När jag först kom till Stockholm och började arbeta med politisk journalistik brukade jag ibland gå på seminarier på Timbro. Det var på 90-talet. Från sitt högkvarter, som då låg på Grev Turegatan på Östermalm, hade Timbro redan haft åratal på sig att bearbeta det svenska kynnet och bryta den svenska socialdemokratins hegemoni. Avregleringarnas epok var inledd.
Ändå brukade de där Timbroseminarierna alltid avslutas med den mer eller mindre uttalade frågan: Vad borde Socialdemokraterna göra?
Det spelade ingen roll om temat var penningpolitik, infrastruktur eller utbildning. De som samlades på de där mötena uppfattade sig alltid som en grupp som kritiserade och ställde krav. Alltid från höger, förstås, men aldrig från en position i centrum.
Även om det är länge sedan nu säger det något om socialdemokratins särställning i svensk politik. Ett oavbrutet regeringsinnehav mellan 1932 och 1976 satte så djupa spår att trots tre mandatperioder av borgerliga regeringar (1976–1982 och 1991–1994) var det fortfarande som om Socialdemokraterna var landets enda tydliga riktmärke som politisk maktfaktor.
I den senaste alliansregeringens retorik fanns spår av samma mentalitet. När utbildningsminister Jan Björklund pressades om de fallande resultaten i svensk skola lät det som om Socialdemokraterna innehade den egentliga makten, trots att Björklund själv hade makten i åtta år.
Samma sak med de turer som nästan ledde fram till ett nyval på hösten 2014. Plötsligt var det uteslutande socialdemokratins ansvar att sy ihop en ny regering och ett parlamentariskt underlag som kunde lotsa en budget genom riksdagen. Trots att de borgerliga partierna satt på en del av lösningen (blocköverskridande samarbete) avsvor de sig för ett par månader allt ansvar för ett fungerande
politisk system. Jag tror att en viktig drivkraft bakom det agerandet var bilden av socialdemokratin som riktmärke i svensk politik. Det var upp till Löfven att fixa det där. Lööf eller Kinberg Batra eller Björklund verkade inte riktigt bry sig. Den enda fråga de ställde i offentligheten var: Vad ska socialdemokratin göra?
Decemberöverenskommelsen satte punkt för den hållningen. Kanske insåg de till slut hur skakigt det hela var på väg att bli. Kanske mindes de sina åtta år vid regeringsmakten och förstod att bristande ansvar i opposition kan leda till svårigheter nästa gång de kommer till makten. Att de nu går fram med olika budgetförslag är ett utslag av samma sak.
Ändå återkommer kraven på att fälla den rödgröna regeringen regelbundet på partistämmor och konferenser.
Detta speglar ett dilemma för de borgerliga partierna. I dag är socialdemokratin inte det enda riktmärket, och lika ofta som frågan ställs om det stora partiets framtid borde det vara motiverat att fråga: Vad ska de borgerliga partierna göra?
Vilken väg ska de välja nu, praktiskt och ideologiskt?
Även Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna står inför ett dramatiskt nytt skede i svensk politik. Alla vet att Sverigedemokraterna för överskådlig tid kommer att vara vågmästare. Så vad ska de borgerliga göra?
I det här numret söker vi några av svaren på den frågan. Vi har talat med några av de centrala liberala och konservativa opinionsbildarna och bett dem analysera de borgerligas utveckling. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren reder ut några av de vägval Moderaterna står inför.
Vart går högern? Det är en avgörande fråga i svensk politik.
P.S. Vill ni vara med i debatten?
Skriv gärna svar på eller reflektioner kring artiklarna i det här numret och skicka det till redaktionen på:
jesper.bengtsson@tstiden.se
