på strumpprenumeration med lång bindningstid han inte behöver. Med en stödklassificering av de äldre, utan förmyndarskap, kan vi trygga tillvaron för många äldre och för många av deras oroliga barn som inte bara kan kvista över för att kolla läget.
Det är inte helt enkelt att definiera familjepolitik år 2025, men nu är samtalet i gång. Och tydligt är att vi måste både prata mer om detta framöver och skrida till handling.
Text: Maria Arkeby, biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
