I rapporten ”Vinsten med invandring” hävdar Tony Johansson att invandring gynnar ekonomin. Erik Mohlin uppskattar argumentationen, men ifrågasätter den entydigt positiva slutsatsen och frånvaron av jämlikhetsperspektivet.
Debatten om invandringens ekonomiska konsekvenser har i hög grad handlat om den offentligfinansiella omfördelningen från inrikesfödda till invandrade. Omfördelningen uppstår genom att invandrare tenderar att ha lägre löner och i högre grad sakna arbete. Därmed betalar de mindre skatt. Däremot får invandrade och infödda tillbaka ungefär lika mycket från det offentliga. Tony Johanssons huvudargument i den välskrivna rapporten Vinsten med invandring är att den offentligfinansiella omfördelningen från inrikesfödda till invandrade inte svarar mot någon verklig samhällsekonomisk kostnad av invandring.
Johansson inleder med att gå igenom beräkningar av den offentligfinansiella omfördelningen för olika tidsperioder, olika länder och olika invandrargrupper. Sammantaget beskriver han den offentligfinansiella omfördelningen som liten. Storleken påverkas emellertid av hur många som invandrar och varifrån de kommer. Det senaste decenniets invandring till Sverige har till betydande del varit utomeuropeisk och jämfört med resten av Europa har den till stor del bestått av asylsökande och deras anhöriga. I allmänhet har den haft lägre utbildningsnivå än inrikesfödda.
Ruist och Floods bilaga till 2016 års långtidsutredning undersöker den sorts invandring som kom i samband med den så kallade flyktingkrisen kring 2015. Deras beräkningar utgår från SCB:s befolkningsprognoser och använder historiska sysselsättningsnivåer för olika invandrargrupper som prognos för framtida sysselsättningsnivåer. De kommer fram till att en invandrare som kom till Sverige från utanför Europa år 2014 kostar de offentliga finanserna cirka 370000 kronor netto över livscykeln. År 2014 kom 70000 sådan invandrare. Totalt blir det cirka 24,5 mdr eller cirka 0,75 procent av BNP. Då ingår inte statens kostnad för flyktingmottagandet i omfördelningen, vilken år 2014 uppgick till cirka 25 mdr, det vill säga nästan precis lika mycket, som också kan betraktas som en överföring från inrikesfödda till invandrare.
En grov uppskattning är att ett årligt mottagande på 70000 invandrare från utanför Europa kostar cirka 1,5 procent av BNP. Dessa siffror är i linje med tidigare utredningar och uppsatser av Storesletten, Ekberg, Ruist, Aldén och Hammarstedt med flera. Gemensamt för alla beräkningar är att det råder stor osäkerhet, inte minst på grund av osäkerhet kring långsiktiga prognoser om befolkningsutveckling och sysselsättningsnivåer.
Om vi hade studerat effekten av andra invandrargrupper, eller invandring till andra länder, skulle vi fått fram andra siffror. Huruvida en omfördelning i storleksordningen 1,5 procent av BNP per år, för att ta emot en utomeuropeisk flyktinginvandring på 70000 om året, är en liten siffra kan vi lämna därhän.
Johansson påpekar helt korrekt att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att den offentligfinansiella kostnaden för en grupp av invandrare ska kunna sägas svara mot en verklig samhällsekonomisk kostnad. Vi är alltså egentligen intresserade av en kontrafaktisk jämförelse. Vi vill jämföra dagens faktiskt existerande Sverige med det Sverige som hade existerat ifall den gruppen av invandrare inte kommit. Frågan är hur man ska komma fram till hur Sverige hade sett ut då?
Ett scenario är att invandrare inte alls påverkar arbetslöshet eller produktivitet eller den relativa storleken på olika sektorer i ekonomin. Invandringen gör bara alla delar av ekonomin lite större. Att arbetskraftens utbildningsnivå och färdigheter inte alls skulle spela roll för ekonomins struktur bör kunna avfärdas med att det implicerar att humankapital inte spelar någon roll för tillväxt.
Det faktum att invandrare i genomsnitt har lägre löner och lägre sysselsättning måste i så fall innebära att de tar lågavlönade arbeten, och platser på arbetsförmedlingen, som annars hade innehafts av inrikesfödda. De inrikesfödda knuffas alltså till en bättre position på arbetsmarknaden med högre lön och lägre risk för arbetslöshet. Johansson menar att detta är den dominerande effekten. Den offentligfinansiella omfördelningen till de som invandrat kan då dölja en vinst för de inrikesfödda, eftersom invandring i detta scenario ökar inrikesföddas inkomster och därmed ökar deras skatteinbetalningar, vilket i sin tur registreras som en relativt större överföring till det offentliga.
Ett alternativt scenario är att invandring påverkar ekonomins struktur, exempelvis genom tillväxt av en större låglönesektor och en högre strukturell arbetslöshet. De inrikesfödda behåller väsentligen sina jobb och inkomster medan de utrikesfödda tenderar att ta nyuppkomna lågavlönade jobb eller bli arbetslösa. Om detta är den relevanta kontrafaktiska jämförelsen så svarar den offentligfinansiella omfördelningen från inrikesfödda till utrikesfödda mot en verklig kostnad för inrikesfödda. Den uppstår för att en större grupp utan sysselsättning behöver försörjas eller för att tillväxten per capita blir lägre på grund av en relativt större låglönesektor med låg produktivitet. Resonemanget kan dock kompliceras genom att man tar hänsyn till effekten på priser. En relativt större och billigare tjänsteproduktion kan gynna vissa inrikesfödda grupper som inte påverkas av konkurrens från invandring.
Teoretiskt sett är båda dessa scenarier (och fler därtill) möjliga, den som vill fördjupa sig kan exempelvis läsa artikeln ”The impact of immigration: Why do studies reach such different results?” av Dustman m.fl. (2016). Johansson hävdar dock att sanningen ligger tillräckligt nära det förstnämnda scenariot för att göra invandring till en vinst för de inrikesfödda.
Om det stämmer att invandrare knuffar upp infödda i en hierarki på arbetsmarknaden så bör vi observera att invandring ökar inrikesföddas löner och ökar deras sysselsättning. Johansson hänvisar till Foged och Peri som i en intressant studie av dansk data finner stöd för att infödda knuffas uppåt på arbetsmarknaden. Detta är dock en av ganska få studier som finner en tydlig positiv effekt på inrikesföddas löner. Litteraturen innehåller såväl positiva som negativa skattningar av effekten, och effekterna är oftast små. På liknande vis finner studier i allmänhet att invandringen har en obefintlig eller liten positiv effekt av invandring på inrikesföddas sysselsättning.
För att ro hem slutsatsen att den totala arbetslösheten inte påverkas av lågkvalificerad invandring skulle vi nog behöva se större positiva effekter hos inrikesfödda. Kanske är det verkligen så att invandringen främst knuffar upp inrikesfödda på arbetsmarknaden, snarare än sänka den totala sysselsättningsgraden och leda till en större grad av lågproduktiva och lågavlönade jobb. Nuvarande forskningsläge ger dock knappast stöd för de säkra slutsatser Johansson drar.
Vad som ändå framträder aningen tydligare i forskningen är att de positiva och negativa konsekvenserna av invandring inte bärs lika av alla grupper. De som är mest lika en ny grupp av invandrare tenderar att vara dem som påverkas mest negativt. Kuosmanen och Meriläinen (2025) finner exempelvis att EU:s östutvidgning ledde till ökad konkurrens och sämre relativlöner för delar av byggsektorn i Finland. Mer allmänt är det ofta tidigare grupper av invandrare som är mest lika nya grupper av invandrare och som har störst risk att påverkas negativt.
För dem som kommer till Sverige från fattigdom och förtryck är det naturligtvis mycket bättre att hamna i underklassen i Sverige än vara kvar i det land man på goda grunder flytt. Men om man argumenterar för att inrikesfödda tjänar på invandring för att invandrare knuffar upp dem på samhällsstegen så vänder man i princip framväxten av en etnifierad underklass till något positivt. För en socialdemokrat kan detta inte vara oproblematiskt.
Ekonomisk jämlikhet spelar över huvud taget en underordnad roll i Katalys rapport men när socialdemokratins framtida invandringspolitik ska utformas måste naturligtvis fördelningsfrågor vara centrala, dels för att vi bryr oss om jämlikheten i sig, dels för att invandringens fördelningseffekter sannolikt påverkar legitimiteten hos den förda politiken. Sverige har en omfattande och omfördelande välfärdsmodell. Den förutsätter både hög sysselsättning och ett starkt samhällsförtroende. Om allmänheten uppfattar att vissa grupper inte bidrar, eller att deras närvaro pressar löner för andra låginkomsttagare, riskerar förtroendet att urholkas.
Katalysrapporten är ett läsvärt bidrag till diskussionen kring de ekonomiska konsekvenserna av den invandring vi haft historiskt. Den diskussionen är viktig – men den fråga vi nu bör ställa oss är inte hur invandringen varit, utan hur vi vill att den ska se ut framöver.
Effekterna av invandring beror starkt på vem som kommer och under vilka villkor, samt hur mottagarlandets arbetsmarknad är organiserad. Skillnaderna i utfall mellan olika invandrargrupper i Sverige är stora. När vi blickar framåt bör vi därför skilja mellan olika typer av migration. Det finns knappast några tvivel om att Sverige bör göra mer för att underlätta för högutbildade. Detsamma gäller kvalificerad arbetskraftsinvandring. Personer som kommer för att jobba – och som får lön enligt svenska villkor – torde vara en vinst för samhället. Relativt höga lönekrav och ordning och reda är en rimlig grundlinje.
Den verkligt svåra frågan är asyl- och anhöriginvandring. Här finns inga enkla svar. Vi kan inte bortse från att vissa invandrargrupper har mycket låg sysselsättning även efter många år i Sverige, och därmed riskerar att bli en långsiktig ekonomisk belastning. Vuxna invandrare utan språkkunskaper, i vissa fall utan ens fullgången grundskola, kommer att ha mycket svårt att etablera sig på svensk arbetsmarknad. I ett land med hög lägstalön, generösa transfereringar och stort inslag av offentlig sysselsättning blir dessa svårigheter särskilt tydliga.
Då står vi inför genuina målkonflikter: mellan humanitära ideal och statsfinansiella kostnader, mellan öppenhet och institutionell hållbarhet. Katalysrapporten vill dra slutsatsen att asylinvandring totalt sett är en vinstaffär. Det är en lockande tanke men jag finner den svår att förena med den samlade bild som växer fram ur forskningen. Det är nog bättre att erkänna potentiella målkonflikter än att förenkla bort dem. Och man kan alltjämt anse att asylinvandring är ett effektivt sätt att hjälpa människor som lider nöd eller förföljelse.
Text: Erik Mohlin, docent i nationalekonomi, Lunds universitet, lektor i krigsvetenskap, Försvarshögskolan, forskare, Institutet för Framtidsstudier
