70 procent av marken i Sverige är allas angelägenhet. Sofie Eriksson skriver personligt om skogen, komplicerade intressekonflikter och lokala sår. Går det att bruka skogen hållbart?
Min pappa är en skogis. Han går ibland som skogsmulle med Friluftsfrämjandet och jobbade som skogsarbetare när jag var liten. Skötte skogen på Högbo bruk utanför Sandviken. Jobbade ”uppi Åmot” dessförinnan. Farmor och farfar ägde en bit skog i Hälsingland. De vuxna sa ”det luktar pengar” när vinden låg på från pappersbruket i Skutskär.
Skogen, jobben, familjen. Nära. Omringad. Hemma.
Bor man i något av de så kallade skogslänen är det så man görs van. Att skogen är hemma.
Inte för att jag kände igen mig. Var ju ingen friluftstjej direkt (det har förändrats lite med åren). Jag drömde mest att något av träden skulle vakna och börja prata med mig, som de gjorde med Merry och Pippin i Sagan om de två tornen. Motivet för denna önskan var hundra procent egocentriskt, och handlade inte om vördnad för naturen. Jag ville bara vara speciell. Huvudrollen i sagan.
Det pågår så en kamp över sagan om den svenska skogen. Ger du dig in får du pressa dig fram genom en åsiktskorridor lika snäv som fallhöjden från en böttad 740. Viker du av från stigen ens genom att ställa frågor blir det genast besvärligt.
Så låt oss ställa frågor. Bara för att.
Brukandet av skogen är en av Sveriges absolut viktigaste basnäringar. En enorm källa till välstånd. Från skogen till sågverken, massaindustrin, kraftvärmeverken. Vi producerar förpackningar, energi och byggmaterial av vår skog. Den ersätter fossila produkter, skapar jobb utanför storstäderna och bidrar till landets välfärd. På mark där skog avverkats planteras ny.
Detta vare sig kan eller vill jag ifrågasätta. Jag älskar industrierna och bruken.
Men det stör mig något kosmiskt att se hur debatten utspelar sig. Den som kommer med några som helst krav på förändringar blir snabbt och felaktigt anklagad för att vilja sänka hela den svenska ekonomin. Trots att många av kraven handlar om att säkra brukandet för lång tid framåt.
Det saknas inte direkt problem.
Knappt en enda svensk person arbetar med röjning och att sätta plant i dag. År efter år utnyttjas migrantarbetare inom svenskt skogsbruk. GS-facket har återkommande ställt krav på efterlevnad av kollektivavtal och bättre villkor för arbetare inom skogsbruket. Det sker inte.
Företagen kallar svenskarna indirekt för lata, för att man inte accepterar dåliga villkor. De krävde undantag från inreseförbudet för att importera billig arbetskraft under pandemin. Vi kan aldrig se på när en så avgörande näring förpestas av fusk och lönedumpning. Vi har inga problem att påtala bristerna i byggsektorn, men nämner sällan vad som sker i våra skogar. Varför? Klimatet då. Skogen binder ju koldioxid. När skog avverkas skapas utsläpp, framför allt vid kalhyggesbruk. Förlåt, trakthyggesbruk. I dag utgår skogsbruket från maximalt uttag och mest effektiva metoder (kalhyggen). Allt yngre skog avverkas vilket får effekten att skogen inte hinner binda maximalt med koldioxid. Givet att övrig mänsklig verksamhet fortsatt pressar fram klimatförändringar har skogens roll som så kallad kolsänka stärkts.
Ett fortsatt aktivt bruk kan mycket väl kombineras med en ökad kolsänka. Man behöver inte välja det ena eller det andra. Det handlar om hur länge skogen får växa innan den avverkas, vad den avverkade råvaran används till och hur själva avverkningen går till.
Ett mer hållbart skogsbruk, där man plockar träd mer selektivt snarare än att göra kalhyggen, är mer arbetsintensivt, vilket skulle kunna innebära fler jobb för GS-medlemmar. Ett ökat fokus på uttag av äldre träd som går till långlivade produkter inom exempelvis byggmaterial skulle ge arbete åt sågverken. Restprodukter kan fortsatt användas inom en lång rad områden, här pågår omfattande forskning och utveckling.
Att dessutom få på plats ekonomiska ersättningar för att låta skogen växa längre, skulle öka markägarnas lönsamhet.
Den biologiska mångfalden då? Jag skulle vilja ta ett exempel för att påvisa det absurda. Det är uppenbart för de flesta svenskar i dag att överfiske har lett fram till en kollaps av ekosystem i Östersjön. Många ropar nu, med rätta, på oss politiker och är förtvivlade. Varför gjorde vi inget förrän det nästan var för sent?
Brukande av natur måste ske med hänsyn till dess ramar. Se på Östersjön.
Ändå är det i dag tabu och belagt med fjollpoäng att prata om samma hänsyn i skogsbruket. Vi kan inte överblicka konsekvenserna av den artutrotning som pågår.
Men vem bryr sig egentligen om någon trist orkidé (knärot) egentligen? Inte jag i alla fall, men det här handlar inte om den. Vissa arter är symboler för en rik biologisk mångfald, de kanske inte är ”viktiga” i sig, men de ger en bild av helheten på en plats med stora naturvärden.
Konflikterna kring detta har drivit fram en slags artaktivism som inte gynnar dialog och långsiktighet. Folk utbildas i att leta rätt på och anmäla vissa hotade arter och stoppar på så sätt avverkningar. Det leder i sin tur till att många skogsägare inte vill jobba med att stärka artskyddet, kanske till och med röjer undan i förväg för att undvika krångel. Situationen är destruktiv. Vi behöver hjälpas åt, inte stångas i rätten.
Så kallade monokulturer, där man planterar samma sorts träd på en stor yta, är dessutom riskabelt – särskilt när klimatet blir varmare. Ökad risk för extremväder som torka, översvämning och brand samt skadedjur som granbarkborrar är problem som förvärras i monokulturer.
Men vi kör på.
Man snackar virkesbrist nu. Vi kan inte importera från Ryssland längre (ja det gjorde vi rätt kraftigt innan kriget) och skadorna på den svenska skogen har vuxit. Därför ökar trycket på att avverka i de gamla, speciella och skyddade skogarna. De ska också bli virkesåkrar. Inte för att jag egentligen har något emot virkesåkrar i sig. Bra med produktiv skog. Men jag tycker att man ska säga som det är och jag tycker att det måste finnas en balans. Det är inte rätt att avverka i skogar som borde vara skyddade.
Om man i stället tar en art de flesta svenskar kan uppbåda känslor för så går det dåligt för älgen. Varje år nära rödlistning. Skogsbruket och skogsbolagen spelar en viktig roll i sammanhanget. Konflikterna kring älgjakten blir fler och större. En del kanske förvånas över att landets jägare vill skjuta färre älgar, men de vill ju kunna bedriva älgjakt under lång tid framöver.
Skogsbolag har (lite förenklat) utslagsröst vid beslut om älgjaktens omfattning, och de vill minska betesskador från älg på sina skogsplantor. Med mindre naturlig växtlighet och mat för älgarna i produktionsskogarna så tuggar de alltmer på skogsplantorna. Jaktlag har de senaste åren avblåst jakten, och man vittnar om att skogsbolagen hotar med ett slags strejkbryteri – att ta in folk som gör som de säger. O bror.
Man ska ha med sig att betesskadorna inte minskat trots att älgstammen försvagats, i andra länder har man andra mätmetoder och mer älg. Vi måste värna Sveriges kanske främsta nationalsymbol men också den folkligt förankrade älgjakten. Vi kan inte tillåta att skogsbruket tvingar fram att vi skjuter sönder älgstammen.
Vem ska bestämma då? Två vanliga sägningar kring eu är följande;
1. EU ska hålla på med stora saker, som klimatpolitik.
2. EU ska ge fan i svensk skog.
Går dessa att kombinera? Ja, men det går inte att särkoppla skogsbruket från ambitionen att minska utsläppen. Ansvaret vilar därmed på oss.
EU sätter mål för klimatpolitiken, hur mycket utsläppen ska minska som helhet, men också specifikt för olika branscher. Här är de flesta med. Många är också med på att exempelvis stål- och bilindustrin behöver ställa om. Självklart ska vi ha höga ambitioner också för skogsbruket.
Det enkla vore om vi i Sverige själva såg till att bedriva ett mer hållbart skogsbruk. Att vi själva tog politiskt ansvar i de intressekonflikter som är nämnda här. Det finns sanning i att eu-bubblan inte förstår Sveriges djupa relation till skogsbruket, hur ovärderligt det är för vår ekonomi, hur långa traditioner och stark identitet som är kopplat till skogen.
Jag tycker inte att eu ska detaljstyra svenskt skogsbruk – därför måste vi själva ta ansvar. Jag upplever att man ofta påtalar det första, mer sällan språkar kring det senare.
Vi kan skapa fler jobb (med kollektivavtal, som följs) i bruket, ökad klimatnytta, stärkt biologisk mångfald, ökad lönsamhet för markägare och bättre samspel mellan ägare, jägare, brukare och boende. Det går. Jag vill att vi diskuterar detta på riktigt.
70 procent av marken i Sverige är allas angelägenhet. Inte bara de som äger marken. Inte bara de som brukar den eller använder råvaran. Inte bara de som gör vinst på avkastningen. Också vi som bor här, som lever våra liv i skuggan och ljuset av skogen, har något att säga. Och allt fler stör sig på kalhyggena. Stigar och blåbärsställen som försvinner. Spelar det någon roll? Jag tycker det.
Text: Sofie Eriksson, EU-parlamentariker
