På många sätt har den Europeiska unionen haft en framgångsrik period de senaste åren. Hanteringen av pandemin och den relativt sett goda sammanhållningen kring hur vi bör möta aggressionen mot Ukraina har stärkt det europeiska samarbetet. Men också på lagstiftnings- och policyområdet har framsteg gjorts.
Med den nya migrationspakten finns nu för första gången förutsättningar för en gemensam asyl- och migrationspolitik som både är mer rättssäker och förutsägbar. Den medvetna satsningen på grön omställning har givit eu en global ledartröja i klimatarbetet. Det finns fortfarande ett tiotal länder som bankar på EU:s dörr och vill bli medlemmar. Attraktionskraften i det europeiska projektet finns fortfarande där.
Men samtidigt tycks orosmolnen bli allt svartare. Den ryska aggressionen mot Ukraina sätter hela Europas säkerhet på spel. Världshandeln får alltmer osäkra förutsättningar för varje nytt utspel från Vita huset. Högerpopulismen växer sig starkare och starkare i nästan alla medlemsländer.
Både framgångarna och utmaningarna leder till att en ökad majoritet av medlemsländernas medborgare ser eu som det bästa sättet och komplementet till nationalstaten för att skydda de värden som vi vill ska prägla våra samhällen men också som ett effektivt instrument att möta osäkerheten.
Vart är då eu på väg i dessa stormiga vatten? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan men jag vill peka på några viktiga element som är nödvändiga för en bättre europeisk framtid.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
