Det råder ett inbördeskrig inom högern. Men hur ska det förstås? Tobias Sundin har läst historikern Quinn Slobodians nya bok ”Hayek’s Bastards”.
Varför är den nya högern så konstig? Jeff Bezoz, Elon Musk, Peter Thiel. Den andra Trumpadministrationens triumvirat samlar techno-monarkister, it-miljardärer besatta av fertilitet och libertarianer med guldfeber. Denna lika delar brokiga och reaktionära skara får en nästan att längta efter de gamla hederliga nyliberalerna: de som ”bara” ville slakta socialförsäkringssystemet och få ner löneandelen av ekonomin.
Historikern Quinn Slobodians nya bok ”Hayek’s Bastards” syftar till att besvara frågan om högerns metamorfos. Slobodian menar att radikalhögerns triumf i västvärlden måste förstås som ett nyliberalt inbördeskrig.
Vi möter Hayeks oäktingar i slutet av det 1900-tal som Slobodian skildrade i sin bok ”Globalister” från 2018. Sovjetunionen är fallen, världen sammanknuten i frihandelsavtal och historien är slut. Men nyliberalerna firar inte. När den stora yttre fienden är besegrad vänder de sig inåt. De nya fienderna var miljörörelsen, feminismen och antirasismen. I sin iver att bemöta dessa ingår de mer radikala nyliberalerna i oheligt giftermål med den paleokonservativa rörelsen i USA.
Det blir ett ideologiskt kärleksbarn som känns igen i många populistiska högerpartier världen över. I den på 90-talet spirande iq- och genforskningen hittade nyliberalerna ett försvar för klassklyftorna. iq var så pass ärftligt och hade så stort förklaringsvärde för framtida inkomst att välfärdssatsningar för att jämna ut klassklyftorna är meningslösa, menade Charles Murray och Richard Herrnstein i ”The Bell Curve” från 1994. Stängda gränser skulle skydda västerländska värderingar (särskilt äganderätten). Guldmyntfoten skulle återföras för att freda individens tillgångar mot inflation samt tämja en slösaktig stat. Kort sammanfattat: Hardwired human nature, hard borders och hard money.
Det är ett projekt som burit frukt. Läsningen blir nästan kuslig när Slobodian redogör för hur paleolibertarianen Murray Rothbard lägger fram den politiska strategi som omedelbart känns igen som Maga redan 1992. Om nyliberalismen tidigare hade varit ett elitprojekt där man syftade att påverka akademiker, policyprofessionella och journalister ville Rothbard nu skapa en libertariansk populism som enade vanligt folk mot ett ”vänsteretablissemang” bestående av just ovan nämnda grupper.
Ett välkommet grepp är hur Slobodian tar sig an nyliberalismens vulgära buksida i form av de många självhjälpsböcker och nyhetsbrev med investeringsråd som florerade under 90-talet. Det ger också boken en kvalitet av svart humor: som när man får ta del av Alongside Night, en science fictionroman där en anarkokapitalistisk motståndsrörelse tar till gatorna med stridsropet:
”Laissez-Faire! … Laissez-Faire! … Laissez-Faire!”
Att kalla boken högaktuell vore en underdrift. Radikalhögern har medvind och har haft det länge. Slobodians ärende är enkelt; glöm inte kapitalismen i berättelsen om den nya högern. Denna insikt är dock mer revolutionerande i det angloamerikanska intellektuella sammanhang där bokens största målgrupp finns, än i Sverige. Boken är också kort. Den som väntar sig ett lika detaljerat och myllrande projekt som i ”Globalister” riskerar alltså att bli besvikelsen. Med det sagt är Slobodians genealogi närmast obligatorisk läsning för den som vill förstå vår politiska samtid, även i Sverige.
Slobodian uppmanar oss att se den nya högern inte som en backlash mot världskapitalismen utan som en ombalansering av dess aktieportfölj. Hur denna investeringsstrategi blev så pass övertygande för väljare världen över förtäljer inte boken. Här finns utrymme för självkritik. Där slutar Slobodians uppgift och vår tar vid.
Text: Tobias Sundin, medlem i Tidens redaktion
