Socialdemokratin i Ryssland kvästes efter revolutionen 1917, gjorde en del försök att återuppstå när muren fallit, men har aldrig riktigt hämtat sig. Och nu växer det politiska förtrycket igen. Inga Näslund tecknar en bild av en rysk socialdemokrati med förhinder.
När Ryssland i mitten av september genomförde parlamentsval, fanns det inget socialdemokratiskt parti att rösta på. Detta trots att det började så bra, när sovjetdiktaturen föll. 1990 gick man ifrån det sovjetiska enpartisystemet, och nästan omedelbart bildades ett socialdemokratiskt parti, som hade ambitionen att ta upp traditionen från de mensjeviker som så brutalt krossats av Sovjetregimen. Vad var det som hände? De socialdemokratiska idéerna var respekterade i Ryssland vid tiden för Sovjetunionens fall, man talade om de svenska Socialdemokraterna och övriga västeuropeiska systerpartier som förebilder. Ändå kan man i dag i Ryssland inte hitta något seriöst parti som företräder socialdemokratiska idéer.
Det segrande partiet i det ryska parlamentsvalet, Putins parti Enade Ryssland, har en något luddig ideologiskt grund som närmast kan beskrivas som fosterländskt värdekonservativ – partiet har nära band till den ryskortodoxa kyrkan – och bland medborgarna talar man om partiet som »maktpartiet«. Övriga partier som ställde upp och klarade femprocentsspärren var bland andra Nationalistpartiet och Kommunistpartiet – båda fungerar i praktiken som stödpartier till Putinregimen. De liberala partier som kritiserar Putin kom inte in i duman.
Så vad var det som hände? Vart tog socialdemokraterna vägen?
London 1903
När det Ryska Socialdemokratiska Arbetarepartiet (rsdap, eller på ryska rsdrp) samlades till kongress i London 1903, blåste det upp till strid mellan Lenins revolutionära maximalistiska flygel och de mer fredliga, reformistiska minimalisterna. Minimalisterna, ledda av Julyj Martov, ville ha en demokratisk samhällsomvandling i det av tsaren enväldigt styrda Ryssland. De hade majoritet på kongressen, men förlorade omröstningen vid valen till centralkommittén. De blev därefter kallade mensjevikerna (»de som är i minoritet«) även om de faktiskt fick det största stödet och sedan hade majoriteten vid efterföljande kongresser (bland annat i Stockholm 1906). Bolsjevikerna bröt med det socialdemokratiska partiet 1912. Namnet mensjeviker användes framför allt av Lenin för att nedvärdera deras betydelse.
Bolsjevikerna stod för revolution och mensjevikerna för samarbete över partigränserna (framför allt med liberalerna) och en fredlig samhällsomdaning. Man ville ha ett öppet parti där alla var välkomna.
En annan konfliktfråga på denna kongress var den judiska politiska rörelsen Bunds ställning. Bund krävde ensamrätt på att företräda partiet bland judiska arbetare, vilket bolsjevikerna starkt motsatte sig. Beslutet blev att inte ge Bund sådan ensamrätt. De judiska aktivisterna skulle i stället assimileras inom partiet.
Hur det gick med partiet sedan vet vi –RSDAP satt med i Kerenskijs samlingsregering efter februarirevolutionen 1917, som avsattes av bolsjevikerna i oktober samma år. Det hölls val till en konstituerande församling. Valresultatet var svårt att sammanställa på grund av det pågående kriget, men en version visade att de oppositionella socialistrevolutionärernavunnit överlägset över bolsjevikerna, med mensjevikerna på tredje plats.
I januari 1918 upplöstes Allryska Konstituerande Församlingen av bolsjevikerna efter endast 13 timmars sammanträde. I juni 1918 förklarades socialistrevolutionärerna och mensjevikerna vara antirevolutionära och en våg av arresteringar inleddes.
I augusti 1918 förklarades alla partier som var emot sovjetmakten för olagliga.
Senare samma år fick mensjevikerna en viss respit, då man ändå ansåg att de tagit avstånd från bourgeoisins krafter, men det varade inte länge. I mars 1919 kom en ny våg med arresteringar. 1920 stoppades de sista försöken att starta en laglig socialdemokratisk tidning. Under 20-talets första år tvingades ledarna för rsdap i landsflykt och 1922 arresterades ledningen för ungdomsförbundet. I oktober 1922 beslutade partistyrelsen att upplösa partiet och fortsatte som en underjordisk organisation. 1923 fanns det bara kvar avdelningar i åtta städer. De sista resterna av partiet krossades 1924–25.
I exil fortsatte verksamheten i Tyskland fram till 1933, efter det att nazisterna tagit makten flyttade man till Frankrike och vid krigsutbrottet till USA. Exilpartiet RSDAP gav bland annat ut tidningen Sotsialistitjeskij Vestnik (Socialistiska Budbäraren) som fanns mellan 1921 och 1965.
Bolsjevikerna bytte 1918 namn till Rysslands Kommunistiska Parti – senare SUKP, det sovjetiska kommunistpartiet.
Under den sovjetiska tiden, före perestrojka och glasnost – 1917–1985 – har man haft intrycket av att det inte förekom någon opposition av organiserat slag mot makten. Det är inte riktigt sant, även om det är en oberättad historia – som man kan finna spår av i domstolsprotokoll och arkiv. De som försökte opponera sig avrättades, dömdes till straffläger eller sattes på mentalsjukhus.
Moskva 1990
När jag i maj 1990 fick möjlighet att delta vid kongressen där man återbildade det ryska socialdemokratiska partiet, som så brutalt krossats av Lenin, var lokalen, vid Ulitsa Sjabolovka nära Oktobertorget, fylld av en alldeles särskild optimism. 238 ombud från hela Ryssland fanns på plats.
Det var väldigt få på kongressen som hade varit medlemmar i det sovjetiska kommunistpartiet, bara 13 deltagare hade sådan bakgrund. Kongressen gästades också av två mensjeviker som överlevt Stalins läger.
Vi var några få utländska gäster. Det var jag, som bodde i Moskva, en farbror från Prag och några från de partier som börjat bildas i de övriga sovjetrepublikerna.
Grupper med socialdemokratiska värderingar och mål hade uppstått redan under perestrojkan. Till exempel klubbarna »Demokratisk Perestrojka« i Moskva (1987) och »Perestrojka« i Leningrad.
Förbudet mot att bilda partier (kommunistpartiets enpartistatus) togs bort först i mars 1990.
Sovjetunionen var inte längre en enpartistat. I april 1990 bildades Sovjetunionens Liberaldemokratiska parti, och nu var det alltså dags att återupprätta det ryska socialdemokratiska partiet. Inte ett öga var torrt när den tjeckoslovakiske gästen gick upp i talarstolen och hälsade från sitt parti. På ryska med tjeckisk accent berättade
han att han varit socialdemokrat före andra världskriget, och nu äntligen hade ett parti att vara med i igen, efter 40 års diktatur. Han hade aldrig gett upp hoppet att bli organiserad socialdemokrat igen, men han hade aldrig trott att han skulle få vara gäst vid återbildandet av det ryska partiet.
På den konstituerande kongressen i maj 1990 valdes Oleg Rumjantsev till ledare för partiet. Partiet hade vid denna kongress en bred förankring i hela landet, det hade bildats många lokalorganisationer och man var mycket optimistiska inför framtiden.
Medlemskåren bestod av en blandning av dissidenter, oppositionella som under sovjettiden suttit i läger, och ungdomar sprängfyllda av idéer om hur landet skulle kunna moderniseras, inte minst med ny företagsamhet. Partiprogrammen var fyllda med förslag på hur ekonomin och politiken skulle kunna utvecklas – allt var möjligt.
I slutet av 1990, början av 1991, formerade socialdemokrater tillsammans med närstående ledamöter en fraktion i Ryska Federationens Högsta Sovjet som omfattade 57 ledamöter.
Detta var det första nya socialdemokratiska partiet men långt ifrån det sista – partierna har sedan 1990 vuxit upp som svampar ur jorden i Ryssland. Det första socialdemokratiska partiet genomgick en rad inre kriser, och 1994 splittrades man formellt i två delar, Alexander Obolenskij ledde det ena nya partiet och Anatolij Golov det andra. 1995 slogs man ihop igen under ledning av Sergej Beloserdsev. Detta löste dock inte problemen. 1996 avskaffade man partiledarposten och partiet leddes av styrelsen kollektivt.
Samtidigt växte nya partier upp som svampar ur jorden. Vid valen till ryska duman 1995 ställde inte mindre än 200 partier, som alla hade ordet socialdemokrat i namnet upp.
Samma fenomen gick att se i hela det forna Östeuropa: både nya partier som valde namnet för att ordet socialdemokrati hade så gott rykte, och gamla kommunistpartier som nu hellre ville vara socialdemokrater än kommunister. Den västeuropeiska och särskilt den nordiska socialdemokratiska modellen omnämndes med stor respekt i dessa sammanhang. Redan på 80-talet hade olika sovjetiska ledare under perestrojkan prisat till exempel det svenska politiska systemet och kallat det »socialism med ett mänskligt ansikte«.
I väldigt få fall ledde dock användandet av det socialdemokratiska namnet till bred folklig popularitet. Dels för att det ofta var en översminkad version av gamla korrupta partier, dels för att det gick inflation i namnet. Om man nu kände sympati med de socialdemokratiska idéerna, vilket parti skulle man välja? Det fanns ju så många.
Det parti som bildats med sådan optimism och framtidstro 1990, tvingades upphöra efter ett domstolsbeslut år 2002. Anledningen var att man inte registrerat partiet enligt »Om registrering av organisationer«, det vill säga de nya regler som införts 1999.
Alexander Obolenskij bestred vid domstolsförhandlingarna att en lokal domstol i Moskva hade auktoritet att upplösa en allrysk partibildning. Men beslutet fastslogs av högre instans, och trots flera försök att överklaga fick partiet inte tillbaka sin juridiska partistatus.
Verksamheten fortsatte ändå. Man genomförde kongresser och andra aktiviteter så sent som 2014. Rättsprocesserna fortsatte och 2007 beslutade faktiskt en domstol att det tidigare beslutet skulle hävas. Dock har detta beslut aldrig verkställts, RSDP har fortfarande inte fått tillbaka sin partistatus.
Moskva 2001
När det första socialdemokratiska partiet fick problem med myndigheterna, dök ett annat parti med samma namn upp på den ryska politiska scenen. Grundaren var ingen mindre än den tidigare generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet, Michail Gorbatjov.
För den övriga världen är Gorbatjov den som fick ett slut på det kalla kriget, den sovjetiske ledare som inledde en demokratisering av den sovjetiska diktaturen och de händelser (Berlinmurens fall med mera) som ledde till Sovjetunionens upplösning i december 1991. I Ryssland ses han som orsaken till det sovjetryska imperiets fall, och är därför avskydd av de som helst hade bevarat detta.
Han ansågs också gå för långsamt fram med de reformer folk längtade efter i slutet av 80-talet – medan andra ansåg att han gick för fort fram. Det fanns liksom inget sätt att göra alla nöjda, och de reaktionära krafterna försökte också störta honom från makten med det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991. Ett kuppförsök som ledde till att samtliga sovjetrepubliker med Estland, Lettland och Litauen i spetsen förklarade sig självständiga – i praktiken snabbade kuppförsöket på Sovjetunionens fall.
Tio år senare dyker alltså den forne partisekreteraren och presidenten upp igen, som partiledare för ett socialdemokratiskt parti. Gorbatjovs parti lyckades organisera lokala partiorganisationer i delar av Ryssland – men inte tillräckligt för att det skulle tillfredsställa de
ryska reglerna för partibildningar som införts för att minska det stora antalet av partier som ställt upp i valen under 90- och 2000-talet. År 2007 upplöstes Gorbatjovs parti med motiveringen att man inte hade en allrysk organisation i tillräckligt många regioner i landet. Man hade heller inte nått några särskilda valframgångar, eller ens lyckats registrera sig för deltagande i olika lokala val.
Moskva 2016
Delar av de olika socialdemokratiska grupper och partier som funnits, har senare anslutit sig till andra partikoalitioner – till exempel till Jabloko, Förenade Demokratiska Partiet, det liberala parti som har sitt ursprung i det tidiga 90-talet och som faktiskt fortfarande existerar. De har också nått vissa valframgångar, och har kritiserat valproceduren i de val som hållits och bestridit dem som icke lagliga. I dagsläget är dessa de enda kvarvarande riktiga oppositionspartier som finns, och de är mycket försvagade.
Under några år fördes det socialdemokratiska arvet vidare av partiet Rättvisa Ryssland, som bildades 2006 av högerpartiet Rodina (Fosterlandet), det socialdemokratiska partiet »Liv« och Pensionärspartiet. Senare anslöt sig ytterligare sex små partier. Vissa hävdar att det var ett försök att skapa ett vänsteralternativ till Putins parti Enade Ryssland. Rättvisa Ryssland är fortfarande medlemmar i Socialistinternationalen, men fungerar i dag i praktiken som ett stödparti till Putin, liksom i princip hela den ryska »oppositionen« med undantag för Jabloko, Parnas och några andra mindre partier.
I Ryssland har man valt en annan väg än i till exempel Belarus. I Belarus manipulerar myndigheterna valet med mer eller mindre öppna valfuskmetoder (extra valsedlar som läggs i urnorna, tveksamma metoder för att räkna rösterna och liknande). I Ryssland har man i stället sett till att alla de olika partierna stödjer makten. Det går att lägga sin röst på Rättvisa Ryssland, Kommunistpartiet eller på Zjirinovksijs missnöjesparti – men det spelar ingen roll. De stöder alla Putin.
Finns en framtid för S?
Det började så hoppfullt, men nu finns bara spillror kvar, några spår av försöken att organisera partier i form av arkiverade kongresshandlingar och andra interna dokument. Man försökte verkligen.
Skälen till att det inte lyckades går att hitta både i de interna strider som försvagade partibildningarna, men också i det massiva motståndet från makten. Kanske är det förståeligt att det är svårt att få medlemmar och aktiva att vara lojala mot ett parti, när man på 90-talet var så trötta på just det: att vara tvungna att bara ha ett stort parti, som krävde absolut lojalitet, som på sovjettiden.
Tänk att få välja själv! Tänk att kunna gå ur ett parti som man inte gillar! Om det kom någon och viftade med en partipiska var det bara att gå.
Den enorma konkurrensen, det stora bruset från hundratals andra partier är också en orsak. Men framför allt: makten kunde lätt knäcka de nya partibildningarna med administrativa medel. Fel ifyllda blanketter, regler som man kunde säga att de inte följts – ett mycket mer rumsrent sätt att göra sig av med konkurrenter än att döma dem till straffläger och förvisning.
Kanske socialdemokratin i framtiden kommer tillbaka i Ryssland – de socialdemokratiska idéerna väcker i alla fall fortfarande intresse. Jag har flera gånger på konferenser och seminarier varit med om att personer som hör att jag kommer från Olof Palmes Internationella Ceter kommit fram och beklagat att det inte finns något socialdemokratiskt parti längre.
En man som jag träffade, från en mindre ort, berättade att han varit medlem både i det parti som bildats 1990 och sedan i Gorbatjovs parti.
Han ville så gärna vara socialdemokrat, men i dag finns det inget politiskt alternativ för honom i Ryssland.
Inga Näslund, arbetar på Olof Palmes internationella center
