Den geopolitiska spelplanen ritas om och tidigare verktyg förlorar sin funktion. Men den som vill och vågar kan bli vinnare på den nya ordningen. Aida Birinxhiku pekar ut en riktning för tillväxtpolitiken.
Vad vilja de unga socialdemokraterna?” Det tycks vara en fråga som allt fler, med rätta, ställer sig i vår rörelse. Högt upp på den listan står behovet av en ekonomisk idé som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Att detta lyser med sin frånvaro i Tidöavtalet är uppenbart så här långt in i mandatperioden. Det innebär dock inte att vi kan luta oss tillbaka. Tvärtom är det viktigare än på länge att vi frågar oss vad som ska vara vår vision för framtiden i en ny geopolitisk verklighet, där mycket av det vi tagit för givet nu står på spel.
Den ekonomiska debatten har, föga förvånande, varit intensiv den senaste tiden – inte minst i samband med partikongressen. Mycket av diskussionerna har kretsat kring hur vi ska använda framtida resurser eller fördela befintliga resurser. Däremot har det ägnats betydligt mindre uppmärksamhet åt frågan om hur vi faktiskt ökar mängden resurser. En ekonomisk idé om ökad rättvisa förutsätter att det finns resurser att fördela. Därför är en politik för ökad tillväxt minst lika viktig för den unga generationens framtidstro. Det handlar trots allt om hur vi skapar framtidens jobb, stärker framtidens välfärd och bygger framtidens samhälle.
Det osäkra omvärldsläget innebär inte bara att vi behöver rusta vårt försvar, utan även vårt gemensamma samhällsbygge. De grundbultar som har varit avgörande för att bygga Sverige rikare – såsom frihandel, internationellt samarbete och multilaterala system – utmanas nu i grunden. Positioner vi länge tagit för givna svajar, och med dem även vår samhällsberättelse.
Vi måste därför ställa oss frågan vilken roll Sverige och eu ska spela i denna nya världs(o)ordning. I vårt försök att formulera en berättelse om framtidstro finns det dock något paradoxalt i att vi ofta fastnar i en berättelse om att göra som vi alltid har gjort. Det ligger naturligtvis mycket i att vi behöver blicka bakåt för att förstå vad som har byggt Sverige rikare. Det handlar om att vi alltid har strävat efter att ligga i framkant när världen stått inför stora teknikskiften. Det handlar om arbetarrörelsens långa tradition av att främja frihandel och motverka protektionism. Det handlar om den nyindustrialisering vi har påbörjat för att bli världens första fossilfria välfärdsland. För att nämna några exempel.
Det räcker dock inte att blicka bakåt. Historiska meriter bygger trots allt inte framtidens välstånd. Att luta sig tillbaka mot budskap som ”tillväxt sedan 1889” var inte övertygande i valrörelsen 2010 och kommer inte att vara det nu heller. Vi behöver även kunna blicka framåt mot en snabbt föränderlig omvärld, som präglas av en osäkerhet vi aldrig tidigare skådat. En omvärld där Rysslands anfallskrig fortsätter, Kinas globala inflytande växer och Trumps återkomst skakar om den regelbaserade världsordning som byggts upp efter andra världskriget. Det sätter inte bara säkerhetsmässiga, utan även ekonomiska beroenden, i ett helt nytt ljus.
När världen är i gungning uppstår samtidigt nya möjligheter. Möjligheter som Sverige, sett till våra styrkeområden, har alla förutsättningar att tillvarata. Sverige och eu kan utgöra ett alternativ till den osäkerhet som nu sprider sig i omvärlden. För att göra det är följande tre utgångspunkter centrala:
1. Ett nytt och strategiskt helhetsgrepp om vår industripolitik. Att Europa måste växla upp för att vår ekonomi inte ska fortsätta halka efter USA och Kina har börjat upprepas som ett mantra. Sverige behöver visa att vägen framåt går genom att konkurrera med kunskap snarare än låga löner, genom att öka snarare än minska klimatambitionerna och genom att visa att jämlika samhällen är konkurrenskraftiga samhällen. Vi måste ta tillvara våra unika förutsättningar att ligga i framkant i industrins gröna omställning, som nu bromsas av den sittande regeringens politik.
Som ett ledande innovationsland behöver vi även driva utvecklingen för att inte bara stärka befintliga styrkeområden, utan också positionera oss inom framväxande teknikområden som kommer att vara helt avgörande för att driva framtidens välstånd. De geopolitiska spänningarna yttrar sig alltmer i en global kapplöpning om tekniskt ledarskap. Dessutom får vi inte glömma att lika mycket som vi behöver enas för att möta Trumps tullar, behöver vi även avlägsna de interna tullar som fortfarande finns kvar på EU:s inre marknad.
2. Ett ökat samarbete med andra länder. När andra länder sluter sig inåt behöver vi fortsätta stå upp för att ökad handel och samarbete även bygger motståndskraft. En viktig lärdom av den försämrade transatlantiska relationen efter Trump är insikten om behovet av fler marknader och partners. En stor del av världen, särskilt de framväxande ekonomierna, söker just nu alternativ till den osäkerhet som både Trumps och Kinas agerande skapar. Sverige och eu kan, genom att utgöra en stabil och pålitlig partner, se detta som en öppning för att sluta nya frihandelsavtal, locka hit kompetens och ingå fler strategiska partnerskap. Det vore en stor vinst för en exportberoende ekonomi som Sverige.
3. Ett större fokus på ekonomisk säkerhet. Vi behöver bli bättre på att balansera den öppenhet som har tjänat oss väl med ett växande behov av att skydda strategiska intressen, minska kritiska beroenden och markera mot orättvisa handelsmetoder. Det måste dock ske på ett sätt som är träffsäkert och undviker protektionistiska inslag. Det system som regeringen har infört för granskning av utländska direktinvesteringar blottlägger just detta.
Genom att ha det mest långtgående systemet i hela EU riskerar vi att strategiskt viktiga investeringar inte hamnar i Sverige över huvud taget, vilket blir kontraproduktivt och i stället slår mot vår motståndskraft. Ska vi landa rätt i dessa komplexa avvägningar måste vi ha en ökad förståelse för och en bredare diskussion om Kina, USA och det geopolitiska läget i allmänhet. Allt talar för att dessa spänningar lär bestå över tid och därför är något vi måste navigera på ett smart sätt.
De ovannämnda aspekterna är nödvändiga för en ekonomisk idé som speglar tidsandan och som kan hålla över tid. Särskilt mot bakgrund av att den politik som Tidöpartierna bedriver gör allt annat än att gynna svensk tillväxt. Sverige är i dag unikt i eu genom att kombinera rekordlåg tillväxt med rekordhöga utsläppsökningar. Arbetslösheten skjuter i höjden, konkurserna är rekordmånga och investeringar bromsas eller uteblir helt. Med den här politiken är framtidstron förlorad, och svenska jobb och välstånd likaså.
Oavsett hur mycket regeringen försöker skildra Sverige som framtidstrons högborg i retoriken, så är resultaten i praktiken att Sverige är dömt att bli förlorare. Det är resultatet när den gröna nyindustrialisering vi socialdemokrater inledde nu bromsas, mitt i en global klimatkapplöpning där länder tävlar om att ta en ledande position i omställningen för att skapa framtidens jobb och välstånd. Mitt i denna kapplöpning hör vi hur det största partiet i regeringsunderlaget inte ens tror på omställningen.
Samtidigt kan Tidöpartierna inte svara på vad alternativet är, det vill säga vad Sverige ska göra och leva av om vi inte ställer om. Att utsläppen ökar och planetens framtid hotas är inte något som verkar oroa tillräckligt. Då borde i alla fall hotet mot vårt välstånd och motståndskraft vara det. Resultatet av den förda politiken är att framtida jobb och investeringar hamnar någon annanstans än i Sverige. Att vi ökar vårt beroende av auktoritära makter, exempelvis för fossila bränslen. Sämre nationalister har sällan skådats. Bara sådana nationalister kan vara skadeglada över den största svenska konkursen i modern tid, som om det vore en seger att svensk batteriproduktion hotas.
Det högern inte begriper är att vår klimatomställning, konkurrenskraft och motståndskraft hänger ihop. Att en stark välfärd inte står i motsatsförhållande till ekonomisk utveckling, utan tvärtom. På samma sätt begriper de inte att svenskt välstånd varken har eller kommer att byggas genom skattesänkningar, avregleringar och marknadsmisslyckanden. De nyliberala marknadsmisslyckandena i skolan, järnvägen och vården gör oss bara mer sårbara i tider av kris. De begriper inte heller att frihandelns legitimitet vilar på att dess vinster kan komma hela samhället till del. Annars är det bara en tidsfråga innan protektionistiska vindar, liksom i andra länder, börjar blåsa starkare. Skiljelinjerna mellan vår tillväxtpolitik och deras är många – vår uppgift borde vara att göra dem ännu tydligare.
Den världspolitiska spelplanen ritas just nu om och tidigare verktyg förlorar sin funktion. Vi har en svår uppgift framför oss – att inge hopp om bättre tider och bereda vägen för att nästa generation får det bättre än den förra. Det förutsätter att vi formulerar en ekonomisk idé om hur vi skapar framtidens välstånd, välfärd och jobb i en snabbt föränderlig omvärld. Att fånga tidsandan är inte nödvändigtvis detsamma som att skapa framtidstro, men det är en bra början. Den geopolitiska osäkerheten kommer att bestå över tid, men den skapar också öppningar.
Den som vill och vågar kan bli vinnare.
Text: Aida Birinxhiku, riksdagsledamot, Halland
