Framtiden för socialdemokratin och Sverige finns inte hos Magda-Moderaterna i Stockholm. Framtiden ligger i socialdemokrati på Borlängevis; fördelningspolitisk radikalitet blandat med en sorts brukskonservatism, menar Sebastian Karlberg, regionråd i Dalarna.
De flesta av er som läser den här texten har nog inte varit i Borlänge, och har ni varit i Borlänge har ni förmodligen besökt Romme Alpin (o:et i Romme uttalas just som ett O, inte som ett Å) eller besökt det som en gång i tiden var Sveriges största musikfestival, Peace & Love. Den här texten kommer inte handla om vare sig Romme Alpin eller Peace & Love. Den kommer handla om hur bruksorter som Borlänge formats av socialdemokratin och hur bruksorter som Borlänge kan forma framtidens socialdemokrati.
Borlänge är en ung stad som har formats runt det som förr hette Domnarvets Järnverk, numera SSAB, och Kvarnsvedens pappersbruk. Till industrierna kom människor från hela Dalarna för att arbeta. De som flyttade till Borlänge för att arbeta i industrierna var ofta småbönder eller statare. De lämnade ett liv som i dag bara kan beskrivas som en slags väderberoende livegenskap där en regnig eller torr sommar kunde göra att barnen svalt ihjäl under den långa vintern. Ett fast lönearbete och en hyreslägenhet innebar ofta ett bättre liv, men inte ett gott liv. Den omedelbara ofriheten och nöden kunde man lämna bakom sig, samtidigt som ett nytt elände tog vid.
Arbetsvillkoren inom industrin var gräsliga. Arbetsdagarna var långa, arbetsmiljön dålig och de bostäder man fick av bruket hade en så låg standard att när man tittar på gamla bilder från Hushagens brukskaserner har man svårt att avgöra om det är uthuset eller vardagsrummet man tittar på. Tillsammans med den materiella nöden kom också en slags rotlöshet som den nya tillvaron hade skapat, en rotlöshet som på vissa sätt kanske var ännu svårare. Flytten till staden och jobbet inom industrin hade ryckt upp människor från en tillvaro med gamla traditioner, gemensamma referensramar, en stark bygemenskap och en luthersk tro som ständigt inpräntades i människorna genom husförhör och söndagsgudstjänster. För att uthärda den saknad och andefattigdom som rotlösheten gav upphov till försökte man skapa nya typer av gemenskaper och traditioner och på så sätt ge människor samhörighet och mening.
Om den gemenskap man lämnat bakom sig kretsade kring byn, församlingen eller socknen, kretsade den nya gemenskapen kring arbetsplatsen och brukskasernerna. Det som förenade människorna var nöden och drömmen om en väg ut ur nöden. Den nya vägen ut ur nöden gick inte genom den enskildes tro på Gud, frälsning och ett liv efter detta. Den nya vägen ur nöden gick genom organisering på arbetsplatsen för att kräva sitt människovärde och vetskapen om att världen går att förändra här och nu.
När arbetarrörelsen började organisera sig fick kampen för arbetarnas människovärde två ben: kampen för bättre materiella villkor och kampen för att bryta den sociala nöden. Kampen för förbättrade ekonomiska villkor fördes på traditionellt sätt med strejken som främsta vapen.
Den sociala kampen var mer komplicerad. För att över huvud taget kunna föra en kamp på det ekonomiska området behövde arbetarklassen bli ett enhetligt politiskt subjekt. Det handlade i första hand om att skapa ett eget moraliskt ramverk som var skilt från den kyrkliga och borgerliga moralen, men samtidigt tog vara på vissa av de värden som var rotade i folkdjupet. Målet var att skapa ett politiskt och socialt medvetande, och medlet blev bildning och social kontroll.
Den sociala kampen kunde vara hård. Med delar av en luthersk arbetsmoral, lojalitet med arbetskamraterna och vetskapen om att samhället går att förändra om man sluter sig samman tog organiseringen på arbetsplatserna fart.
När arbetarklassen gemensamt hade blivit en kollektiv kraft på arbetsplatserna började man organisera sig för att förändra samhället utanför arbetsplatserna. I början av 1900-talet börjar arbetarna skapa bildningsförbund, Folkets Husföreningar, en egen nykterhetsrörelse, en socialdemokratisk ungdomsklubb och i en tvättstuga i Islingsby startades den första kooperativa butiken i Borlänge. Hela denna sociala infrastruktur skulle bli grunden i att man startade Borlänge Arbetarekommun 1905, och i förlängningen den sociala infrastruktur som skulle bygga Borlänge starkt och prägla stan ända in i våra dagar.
Jag tror inte man kan vinna framtiden genom att påminna människor om gårdagens segrar, men för att veta vart man är på väg måste man veta varifrån man kommer. Ett parti är i någon mån sin historia och arbetarrörelsens historia ger oss en bra bild av vad som är meningen med vår förening. Borlänges och Borlänge Arbetarekommuns historia är inte på något sätt unik. Den som läser den här texten och kommer från Sandviken, Grums, Avesta, Ludvika, Robertsfors, Olofström eller Bjuv kommer känna igen mycket av det jag skriver. Det är ute i bruksorterna som arbetarrörelsen i Sverige föddes, det är här den har sin själ och det är här den sociala infrastrukturen fortfarande finns kvar, om än i reducerad skala. Arbetarrörelsen lever i människorna, även om de kanske inte alltid är medvetna om det.
Ända sedan Berlinmurens fall finns det två tendenser som har tagit stort utrymme i samhällsdebatten: bruksorternas tynande tillvaro i en värld av ökad globalisering och socialdemokratins kris. Det finns fog för att prata om båda tendenserna, speciellt om man tittar på frågan i ett internationellt perspektiv. Det är mycket som har förändrats i våra bruksorter de senaste decennierna. Förändringarna har många gånger varit dramatiska och framför allt påverkat den materiella grundstommen i många bruksorter. Industrins strukturomvandling har gjort att färre människor jobbar inom industrin och att en ny servicesektor med mindre stabila arbetsvillkor har vuxit fram. Folkrörelserna har i dag färre medlemmar och vi har fått ett socialt liv som är individualiserat och till stor del sker på internet. Den stora invandringen till Sverige har fått bäras av många bruksorter och lett till segregation, utanförskap och nya sociala konflikter.
Jag var tre år gammal år 1999 när jag och min mamma flyttade till Borlänge. Hon hade fått jobb i Borlänge kommuns funktionshinderomsorg (där hon för övrigt fortfarande jobbar) och hade tröttnat på att pendla från Stora Skedvi med en Ford Fiesta som slutade fungera när termometern började närma sig nollan. Ett år senare skulle även pappa flytta till Borlänge. Han hade tröttnat på sitt underbetalda och skitiga jobb på Trollbos cementfabrik i samma by och hade nu fått ett jobb på SSAB. Där och då trodde jag att alla pappor jobbade inom industrin och alla mammor jobbade inom omsorgen, det var nämligen så alla familjer som vi hade kontakt med såg ut.
Jag och mamma bodde på Bullermyren, ett miljonprogramsområde som byggts på myrmark i början av 1960-talet. De som bodde i området var vanliga LO-medlemmar och som jag minns det brukade områdets mammor samlas på innergården för att skvallra, dricka kaffe och titta på medan vi ungar levde rövare i lekparken. Pappa flyttade in i de gamla brukskasernerna på Hushagen som låg ett stenkast från SSAB. På sommaren tog han med mig på Bruksfestivalen som SSAB och Järnbruksklubben anordnade på gammelgården. Där fanns det både fiskdamm och grillkorv.
Jag har inga minnen av att det pratades politik i vår familj när jag var liten. Politik var inget som man diskuterade, det var bara något som var. Enda gången jag vet att någon i familjen nämnde något politiskt var inför valet 2002. Jag och pappa gick förbi en valaffisch med en stor bild på Göran Persson. Jag minns att pappa pekade på den och sa: ”Göran Persson är statsminister. Han är bra. Han är på vår sida.” Socialdemokratin var en så självklar del av Borlänge och bruksorten att det inte var något som behövde diskuteras. Det fanns en undermedveten känsla av att arbetarrörelsen var på vår sida och skulle ta hand om oss om vi bara gjorde så gott vi kunde.
Jag flyttade tillbaka till Bullermyren hösten 2021. Då hade jag själv skaffat familj. Under de tjugotvå år som gått sedan jag flyttade hit förra gången hade Bullermyren gått från att vara ett helt vanligt hyreshusområde till att vara ett av Sveriges särskilt utsatta områden. I den trappuppgång vi flyttade in i pratades det nu fyra olika språk. När jag tog med min son ut i lekparken kunde jag och de andra föräldrarna inte kommunicera med varandra, hur mycket vi än ville, och på kvällarna pågick öppen droghandel i samma lekpark. Vi var främlingar för varandra.
Bullermyrens förändring var resultatet av en utveckling som hade pågått länge, men som nått sitt crescendo i och med alliansens valseger 2006. Alliansens åtta år vid makten skulle skaka om både Sverige, Borlänge och socialdemokratin i grunden. När socialdemokratin analyserade valförlusten 2006 konstaterade man att man hade hållit ställningarna relativt bra i många orter som Borlänge. I Borlänge tappade socialdemokratin visserligen tre mandat i fullmäktige och förlorade för första gången sin egen majoritet. Det var inte bra, men inte heller någon katastrof. De som hade lämnat socialdemokratin 2006 var den trendkänsliga medelklassen i storstäderna. Slutsatsen blev då att partiet var i stort behov av det som brukar kallas ’’förnyelse’’ för att kunna nå de storstadsväljare man förlorat.
Denna förnyelse innebar att man skulle bryta med delar av partiet som ansågs förlegade politiskt, men inte minst kulturellt och socialt. Mindre av fördelningspolitik, sidenfanor, mässingsmusik, blåställ och vita vårdblusar och mer av house-musik, pastellfärgade skjortor, moderna beachflaggor, butler i tunnelbanan och gärna ett samarbete med Miljöpartiet. Jag kan delvis förstå varför man påbörjade den här förflyttningen. Ända sedan 1990-talets början hade det politiska samtalet handlat om att socialdemokratin och bruksorterna var på väg ut. Skulle socialdemokratin överleva som politisk kraft måste man söka sig till det som var framtiden, och framtiden fanns hos den trendkänsliga medelklassen i storstäderna som hade svårt att få livspusslet att gå ihop. Dessutom räknade man kallt med att väljarbasen ute i bruksorterna skulle stanna kvar av lojalitet och gammal vana. Strategin funkade inte.
Alliansregeringens radikala reformagenda handlade om att göra Sverige mindre sossigt och stöpa om landet i grunden. För att lyckas med det var man tvungen att attackera själva grunden för socialdemokratin och det sossiga Sverige: bruksorter som Borlänge. När alliansregeringen attackerade fackföreningarna, sänkte a-kassan, öppnade gränserna, sänkte skatterna för de rikaste, förde en totalt misslyckad näringspolitik som gjorde att tusentals jobb inom industrin gick förlorade och sålde ut välfärden förmådde inte socialdemokratin att visa att man var bruksorternas parti. I det läge där arbetarklassen och bruksorter som Borlänge hade behövt socialdemokratin som mest fanns den inte där, den var för ängslig och försökte omvända nymoderata villaägare i Bromma.
Det politiska tomrum som uppstod under de här åren skulle snart fyllas av en annan politisk kraft: Sverigedemokraterna. Det relativt nya partiet kunde skära emellan i det tomrum som uppstod när socialdemokratin försökte distansera sig från sina rötter och hitta nya väljargrupper i storstäderna. Sverigedemokraterna kunde effektivt kapitalisera på brister i välfärdssystemet, den avtagande känslan av samhällsgemenskap och invandringen som ökade i snabb takt under alliansåren. Sverigedemokraterna växte explosionsartat i orter som Borlänge. Mellan 2006 och 2014 gick partiet från två till tolv mandat i kommunfullmäktige.
Sverigedemokraternas framgångar i Borlänge och andra bruksorter de senaste åren är oroväckande, men det är ingen naturlag att de ska fortsätta växa, tvärtom. Sverigedemokraternas allt tätare samverkan med Moderaterna på nationell nivå har gjort att Sverigedemokraterna tydligt har placerat sig i högerburen och framstår alltmer som ett vanligt borgerligt parti med allt vad det innebär. Det gör att deras attraktivitet hos besvikna brukssossar sakta men säkert avtar. En annan sak som gör det svårare för SD att fortsätta växa är deras totala oförmåga att bygga stabila lokalorganisationer och en ny social infrastruktur.
Socialdemokratins största styrka är dess organisation och den sociala infrastruktur som fortfarande finns kvar i många bruksorter. Det är en social infrastruktur som i över hundra år har format kulturen och människors medvetande på många håll i landet. Det är den sociala infrastrukturen som gör att den svenska socialdemokratin har ett betydligt bättre utgångsläge än många av våra europeiska systerpartier har. Vi har något att bygga vidare på.
Det är något vi har försökt ta till vara på i Borlänge. Inför valet 2022 gjorde vi ett försök att återknyta till det som historiskt hade byggt Socialdemokraterna och Borlänge starkt. Genom att knyta an till våra brukstraditioner, inte blunda för Borlänges problem och använda vår organisatoriska styrka tog vi fram ett valprogram som utgick ifrån de problem som fanns i Borlänge, i stället för ett valprogram som utgick från allt som funkar bra i Borlänge. Språkkrav för personal i äldreomsorgen, aktivitetsplikt för försörjningsstöd, rivningar av slitna hyreslägenheter, en mer generös funktionshinderpolitik, bättre fritidsaktiviteter för ungdomar, en fräschare stadsmiljö och tydligare politisk styrning var några av de punkter vi gick fram med.
Samtidigt som vi tog fram ett nytt valprogram genomfördes en generationsväxling i partiet. Kommunfullmäktigelistan toppades av nya ansikten som kunde föra ut det nygamla budskapet. Kombinationen av detta slog an en ton som Borlängeborna kände igen. När rösterna hade räknats hade Socialdemokraterna i Borlänge ökat med ett mandat. En liten uppgång, men med tanke på att vi hade gått tillbaka i alla val sedan 1998 var det en stor framgång. Vi hade brutit en nedåtgående trend.
Entusiasmen i Borlänge höll i sig även under EU-valet 2024. Partidistriktets kampanj för Sofie Eriksson från Grängesberg under parollen ’’Mer Bruksort i Bryssel!’’. Kombinationen av radikala förslag på det ekonomiska området, en kandidat som Borlängeborna kunde känna igen och ett stort mått av bruksortspatriotism gjorde att det var lätt att mobilisera våra medlemmar och sympatisörer. Det märktes att budskapet gick hem. Borlängeborna började känna igen sitt gamla parti igen. När rösterna hade räknats var framgången ett faktum. Socialdemokraterna gick fram 2,7 procent i Borlänge, samtidigt som Sverigedemokraterna tappade 4 procent. Det känns som en bruksorternas revansch.
Inför Borlänge Arbetarekommuns 75-årsfirande 1980 togs det fram en jubileumsbok. I den finns ett stycke jag fastnat för: ’’Socialdemokraterna i Borlänge har ju alltid varit radikala i ekonomiska frågor och kravet på ekonomisk demokrati har ständigt och jämt återkommit, som huvudparoller i förstamajtågen. Det är dock en radikalism som blandas med en sorts brukskonservatism, om uttrycket tillåts. Socialdemokraterna i Borlänge har väldigt starka brukstraditioner och allt annat vore ju märkligt, eftersom Borlänge är ett samhälle med två anrika storindustrier inom sig. Det här gör att socialdemokrati på ’Borlängevis’ i moraliska och socialpsykologiska sammanhang blir ganska konservativ.”
Socialdemokratin är som mest framgångsrik när den lyckas knyta an till arbetarrörelsens brukstraditioner och samtidigt föra en radikal fördelningspolitik. Det är i skärningspunkten mellan tradition och fördelningspolitisk radikalitet som socialdemokratin blir ett verkligt alternativ för framtiden och en tydlig röst för vanligt folk i Sverige. Det måste alltid gå före jakten på de så kallade Magda-Moderaterna. De ska naturligtvis känna sig välkomna i vårt parti, men de ska vara medvetna om att det är i bruksorter som Borlänge som partiet har sin själ och det är arbetarklassen som sitter i partiets förarsäte.
Framtiden för socialdemokratin finns inte hos Magda-Moderaterna. Den finns i bruksorterna. Den kan kallas socialdemokrati på Borlängevis, om man så vill.
Text: Sebastian Karlberg, regionråd i Dalarna
