Det finns ingen meningsskillnad mellan Klas Gustavsson och mig när det gäller antisemitismen, men väl i behovet av dialog, skriver Peter Weiderud i ett svar på Klas Gustavssons text.
SOCIALDEMOKRATER FÖR TRO OCH SOLIDARITET, tidigare Broderskapsrörelsen, är inte och har aldrig varit antisemitiskt. Vi har genom åren tydligare än någon annan politisk rörelse stått upp för alla gruppers rätt till egen identitet och religionsfrihet. I fråga om den judiska gruppen har det inte minst handlat om rätten till omskärelse av pojkar – b’rit milah – och kosherslakt. Två frågor som är alldeles avgörande för den judiska tillhörigheten till det svenska samhället och där den politiska majoriteten svajat eller inte velat kännas vid de antisemitiska konsekvenserna.
Men vi har genom åren också varit mycket tydliga i våra krav på en lösning av den arabisk-israeliska konflikten så att inte bara judarna, utan också palestinierna, får rätten till ett land och sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Dessa två frågor har beröring med varandra på sätt som det inte går att bortse från i denna debatt. Vissa grupper och sammanhang, bland dem det källmaterial Klas Gustafsson fastnat i, söker medvetet tolka kritik av staten Israels agerande och politik som antisemitiskt.
Den arabiska antisemitismen får till skillnad från den djupare rasistiskt rotade europiska motsvarigheten i huvudsak näring från den olösta konflikten. Det hindrar inte att även den rymmer tydliga övergrepp och uttalanden. Och alla världsreligioner har i sina skrifter enskilda skrivningar och citat som självklart ofta missbrukas för att hävda den egna tolkningens överlägsenhet över andra. Den religiöst motiverade rasismen är ett stort problem, oavsett om den är muslimsk, kristen eller judisk.
På dessa, för diskussionen avgörande punkter, hoppas jag att det inte råder någon grundläggande meningsskillnad mellan mig och Klas Gustafsson, frånsett att han hävdar att antisemitismen måste diskuteras separat från Israel- Palestinakonflikten och jag är av uppfattningen att det inte alltid låter sig göras.
Däremot skiljer vi oss på en annan viktig punkt, och det handlar om med vilka och hur man kan föra dialog. Här vill Klas Gustafsson markera att vissa personer, som uttryckt sig på ett antisemitiskt sätt, kan man inte ha med att göra. De ska utdefinieras. Och medlemmar eller funktionärer i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet – han pekar ut vår internationella sekreterare och två förbundsstyrelseledamöter – bör tas ur produktion och ställas i garderoben.
Efter mer än 30 år av arbete i konflikter – i fredsrörelse, utrikesförvaltningen, Kyrkornas Världsråd och politik – har jag kommit till insikt om hur riskfyllt det är att utdefiniera grupper, även om de företräder åsikter som jag själv inte delar. Dessa personer och grupper riskerar nämligen att komma tillbaka. Och har de viss förankring kan de då ta med sig stora problem. Därför har jag lärt mig värdet att föra dialog också med ”fienden”. För att bättre förstå hur de tänker, rötterna till deras syn och för att kunna påverka dem.
Här har jag en i grunden helt annan tolerans för dialog än den Klas Gustafsson ger uttryck för. Men dialog är inte alltid enkelt. Det kan ibland innebära att man begår misstag. Principen är jag dock beredd att försvara, och betydligt längre än vad jag förstår att Klas Gustavsson tycker är önskvärt.
Det korta interaktion som vår internationella sekreterare Ulf Carmesund hade för snart tio år sedan med den omstridde judiske klarinettisten Gilad Atzmon gav inte anledning till vidare kontakt. Det finns inget av värde i en sådan kontakt. Men jag ser heller inget värde i att ta Carmesund i örat för att han vid ett tillfälle deltog i samma ABF-seminarium som Gilad Atzmon. Eller för att han, i likhet med Ulf Bjereld, försökt förklara sin tolkning av att Atzmon uttryckt sig på ett sätt som av andra judar, och även av mig, uppfattas som antisemitiskt.
Ulf Carmesund är ingen antisemit. Han har bott länge i Israel och skrivit sin doktorsavhandling om bland annat relationen mellan Jerusalems judar och araber. Här går Klas Gustafsson för långt i sina konspirationsteorier.
Detsamma gäller för vår förbundsstyrelseledamot från Malmö, Adrian Kaba, som gjort ett enastående arbete i Malmö med att föra samman det muslimska och judiska lokala religiösa ledarskapet i ett gemensamt arbete mot antisemitism och islamofobi.
I ett facebookinlägg för en tid sedan begick Adrian Kaba ett misstag, även om det var med de bästa intentioner. I en diskussion gentemot personer som uttryckt sympatier för IS, för att få dessa på bättre tankar, citerade han en artikel som felaktigt hänvisade till att visselblåsaren Snowden pekat på kopplingar mellan IS och den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.
Ett sådant påstående, med bristande källkritik är självklart oacceptabelt och fick de judiska ledarna i dialogen att reagera. Men Adrian Kaba medgav sitt misstag och gruppen gjorde gemensamt överenskommelsen om att han inte längre är ordförande för det arbete han initierat. Däremot har han fortsatt haft hela gruppens förtroende att fortsätta som deltagare.
Så självklart finns det ibland anledning till självkritik, som i allt politiskt arbete som syftar till att nå förändring. Men det Klas Gustafsson efterlyser är egentligen inte självkritik, utan ett avståndstagande från det som under hela STS/Broderskapsrörelsens historia varit en viktig del av rörelsens identitet – att stå upp för folkrätt, allas rätt till sin identitet och att våga föra samtal med oliktänkande.
Här måste jag dessvärre göra honom besviken.
Peter Weiderud är förbundsordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
Här finns länk till Klas Gustavssons svar på denna text.
Här finns länk till Klas Gustavssons artikel som Weiderud replikerar på.
