Jonatan Hermansson trodde på tredje vägens socialdemokrati. Men en skandal och en kris fick honom att tänka om. Nu försvarar han en stram migration och kastar ut välfärdsbolag ur sin kommun.
Alla som är politiskt aktiva bär med sig erfarenheter som format deras övertygelser. För vissa är det de stora idéerna som gett vägledning. För andra är det livet självt – kriser, konflikter, uppvaknanden – som mejslat fram den politiska kompassen.
Många av de socialdemokrater som lett vårt parti de senaste 30 åren har varit starkt präglade av 90-talskrisen. De nedskärningar i välfärden som följde krisen bärs fortfarande av många socialdemokrater som ett trauma. Budgetregler och överskottsmål blev metertjocka bunkerväggar i en ekonomisk åsiktskorridor.
Jag är i och för sig tillräckligt gammal för att minnas 90-talskrisen och nedskärningarna. När jag gick i lågstadiet gick jag med i ett demonstrationståg med flera tusen deltagare som protesterade mot nedskärningarna inom skolan. Men det är inte 90-talskrisen som format mig till den socialdemokrat jag är i dag. Nej, för mig är det en skandal och en helt annan kris som förändrat mitt sätt att se på politiken.
För 18 år sedan blev jag ordförande för SSU i Linköping. Jag hade precis börjat läsa på universitetet och trodde på öppna gränser. Jag såg privata utförare som något som kunde berika och vitalisera en offentlig sektor som stagnerat och jag var inte särskilt orolig för vinst som drivkraft. Tidsandan präglades fortfarande av tredje vägens socialdemokrati. Folkhemmet var något mossigt. Att prata klass likaså. Socialdemokratins främsta uppdrag var inte längre att lyfta arbetarklassen som helhet utan att utgöra en språngbräda för dem som ville klättra uppåt.
Femton år senare är jag vård- och äldreomsorgsnämndens ordförande i Linköpings kommun. Nämnden jag leder har fattat beslut om att vi inte ska ha kvar Attendo i hemtjänsten. I samma veva har kommunen krävt Forenede Care på 6,6 miljoner i vite för brister på ett vårdboende. Jag försvarar en stram migrationspolitik med samma kraft som jag tidigare kallade allt prat om volymer för rasism.
Det är psykologiskt utmanande för oss människor att ändra uppfattning eftersom det leder till kognitiv dissonans – en obehaglig känsla som uppstår när våra handlingar eller nya insikter strider mot våra tidigare övertygelser eller värderingar. För att undvika detta obehag tenderar vi att försvara våra befintliga åsikter, bortförklara ny information eller ignorera den helt.
Det är kanske ingen ursäkt, men en förklaring till varför det krävdes en skandal och en kris för att jag skulle tänka om.
Caremaskandalen och Konkurrensens konsekvenser
Under 2011 briserade den så kallade Caremaskandalen, där Dagens Nyheter avslöjade brister hos det privata omsorgsbolaget som gett namn åt skandalen. Samma år släppte Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, antologin Konkurrensens konsekvenser, som nyktert slog fast att marknadiseringen av välfärden inte levererat vad som utlovats.
Jag läste då ett masterprogram i policyanalys vid Linköpings universitet och började sätta mig in i teorier om kvasimarknader, det vill säga den typen av välfärdsmarknader som börjat ta form i Sverige. Forskarna Julian Le Grand och Will Bartlett hade redan på 1990-talet visat att marknader bara fungerar i välfärden om vissa villkor är uppfyllda: till exempel att kvalitet måste vara lätt att mäta och att utförare inte får kunna välja lönsamma brukare.
I verkligheten är dessa villkor nästan aldrig uppfyllda. Resultatet blev inte effektivitet, utan fragmentisering. En offentlig sektor där skattemedel går till vinstdrivna koncerner – eller i värsta fall kriminella aktörer. Visst finns det brister även i offentligt driven verksamhet, men bara i verksamhet som drivs med vinstmotiv riskerar kvalitet att ställas mot avkastning. Och vad kanske viktigare är: möjligheten för ansvariga politiker att agera vid brister är långt större i offentligt driven verksamhet än i privat.
Om ett kommunalt drivet äldreboende brister behöver man ta dit en riktigt duktig verksamhetschef. Om ett privat drivet äldreboende brister tar man dit en riktigt duktig jurist. Valfriheten kom med ett pris: det demokratiska inflytandet försvann bakvägen.
Migrationskrisen
Fyra år senare, 2015, kom nästa uppvaknande. Jag jobbade som politisk sekreterare i Uppsala när flyktingkrisen slog till med full kraft. Sveriges mottagande nådde sin gräns – inte för att viljan saknades, utan för att kapaciteten gjorde det. Migrationsverket klarade inte längre av sitt mest basala uppdrag; att erbjuda tak över huvudet till dem som sökte asyl.
Under hösten stramade regeringen Löfven åt politiken. Jag märkte att många i rörelsen hade svårt att acceptera förändringen. För min egen del hade jag redan under sommaren insett vartåt det barkade. Många var kritiska till att vi ens pratade om hur många Sverige klarade av att ta emot. Det gick inte att sätta siffror på migrationspolitiken, hette det. Lätt att säga, men svårare att praktisera. Menade de att Sverige hade klarat av att ta emot 250000 människor på ett år? En halv miljon? Ännu mer? Den frågan fick vi aldrig något svar på.
I efterhand blev det tydligt för mig: gränsen hade passerats långt tidigare. Inte bara i bristande mottagande och en alarmerande segregation, utan i vår förståelse av vad ett samhälle är.
Samhället är inte en samling individer
Vad är ett samhälle? För delar av högern är detta en icke-fråga. ”There is no such thing as society”, som Thatcher sa. Men för oss socialdemokrater har samhället alltid varit mer än summan av sina delar. Det är en gemenskap, byggd på tillit, ömsesidighet och ansvar. För mig tycks det som att delar av vänstern, både inom och utanför socialdemokratin, tappade den förståelsen någon gång runt millennieskiftet. Integration reducerades till bostad och jobb, inte till social gemenskap eller delade värderingar. Man glömde att människor inte bara bär med sig ett bagage – de bär också med sig ett kulturarv, en världsbild.
Inglehart och Welzels värderingskarta visar att Sverige i ett internationellt sammanhang präglas av extrem sekulärism, individualism och självförverkligande ideal. De flesta som kommit till Sverige de senaste 20 åren kommer från samhällen där helt andra värderingar är dominerande – traditionella, auktoritetstroende, religiösa. Den klyftan är verklig. Och den påverkar hur vårt samhälle fungerar i dag.
Inte för att människor är statiska. Men för att integration är en process som tar tid. Och hur många vi tar emot spelar då roll. För hur lätt är det att integreras i ett samhälle om alla du möter i ditt bostadsområde inte heller hunnit bli en del av samhällsgemenskapen och av dess normer och värderingar?
Välfärdsstaten är inte självklar
Det finns en hypotes inom astronomin som kallas Rare Earth Hypothesis. Enligt den är liv i universum antagligen extremt ovanligt och livet på jorden har endast uppstått tack vare en rad osannolika omständigheter. Samma tankegångar kan användas på vår välfärdsstat. Den socialdemokratiska välfärdsstaten är ett undantag i världshistorien. Den kunde bara uppstå tack vare särskilda förutsättningar: en befolkning med förhållandevis homogena normer och värderingar, stark tillit, en organiserad arbetarklass och ett handlingskraftigt socialdemokratiskt parti.
Vi har ett ansvar att försvara detta arv. Mot marknadsfundamentalismens sönderprivatisering. Mot migrationsliberalismens ansvarslöshet. Varken högern eller den ideologiskt vilsna vänstern kommer att göra det åt oss. Varje generation socialdemokrater formas av sin tid. Vilka kriser möts den av som går med i SSU i dag? Klimatkrisen? Rysslands invasionskrig i Ukraina? Hoten mot demokratin och Trumps nedmontering av världsordningen?
För min del har mina politiska omprövningar handlat om att vara radikal nog att vilja bevara det som gör Sverige unikt – ett jämlikt, starkt och demokratiskt samhälle byggt på solidaritet. Och att tydligt ta avstånd från nyliberalismen som förnekar existensen av vårt unika samhälle.
Jag hoppas att nya generationer socialdemokrater lär sig av misstagen vi gjorde i början av 2000-talet, och jag hoppas att min generation har ork att fortsätta ompröva politiken när verkligheten inte alltid är den vi önskade att den var.
Text: Jonatan Hermansson, vård- och äldreomsorgsnämndens ordförande i Linköpings kommun
