Efter valet 2014 går debatten i vågor om hur rasismen bäst bekämpas. Kanske kan social- och kognitionspsykologi ge oss några tips om framkomliga vägar, skriver Erik Bergström, kandidat i idéhistoria och psykologstudent vid Stockholms universitet.
Valerie Kyeyune Backström skrev i våras i en artikel på hemsidan Rummet (2014-05-27) om hur den svenska politiska debatten nästan helt saknar idéer om hur rasism faktiskt kan bekämpas effektivt. Hon exemplifierade med en radiointervju med Stefan Löfven där dennes enda svar på frågan om rasismbekämpning var att ”våga ta diskussionen”, ”att visa framfötterna”. Med rätta påpekade hon hur absurt det hade varit om andra samhällsfrågor bemötts på samma sätt, ingen skulle få för sig att man löser problem inom vården, eller ekonomiska kriser genom att diskutera och säga ifrån i fikarummet.
När Sverigedemokraterna nu gått kraftigt framåt i valet har det föga förvånande lett till en del diskussioner om hur vi ska kunna förstå deras ökade väljarstöd. Två saker har emellertid för det mesta saknats i dessa sociologiska undersökningar av exempelvis kopplingen mellan arbetslöshet och väljarstöd för sd i olika kommuner: Psykologisk vetenskap, samt återigen, frågan om rasismbekämpning – vilken är relaterad till men inte identisk med frågan om sd:s framgångar.
Varför således inte föra samman dessa två perspektiv, vilka båda är alldeles för svaga i svensk politisk debatt? Vad kan social- och kognitionspsykologi säga oss om hur rasism fungerar och framför allt om hur det kan bekämpas?
Jag menar absolut inte att jag kommer ge en särskilt uttömmande bild av de psykologiska perspektiven på ämnet, inte heller att de ger oss den enda sanningen om det, därtill är det alldeles för komplext. Vanligare frågor, som att rasifierade har möjlighet till självrepresentation och att den antirasistiska kampen inte domineras för mycket av vita, är viktiga. Men psykologin kan ge en del kompletterande perspektiv som ofta saknas i den politiska debatten.
En central och egentligen självklar insikt i den antirasistiska rörelsen är att det inte räcker att betrakta sig själv som ickerasist. Det är ens konkreta handlande som är avgörande. Det görs ofta en sorts implicit åtskillnad, vilken kan belysas ganska väl med socialkognitiva perspektiv.
Inom detta fält skiljer man mellan explicita och implicita attityder. De explicita är de vi ger uttryck för ”officiellt” när vi har tid att tänka efter och censurera olämpliga impulser. Här är få rasister i Sverige i dag. Implicita attityder är de som finns hos oss och påverkar vårt beteende utöver det vi normalt erkänner för oss själva och omgivningen. Dessa attityder mäts med tester som iat (”Implicit Association Test”) där man ska svara så snabbt att självcensuren inte hinner träda in. Ofta visar sig då rasistiska impulser som en person ”officiellt” kan vara motståndare till. Implicita attityder utgör knappast något exakt mått på rasism och rasistiskt handlande, men de är ett bra kompletterande perspektiv.
Psykologerna Bertram Gawronski och Galen Bodenhausen tar detta ett steg vidare med sin modell ape (Associative-Propositional Evaluation model). De menar att implicita och explicita attityder har sin grund i två olika typer av tänkande (associativt och propositionellt). De implicita attityderna är baserade på det associativa tänkandet, vilket associerar olika fenomen med varandra utan att skilja på sant och falskt. Det betyder att en person kan ha en automatisk association mellan till exempel ”invandrare” och ”problem” eller helt enkelt ”invandrare” och en negativ känsla även om denne med sitt (propositionella) medvetna tänkande anser att detta är helt fel. Här ser vi svårigheterna med att diskutera ”problemen med invandringen”. Om debatten genomsyras av denna frågeställning kommer människors associativa system kategorisera invandring nära problem, vilket rationella argument bara delvis kan motverka. Detta problematiserar också synen på att exempelvis en film ändå bara är en film och att människor kan se skillnad på fiktion och verklighet. Det mänskliga associativa tänkandet gör det knappast.
När statsvetaren Ulf Bjereld och andra talar om att ”rasismen minskar” i Sverige tar detta endast hänsyn till explicita attityder gällande exempelvis motviljan att ”bo nära invandrare” eller ”att minska flyktingmottagandet”. Det är inte oviktigt, men utgör inte hela bilden. De toleranta explicita attityderna i Sverige harmonierar inte alltid särskilt väl med det beteende människor faktiskt uppvisar. Sociologen Moa Bursells studier på svensk arbetsmarknad visar till exempel en annan bild än attitydundersökningarna. Fejkade jobbansökningar med slumpvis pålagda svenska eller arabiska namn visar att de med ett svenskt namn får ungefär dubbelt så många uppringningar som de med arabiskt (eller afrikanskt) namn. Ett problem här är att vår tendens att censurera olämpliga impulser huvudsakligen är verksam när vi betraktas av andra. I många av de situationer där rasism riskerar att slå som värst, som vid ansökan om jobb eller bostad, är det möjligt att sortera bort sökande med ”fel” namn utan att någon annan ser dig. Här riskerar de implicita attityderna att slå igenom fullt ut. Som Göran Greider skriver på samma tema i tidningen etc.se:
Vilka är det som allra först flyttar från bostadsområden som är på väg att bli invandrartäta? Och vilka flyttar ängsligt sina barn från den invandrartäta kommunala skolan till en friskola? Vilka väljer bort ett svåruttalat namn bland jobbansökningarna? Det är de högutbildade. Tjänstemännen, medelklassen.
Det här visar på otillräckligheten med att endast försöka förändra explicita attityder. Dessa ligger nära frågan om politisk korrekthet, att inte normalisera rasismen och liknande. Vilka attityder är det tillåtet att uttrycka i det offentliga rummet? Är det rimligt att låta Sverigedemokraterna kampanja mot tiggare i tunnelbanan? Gränsen för tillåtet tal i offentligheten är en aspekt, men den viktigaste frågan är
förmodligen hur man kommer åt de djupare liggande implicita attityderna. Man skulle kunna säga att det finns två huvudsakliga synsätt på det här. För det första den traditionella vänsterns, som ser sådana attityder som en spegling av ekonomiska strukturer, konkurrens, osäkerhet och liknande. För det andra en nyare inriktning, som lyfter fram mer ”kulturella” faktorer, som representation i kulturen.
Postkoloniala teoretiker som Homi Bhahba och Gayatri Spivak talar om att ta del av andras berättelser eller att ”lyssna till de subalterna”. Enligt Harvardprofessorn i psykologi Steven Pinker är frågan om det skapar större sympati genom att ta del av andras berättelser ett dåligt utforskat område, men de studier som finns verkar tyda på att så är fallet. Det verkar också som att den ökade sympatin även kan sprida sig till de grupper en person tillhör och inte bara gälla den enskilde.
Samtidigt flödar kulturen i länder som Sverige knappast över av djupgående berättelser från ickevita. Den rent statistiska dominansen av vita män är förkrossande. Studier av amerikaner som tittar mycket på tv visar att de har fler rasistiska fördomar, en mer negativ syn på kvinnor och en benägenhet att överskatta mängden våld i samhället (samt andelen av befolkningen som är läkare och advokater). Även om det är svårt att uttala sig om orsaksriktningen i den här typen av studier (det är kanske något annat som ligger bakom både tv-tittandet och dessa attityder) borde den enorma tidsmängd många människor lägger att titta på tv rimligtvis ha en påverkan (i genomsnitt står tv:n på sju timmar om dagen i ett amerikanskt hem).
Ett starkt förändrat kulturellt innehåll skulle alltså förmodligen kunna göra en skillnad, problemet är bara hur denna förändring ska ske. Det är svårt för politiken att riktigt komma åt det här. En ökad medvetenhet bland kulturens makthavare och en ökad vilja att släppa fram andra perspektiv kan kanske göra skillnad. En kamp hos rasifierade att göra sina röster hörda, att få möjlighet att tala, både till varandra och den vita publiken är naturligtvis också central.
Hur är det då med de mer ekonomiska perspektiven, som brukar beskrivas med lite schablonartade formuleringar som ”klyftorna föder främlingsfientlighet” eller rent av ”högerpolitik föder rasism”? En vänsterteoretiker som Slavoj Zizek menar att vårt samhälle kännetecknas av en ”liberal tolerans”– diskurs, vilket helt enkelt innebär ett evigt tal om värdet av tolerans, alla människors lika värde och så vidare, men att dessa fungerar som en ineffektiv ersättning för verkliga politiska projekt. Det som behövs är i stället politiska projekt som kan skapa jämlikhet och en ekonomisk grundtrygghet.
Den enklaste och mest grundläggande tanken här är helt enkelt att otrygghet resulterar i ett behov av trygghet, av ordning och reda. En klassisk studie av psykologerna Jack och Jeanette Block i Kalifornien på 1960-talet visade att barn som hanterade stress dåligt och upplevde större osäkerhet i okända miljöer tenderade att bli mer konservativa som vuxna. Konservatism är inte detsamma som rasism, men dess betoning på lojalitet med den egna gruppen resulterar lätt i motvilja mot upplevda ”andra” grupper.
Enligt Steven Pinker tenderar vi att se människor mer stereotypt när vi är stressade, då de associativa eller implicita uppfattningarna tar över. Att skapa trygghet är förmodligen en viktig del i ett antirasistiskt projekt och en punkt där det marknadsliberala samhället lätt misslyckas.
Mer konkret brukar effekterna av arbetslöshet och bostadssegregering diskuteras. Socialpsykologen Elliot Aronson försöker reda ut de här frågorna i sin bok The social animal. Han påpekar att vi, när vi är frustrerade, tenderar att ta ut vår ilska på det som orsakar frustrationen. Ofta, som vid arbetslöshet, är dock källan till frustrationen oklar. Att rikta sin ilska mot det ekonomiska systemet är svårt,
eftersom det är något abstrakt. I stället, menar Aronson, försöker människor ofta hitta en mer konkret syndabock, som en etnisk minoritet. Aronson visar också hur konkurrens om jobb historiskt sett ofta har lett till rasism. Bilden av kineser i västra usa har exempelvis varierat mycket kraftigt beroende på tillgången på jobb.
Aronson menar vidare att kontakt på lika villkor mellan etniciteter minskar rasfördomarna. Avskaffandet av ett antal segregerande raslagar i usa efter andra världskriget i usa ger oss några exempel. Aronson diskuterar bland annat ett fall där svarta och vita familjer integrerades i samma hus, vilket studier visade ledde till minskade rasfördomar. Aronson betonar här starkt att känslan av desegregationens oundviklighet är viktig; I ett sådant fall har människor en stark orsak till att minska sina rasfördomar för att minska det obehag det skulle innebära att omges av människor man tycker illa om. Om valet att upprätthålla segregationen däremot finns kvar kommer människor ofta kämpa emot att integrationen ska bli verklighet, snarare än emot sina egna fördomar.
De här processerna verkar dock inte alltid vara giltiga. Inte minst verkar det som att integration i områden där människor äger sina bostäder snarare tenderar att öka de vitas fördomar. Förklaringen är enligt Aronson enkel: Det finns en rädsla bland de vita att deras fastigheter ska bli mindre värda. I ett debattprogram i p1 berättar den romske aktivisten Domino Kai att romer i Sverige ofta är mycket ogillade eftersom människor är rädda för att priset på deras fastigheter ska sjunka om de finns i närheten (p1 debatt Hur mycket rasism tål Sverige 2014-02-03).
Om Aronson har rätt kan den stora omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm de senaste åren mycket väl ha bidragit till en ökning av rasism i samhället. Aronson betonar att konkurrenssituationer ofta ökar rasismen. I ett starkt segregerat samhälle kommer människor vid konkurrens förmodligen att söka stöd bland de som upplevs som de egna och i stället för integration får vi ökade konflikter mellan olika etniska grupper. Att få människor av olika etniciteter och grupper att samarbeta, att vara beroende av varandra och därmed tvingas lyssna på varandra, är förmodligen viktigast av allt. Hög arbetslöshet, otrygghet och bostadssegregering motverkar utan tvekan detta.
Att rasifierade ”tar plats i vita rum” är avgörande och det behövs en politik som enligt ovanstående principer möjliggör det.
Erik Bergström är kandidat i idéhistoria och psykologstudent vid Stockholms universitet