Mellanåret 2017 har övergått till valåret 2018. Det som ifjol framstod som en splittrad, ledarlös, borgerlig opposition tycks nu utgöra ett alltmer påtagligt hot om regeringsmakten. Mycket på grund av det moderata partiledarbytet. Den sittande S-ledda regeringen måste nu svara med att formulera sin egen berättelse till väljarna inför valrörelsen. Berättelsen kan inte enbart bestå av att det går bra för Sverige, eller att oppositionen är splittrad och undermålig, utan måste ha en mer framåtsträvande karaktär för att locka nya väljargrupper. Den bör visa att Socialdemokraterna har förmågan att såväl identifiera samhällsproblem, som att formulera lösningar på dem. Det mest slagkraftiga och effektiva sättet skulle vara att gå till val på en stor socialpolitisk reform.
Kanske låter detta grundläggande för många. Under flera decennier var just framåtsträvande socialpolitiska reformer Socialdemokraternas signum för väljarna. Att gå till val på ett konkret reformförslag var länge snarare regel än undantag. Men det har knappast hört till vanligheterna de senaste valrörelserna. Senast det hände var 1998, när Göran Perssons socialdemokrater gick till val på att införa maxtaxan i förskolan (vilken implementerades några år senare). Visst har valmanifesten sedan dess innehållit förbättringar inom välfärden och socialförsäkringssystemen. Dessa har dock främst utgjorts av så kallade ”återställare” med ambitionen att reparera tidigare nedskärningar och försämringar. Tveklöst mycket viktigt och välbehövligt, men knappast så medryckande och entusiasmerande i en valrörelse. I år infaller således ett ovälkommet 20-års jubileum (fyra valrörelser) sedan Socialdemokraterna gick till val på en stor reform. Hög tid för ett trendbrott, med andra ord.
Förutom den långa reformtorkan, så finns det gott om andra skäl. Att definiera sitt valmanifest utefter en konkret reform har många förtjänster. Det blir tydligt och lättbegripligt för väljarna var partiet står, och vart man vill. För väljarna finns det dessutom ett starkt värde i att en valrörelse behandlar politikens faktiska innehåll, snarare än spelteoretiska resonemang om regeringsfrågan eller procentsatser av arbetslöshet, brottslighet och ekonomisk tillväxt. Reformförslag bottnar nämligen i ideologi, och stakar ut vilket typ av samhälle man vill ha på längre sikt. Detta skapar normalt ett större engagemang, stöd och entusiasm än frågan om regeringsduglighet.
Samtidigt kunde inte läget vara bättre för en sittande regering att presentera en stor reform. Sveriges ekonomi är urstark med en hög tillväxt och sysselsättning och en låg statsskuld, i europeisk jämförelse. Regeringens senaste budget, där 40 miljarder läggs på flertalet viktiga insatser (bland annat höjt barn- och tandvårdsbidrag), visar att såväl viljan som utrymmet finns för att använda den goda ekonomin till att investera i samhällsmedborgarna.
För även om det på många vis går bra för Sverige, så är behovet av reformer stort. Ojämlikheten ökar mest i hela OECD. Det finns flera grupper, unga som gamla, i vårt land som inte får vardagen att gå runt ekonomiskt. Grupper som inte har råd med grundläggande saker som hyra, kollektivtrafik och en god hälsa.
Så, vad bör den stora reformen bestå av?
Den bör utgå från just de områden som är basala för alla människors vardag; hälsa, bostad, sysselsättning och transport. Utifrån ett samhällsproblem bör ett konkret, jämlikhetssträvande politiskt förslag formuleras – som många väljare är redo att sluta upp kring.
Det finns flera bra exempel på reformer som uppfyller dessa kriterier. Om den socialdemokratiska partiledningen är i behov av lite inspiration, så får de gärna kolla in Tankesmedjan Tidens senaste rapport ”Reformer är möjliga”. I denna presenteras, och kostnadsberäknas, tre reformer som alla utgör utmärkta förslag att gå till val på: avgiftsfri tandvård, slopade avgifter i förskolan, och en kraftig höjning av garantipensionen.
