Det mesta tyder på att Sverige under lång tid kommer få leva med olika former av koalitionsregeringar. Tiden då ett parti kunde vara helt dominant är över. Men vad betyder detta för politiken? Och för socialdemokratin? Tidens Felix Antman Debels har vänt sig till de nordiska grannländerna för att söka svaret.
I modern tid har Sverige bara erfarenhet har två sorters regeringar. Antingen brokiga borgerliga kombinationer eller socialdemokratiska enpartiregeringar. Men det är ett nytt läge nu. Med höstens val går den gamla perioden nästan garanterat mot sitt slut. I den meningen liknar Sverige nu omvärlden. Samma utveckling har nämligen skett för nästan alla socialdemokratiska partier på kontinenten och i övriga Norden. Det är idag få socialdemokratiska partier som når valresultat över 30 procent och partierna blir alltmer beroende av koalitioner med andra parter. Antingen som i Tyskland i form av storkoalitioner eller som i Norge och Danmark där socialdemokratin samarbetar med ett eller flera mindre partier från vänster till mitten. Det är som statsvetaren Lisa Pelling skriver i en artikel i Tiden 5/13: ”Hegemonins tid är förbi. Det är inte längre möjligt för ett enda parti att helt dominera i ett lands politik.” Hur förändras socialdemokratin när denna dominerande roll försvagas och koalitionsbyggande – som tidigare skedde genom förhandlingar i riksdagen – hamnar ända in i regeringen? Och hur förändras det politiska klimatet?
I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan. Även Ida Søraunet Wangberg pekar i en artikel (Tiden nr 5/2013) på att perioden mellan 2001 och 2005 innebar en tid av självrannsakan och vitalisering under tryck från rörelser utanför partiet: ”Det rödgröna samarbetet kom att formas av en bred allians av folkrörelser som mobiliserade för de rödgrönas slagord ”Ny kurs […] Det rödgröna samarbetet innebar också en vitalisering av Arbeiderpartiet (ap).” Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.
– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:
– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.
Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.
Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:
– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.
Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:
– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.
I Danmark har koalitionsregeringar länge varit normen. På 1970-talet regerade Socialdemokraterna med liberalerna och på 1980-talet samarbetade liberaler och konservativa. I Danmark har socialdemokratin aldrig varit samma dominerande kraft som den varit i sina nordiska grannländer.
Socialdemokraterna har alltid behövt samarbeta för att kunna genomföra sin politik. Den danska politiken har också länge innehållit fler dimensioner där även kulturradikala och konservativa krafter kämpat om det politiska utrymmet. Genom att liera sig med mittenkrafter med en mer kulturradikal prägel har Socialdemokraterna kunnat bygga en dansk välfärdsstat. Samtidigt har den starka mitten i Danmark gjort att vänsterpartier som Socialistisk Folkeparti och enhetslistan alltid haft svårt att få inflyttande eftersom socialdemokratin vänt sig till högern för att genomföra sina program. Antropologen och aktivisten Mads Engholm menar att detta i dag får tydliga konsekvenser för socialdemokratins möjligheter. I dag regerar partiet i minoritet tillsammans med det socialliberala partiet Radikale Venstre Radikale Venstre genomförde tillsammans med högern en mängd nedskärningar i det sociala trygghetssystemet under 2000-talet. Socialdemokratins politiska utrymme har helt enkelt minskat medan partiets politiska projekt försvagats när man blivit tvunget att acceptera stora delar av den borgerliga ekonomiska politiken. Socialdemokratin har i stort saknat en vision för hur det danska samhället ska utvecklas och reducerat sig själva till teknokrater. Samtidigt som globaliseringen skapat nya konflikter som Danskt folkeparti skickligt lyckats exploatera:
– Socialdemokratin var tidigare en garanti för att även den som inte kunde konkurrera i det globaliserade samhället inkluderades i välfärden. Danskt Folkeparti har ju effektivt lyckats använda den här rädslan för globaliseringen genom flyktingfrågan och kombinerat det med viljan att bevara det socialdemokratiska välfärdssamhället. Radikale Venstre och Socialdemokraterna har i stället gått i en mer elitistisk och teknokratisk riktning, menar Mads Engholm.
Den danska socialdemokratin hade i våras ett stöd på cirka 15 procent. För deras partikamrater i Norge går det bättre. I mitten av september hade Arbeiderpartiet 37 procent i en mätning. Unikt för europeisk socialdemokrati.
Så, vad kan man mot bakgrund av detta säga om den svenska socialdemokratins utmaning efter höstens val? Det ena är att den svenska politiken hittills gått i den norska riktningen: höger-vänsterskalan har paradoxalt nog – trots att partierna ofta sägs likna varandra alltför mycket – stärkts som den avgörande politiska dimensionen och mitten i politiken har försvagats kraftigt. Partier som Centerpartiet och Folkpartiet har rört sig till höger och den typ av pragmatiska partier i centrum som fanns förr är i dag ett minne blott.
Denna utveckling kan komplicera regeringsfrågan under många år. Med Sverigedemokraterna som vågmästare måste en socialdemokratiskt ledd regering kunna förhandla med något eller några borgerliga partier. Finns ingen mitten blir det svårt. Det finns en risk att socialdemokratin hamnar i samma situation som den danska. Politiskt tvingad att acceptera högerns politik och utan kraften att byta kurs. Samtidigt som Sverigedemokraterna slickar sig om munnen av bara tanken på att kunna exploatera en sådan förlamning.
Det norska exemplet visar också på farorna med en koalitionsregering. En redan topptung socialdemokrati kan komma att bli än mer topptung. Den kanske viktigaste lärdomen är nog att bara för att regeringsmakten är erövrad får det inte innebära att partiet slutar tänka och utvecklas.
Felix Antman Debels, redaktör på Tiden Magasin
