Kan man vara feminist men förespråka fler kärnfamiljer? Amalia Rud Stenlöf menar att arbetarrörelsen saknar en modern familjepolitik där det personliga får lov att bli politiskt.
Det personliga är politiskt. Trettio år innan andra vågens feminister skulle använda parollen för att beskriva hur kvinnors privata problem – förväntningar på att ta ansvar för hemmet och sexuellt våld – inte var individuella misslyckanden utan speglingar av misslyckade samhällsstrukturer satte Alva Myrdal fingret på samma sak.
”Mer än de flesta andra samhällsproblem har befolkningsfrågan förmått uppröra sinnena. Den snuddar nämligen vid några områden av samhällsmoralen som sedan gammalt legat i centrum för religionslärares och moralisters intresse: förhållande mellan könen, äktenskapet, fortplantningen och familjen. Den har därför kommit att beröra personliga samvetsfrågor.”
– Myrdal 1934
Det första utkastet till boken Kris i befolkningsfrågan som senare skulle bli hennes genombrott skrev Alva Myrdal, tillsammans med sin make Gunnar, som en text tänkt att publiceras i denna tidskrift, Tiden, år 1931. Det ger idéerna 95 år på nacken. De senaste åren har Socialdemokraterna gjort ett gediget arbete med att ta fram en uppdaterad samhällsanalys av vilka problem Sverige står inför, men ett samhällsproblem har inte blivit belyst tillräckligt: portalfrågan om det låga barnafödandet.
Sverige står nämligen ännu en gång inför en kris där vi föder alldeles för få barn. Samtidigt är familjepolitiken åter försummad.
Familjepolitiken, som berör det allra innersta, personliga och heligaste, är lika aktuell i dag som den var förr. Den fångar in och koncentrerar samhällets orättvisor och ställer dem på sin spets.
Jag kanske skriver detta med en nyfrälst iver och det går inte att förneka att jag själv haft ett uppvaknande kring hur viktig familjefrågan är. Jag har blivit mamma, har vänner som har genomgått IVF: er och känner de som grubblar över sin barnlöshet. På sociala medier öppnar influerare upp sig om missfall, parterapi och dokumenterar sina graviditeter – vecka – för vecka.
Är det inte konstigt, att det finns ett sådant gap mellan det vi pratar om med en partner, våra vänner, gläds över med familj – att skaffa barn och bilda familj – är så märkligt frånvarande i politiken?
Är det jag som radikaliserats – eller har vi lämnat walkover?
När jag blev mamma förra året lovade jag mig att inte sugas in och påverkas av sociala medier. Att inte doom-googla minsta lilla utslag eller åkomma; inte hålla upp mig själv i jämförelse med någon annans uppenbart falska projektion av sitt perfekta moderskap.
Det var lättare sagt än gjort. Att reglera min efterfrågan på ”mamma-content” var ett sisyfosarbete, givet ett undernärt sömnbehov och den latenta oro som alltid finns där när man försöker navigera den nya föräldrarollen. Om efterfrågan var stark, så var utbudet outsinligt. Om det är något det finns gott om så är det innehåll som rör mammarollen, barnuppfostran, livspussel och familjeliv.
Men när jag, som tidigare haft en hyfsat välkurerad socialdemokratisk ekokammare, introducerades för denna nya värld så bytte mitt nyhetsflöde skepnad. Två nya krafter började nu dominera mina sociala medier.
Dels var det företag som erbjöd mig att frossa i babyförsäkringar, barnvagnar och amningsprodukter.
Den andra kraften var konservativa, och flera fall av rent högerextrema influencers, vars familjepolitik bestod av hemmafödslar, abortmotstånd och varnade för konspirationsteorier om det annalkande folkutbytet – om vita i väst inte föder fler barn.
Har jag radikaliserats – eller har min rörelse helt enkelt lämnat walkover? Jag söker alternativ, men finner inga. Kan man vara feminist och argumentera för fler kärnfamiljer?
Det jag saknar är en positiv familjepolitik. En politik som känns. Som är till för alla dem som ännu inte fått barn, vet om de vill ha barn – för nyblivna föräldrar och för närstående runt omkring. Som är framåtlutad, förankrad i forskning och i de verkliga problem familjer upplever i sin vardag.
Jag saknar en modern socialdemokratisk familjepolitik. Där det personliga får lov att bli politiskt.
Varför är det ett problem att vi föder för få barn?
Sverige har ett problem med att vi föder för få barn. 2024 föddes 1,43 barn per kvinna, den lägsta siffran sedan mätningarna började 1749, och långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkningstillväxt.
Det här är en fråga flera nu uppmärksammar. Statsministern talade om det i SVT:s senaste partiledardebatt och skrev själv en debattartikel i ämnet. S-Studenter ska med hjälp av Tiden skriva en rapport om krisen i befolkningsfrågan. Timbro anför att ”Familjepolitiken kan bli en borgerlig valvinnare”, och i rapporten Sverige, familjen och framtiden utgiven av Tankesmedjan Tiden beskriver fackföreningsrörelsen ett antal områden som behöver fungera bättre för familjer.
Men vad är egentligen problemet med att vi föder så få barn? På samhällelig nivå kan vi summera det med att försörjningskvoten (relationen mellan de som betalar in till välfärden och de som använder den) hamnar i obalans. Utan åtgärd blir konsekvensen av den här obalansen att välfärden får skalas ner.
Det här är något som kommunalråd gärna pratar om. Mycket av vård, skola och omsorg ute i våra kommuner lever på lånad tid. Flera miljarder behövs i framtiden för att bibehålla den nivå av välfärden som vi vant oss vid, och dagens unga betalar in till en välfärd de själva riskerar att inte få uppleva.
Den klassiska lösningen är att mer skattepengar behövs. Helst ska det vara statliga pengar, och det är så klart inte fel tänkt. Samtidigt, för att finansiera en bred välfärd, behövs breda skattebaser, och även om försörjningskvoten för landet Sverige som helhet är mindre dålig än för många enskilda kommuner, så går utvecklingen åt fel håll, och den breda skattebasen blir mindre när Sveriges befolkning minskar.
Här brukar vi till vänster väcka krav på att täcka hålet med skattehöjningar på de mest förmögna. Det ska vi så klart göra. Men om det är bättre att stämma i bäcken än i ån, så är det svårt att avfärda lösningar på en sviktande skattebas som också inbegriper en bibehållen befolkningsmängd.
Hur ska S angripa frågan om det låga barnafödandet?
Så vad ska vi göra åt saken? Till en början kan det vara värdefullt med en bra problemformulering, om inte annat för att visa hur mångfacetterad frågan är.
Orsakerna till att vi i snitt föder färre än två barn är inte helt fastställd. Trenden är global i många utvecklande ekonomier.
Dels kan utvecklingen bero på att fler väljer att inte skaffa barn alls. En annan orsak är att vi blir äldre när vi skaffar vårt första barn. För i snitt följer barn nummer två ungefär tre år efter det första, och ju äldre vi blir desto svårare blir det att hinna med ett andra barn innan kroppen sätter stopp. Det knyter även an till en tredje orsak till det lägre barnafödandet: de som vill få barn men som inte kan.
Det vi inte kan beskriva, kan vi heller inte förändra. Därför är det viktigt att vi tar fram reformer som både förstår och angriper alla de orsaker som gör att unga i dag skjuter upp eller ställer in familjebildningen.
Här vill jag skicka med en liten varning på vägen. Jag vet hur lätt det är att börja med de stora dragen när man sitter på kontoret i riksdagen eller i en arbetsgrupp. Och absolut: höjda vattennivåer, krig i Mellanöstern och en galning i Vita huset påverkar vår generella framtidstro. Men väger det lika tungt på beslutet att sluta med p-piller som oron att inte få fortsätta efter sin provanställning, ha råd med hyran om man blir mammaledig, kunna sova på natten om båda barnen ska sova i samma sovrum i den lilla tvåan, eller ha råd med dubbelt så mycket välling, blöjor och en större barnvagn?
Riktigt bra politik börjar ofta inte i det stora, utan med den motsatta utgångspunkten – i det lilla, det nära. Det som man grubblar över på bussen hem från jobbet. Det borde vara den naturliga startpunkten för en modern socialdemokratisk familjepolitik.
Myrdals arv och vår tids familjekris
Paret Myrdal såg befolkningsfrågan både som privat och samhällelig. Det låga barnafödandet blev ett samhällsproblem just på grund av att familjepolitiken upplevdes inkräkta på en privat sfär där politiken inte hade någon plats.
Lösningen blev att adressera orsakerna bakom de minskade födelsetalen. Till exempel menade de att när familjesituationen förändras ökar pressen på att arbeta samtidigt som man upprätthåller en högre ekonomisk standard och uppfostrar sina barn. När människor eftersträvar en bättre levnadsstandard måste de känna att det är värt att skaffa barn. I stället för att angripa det som enbart en moralisk fråga så valde Myrdal att studera det låga barnafödandet som ett social- och kulturpsykologiskt problem.
Genom fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer skulle framtidens födelsetal kunna hållas uppe. Framför allt handlade det om att få ner kostnaden med att skaffa barn, och minska den sociala begränsningen för kvinnor som det innebar att skaffa barn. Ekonomiska villkor för arbetare, bostadsstandarden, näringsstandarden, arbetslösheten bland unga och jordbrukskrisen sågs som prioriterade politiska frågor för Myrdal.
Och till stor del liknar vår befolkningskris nu den befolkningskris Myrdal beskrev. Ekonomin är den enskilt viktigaste frågan. Unga har inte råd att flytta hemifrån eller till något större när de ska bilda familj, matpriserna skenar, barnfattigdomen ökar och ungdomsarbetslösheten ligger på närmare 25 procent.
Till skillnad från då finns nu sociala medier som ständigt påverkar såväl barn som föräldrars mående. Lägg där till den kris vi har i välfärden. Med privata aktörer som skor sig på våra gemensamma skattemedel.
Socialdemokraterna gör nu upp med årtionden av marknadsmisslyckanden. Men ett snabbt växande marknadsmisslyckande som inte har belysts tillräckligt och som är avgörande för framtida familjer är
fertilitetsvården och IVF.
Ett marknadsmisslyckande vid livets början
I dag gör ekonomiska begränsningar det omöjligt för regionerna att möta den ökade efterfrågan på fertilitetsbehandlingar. Och där det offentliga backar, kliver det privata in. Samtidigt som födelsetalen sjunker så växer vinsterna för riskkapitalbolag som marknadsför ”babygaranti” till ofrivilligt barnlösa. Konkurrensverket varnar för prisökningar när privata aktörer tar över en allt större del av fertilitetsvårdens första steg, samtidigt som privata aktörer är de enda som erbjuder vård till par som behöver IVF-behandling till ett andra barn. Resultatet blir en växande marknad för dem som ser barnlöshet som affärsmöjlighet. Och det mest dråpliga inslaget i denna dysfunktionella marknad? Majoriteten av alla privata IVF-kliniker i Sverige har en och samma ägare, KKR – ett amerikanskt riskkapitalbolag vars ägare donerar pengar till Donald Trump.
Parallellt med detta vänder sig allt fler svenskar utomlands i jakten på att kunna göra en IVF-behandling efter passerad åldersgräns i Sverige. Under våren rapporterade DN om att minst 200 svenska kvinnor har rest till Ryssland, trots reseavrådan, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina för att göra IVF.
Valet att skaffa två barn har blivit en klassfråga i Sverige, samtidigt som den bristande IVF-vården berikar Trumps vänner och göder den ryska krigskassan. Det om något måste ses som ett marknadsmisslyckande som snarast behöver göras något åt.
En möjlighet vi inte får missa
När Alva och Gunnar Myrdal skrev Kris i befolkningsfrågan var det inte för att moralisera över människors livsval. Det var för att visa hur politik kan skapa frihet – frihet att bilda familj på egna villkor. Frihet från ekonomisk otrygghet, bostadskaos, vårdköer och social press. Det var ett projekt i jämlikhetens och framtidens namn.
Nu står vi åter i en kris, men inte bara i befolkningsfrågan, utan i förtroendet för att politiken faktiskt kan göra skillnad i människors vardag. Vi har lämnat walkover, medan marknaden och högern fyllt tomrummet med konspirationsteorier och konsumtionshets. Marknadens lösningar kommer aldrig att gynna den breda gruppen människor. Och den konservativa familjepolitiken syns inte bara i sociala medier. Den förändrar förutsättningarna för många barn, familjer och kvinnor i många år framöver världen över. Det är ett underbetyg för den europeiska arbetarrörelsen att den familjepolitiska debatten går som hetast i konservativa länder som Polen, Slovakien och Ungern.
Några riktlinjer till en ny socialdemokratisk familjepolitik
En socialdemokratisk familjepolitik behöver ta tag i roten till de samhällsproblem vi sett växa fram under lång tid och som gör att unga i barnafödande ålder inte kan se en ljus framtid.
Vi har fortfarande chansen att erbjuda en ny, modern socialdemokratisk familjepolitik – som vågar ta avstamp i det privata, det nära och det feministiska. Dessutom kan det bli en av vår tids starkaste valvinnare. Inte genom att romantisera det förflutna, utan genom att ge framtidshopp åt en ny generation som hittills tvingats finna sig i de sjunkande förväntningarnas missnöje.
En sliten klyscha är att kinesiskans tecken för ”kris” och ”möjlighet” delar samma grund. För socialdemokratin kan 2030-talets kris i befolkningsfrågan bli en möjlighet att erbjuda en efterlängtad familjepolitik: Nu är det upp till oss om vi väljer att ta den.
Text: Amalia Rud Stenlöf, riksdagsledamot, Göteborg
