I svensk politisk debatt har vi länge talat om svårigheten att bilda starka regeringar. Antalet partier har blivit så stort att läget blir skakigt för vilken tänkbar politisk koalition som helst. Inte minst på grund av Sverigedemokraterna.
I den debatten hänvisas ibland till andra politiska system, som det brittiska eller amerikanska. Med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle problemet vara löst, är tanken.
Om tre dagar går Storbritannien till val och det enda som är givet så här i valrörelsens slutskede är att det blir komplicerat. Faktum är att det här valet kommer att göra Storbritannien, rent parlamentariskt, till en högst ordinär europeisk stat.
För majoritetsvalet till trots kommer en rad partier ta plats i parlamentet. I Skottland har nationalistpartiet raderat ut Labour. I England kommer högerpopulisterna i UKIP ta flera platser från de konservativa. Redan förra valet tog det liberala partiet plats i den Tory-ledda regeringen.
Kaos är kanske inte rätt ord, och det är helt givet att nästa premiärminister kommer heta antingen David Cameron eller Ed Miliband, men det kommer definitivt inte koras någon självklar segrare efter valet på torsdag.
Och på samma sätt som i resten av Europa är den nya mångfalden av partier ett tecken på en ideologisk vilsenhet, både i partierna och bland väljarna.
Det var enkelt när debatten kretsade kring klassiska höger-vänsterfrågor. Labour försvarade välfärd och ville hålla ett visst skattetryck för att värna den, Tories krävde skattesänkningar och varnade för förstatliganden och politisk klåfingrighet om vänstern fick bestämma.
Men sedan 30 år är det inte lika självklart att höger och vänster presenterar olika vägval inför framtiden. Skillnaderna mellan deras olika regeringsperioder har varit stor. Det går fortfarande att se de gamla konfliktlinjerna, både i Storbritannien och Sverige, men kontrasterna är inte lika starka i en tid då ingen politisk kraft egentligen företräder någon alternativ samhällsordning. Effekten blir att allt fler väljare söker sådana alternativ i småpartierna, som därmed växer och blir politiska krafter att räkna med.
Det må vara geografiskt förankrade nationalistpartiet med en radikal agenda (som i Skottland) eller med en ärkekonservativ (som i fallet med UKIP). Inget av de traditionella partierna har i vilket fall klarat av att stoppa väljarströmmen till dessa.
Det hindrar inte att det går att skapa koalitioner.
Och den avgörande frågan kan mycket väl bli hur Liberaldemokraterna kommer ställa sig efter valet. Många av deras väljare från förra valet blev förvånade när partiet gick in i samma regering som de konservativa. De hade röstat på dem i mångt och mycket som en protest mot Labours vilsenhet och inte för att de ville stötta en politik för kraftiga nedskärningar av den offentliga sektorn.
Länge betraktades Liberaldemokraterna som ett tydligt socialliberalt parti. Ett parti av den där sorten som vi brukar ropa efter i Sverige när det är svårt med starka regeringar och blockpolitiken känns allt för hårt cementerad.
Trycket på partiledaren Nick Clegg att åter styra partiet i den riktningen kommer att bli hårt.
Men om valet kommer att göra Storbritannien europeiskt i parlamentarisk mening kan det paradoxalt nog också innebära att det blir mindre europeiskt i alla andra betydelser. Om UKIP vinner starkt stöd kommer kraven på att gå ur EU öka. Premiärminister Cameron har talat om en folkomröstning ifall Tories på nytt vinner regeringsmakten.
Samtidigt som trycket då kommer att öka på att Skottland stannar i EU helt på egen hand.
Komplicerat är vid närmare eftertanke ett allt för svagt ord för att beskriva läget i Storbritannien. Om inte valutgången blir klar och tydlig till Labours fördel. Då rätar en del av frågetecknen trots allt ut sig.
Jesper Bengtsson, chef
