Slutreplik i Tiden Magasin till Mike Winnerstig:
För det första, Winnerstig har en politisk agenda och inga akademiska titlar i världen kan dölja det:
- Winnerstig inleder med att hävda att själv är han ”inte politiskt aktiv”, något som knappast är sant. Alla vi som har följt, läst, lyssnat och varit delaktiga i svensk säkerhetspolitisk debatt vet att Winnerstig i många år har agiterat för en svensk Natoanslutning. En snabb googling visar ett typiskt Winnerstigcitat nära tio år gammalt: ”Det finns inget annat alternativ än att gå med” (”Sverige allt närmare en Nato-anslutning”, Realtid.se, 2007).
- Säkerhetspolitik är just politik, närmare bestämt en del av utrikespolitiken. Den militära alliansfriheten är ett politiskt begrepp. Jag har själv min examen från Försvarshögskolan och har där arbetat som analytiker vid forskningscentret Crismart. Varje hederlig statsvetare vet att det inte finns någon exakt vetenskap kring politiska spörsmål. Att försöka framställa sig som ”inte politiskt aktiv” när man i många år propagerat ensidigt i en politisk fråga är inget annat än ohederligt.
- Det är denna typ av ytterst politisk argumentation i illasittande så kallad ”vetenskaplig” och ”opartisk” klädsel som inte sällan ger akademin dåligt rykte. Vi ser det ofta inom den ekonomiska diskursen liksom i den förvaltningsmässiga, och allt oftare i den säkerhetspolitiska. Där experter utger sig för att veta den ”objektiva” sanningen. Det är en farlig utveckling. Statsvetenskapen är inte som naturvetenskapen, naturlagar existerar inte inom politik. Det är långt mer komplext. Det vet vi socialdemokrater. Det borde också Winnerstig naturligtvis veta (även om han på sociala medier själv skriver att han inte är socialdemokrat).
Sammanfattningsvis: Inom säkerhetspolitik finns inga ”opolitiska” experter. Att försöka framställa sig så är snarare ett tecken på bristande pålitlighet.
För det andra, Winnerstigs artikel innehåller faktafel och saknar väsentlig information, tre exempel:
- Det engagemang Winnerstig vill framhålla från Natoländerna för det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning, lyser tyvärr med sin frånvaro. När omröstningen om resolutionen ”Humanitarian Consequences of Nuclear Weapons”, alltså själva resolutionen om det humanitära initiativet, ägde rum i FN förra året röstade 136 länder för. Inga Natomedlemmar fanns bland dessa. Däremot röstade till exempel Sverige, Finland, Österrike, Irland, Schweiz och Cypern ja. Alla utanför Nato. (Någon deklaration om detta med 128 länder finns inte, däremot resolutionen ”Humanitarian Pledge for the Prohibition and Elimination of Nuclear Weapons” som 128 länder röstade för i FN. Tyvärr fanns inte Norge, Danmark eller Island bland ja-rösterna. Det gjorde inget annat Natoland heller. Det gjorde däremot Sverige ihop med många fler icke-Natoländer, till exempel Österrike och Irland.)
- Sverige är knappast ensamt i EU ifråga om sin syn på Nato. En kritisk hållning finns i Finland, Irland, Österrike och även i Cypern. Kritik finns också bland Natos medlemsländer. Ett exempel är Grekland där kritiken inom politikens vänstra spektrum inte sällan är hård bland annat på grund av historiken kring den grekiska diktaturen. Ett annat exempel är Turkiet där progressiva partier, till exempel socialdemokraternas systerparti HDP, är kritiska till Nato.
- Frågorna svenska Natoförespråkare måste svara på, men ständigt undviker, kvarstår: Om Natomedlemmen Turkiet begär stöd i en situation där de bekrigar en kurdisk gerilla, ska Sverige då stödja Turkiet? Om vi skulle gå med i Nato, var i Sverige kan då kärnvapnen placeras? Den militära alliansfriheten ger vårt land handlingsfrihet att verka för både Sverige och freden med trovärdighet och tyngd, varför sälja ut det?
Sammanfattningsvis: För att vara expert framstår Winnerstig som dåligt påläst. Antingen det eller så undanhåller han medvetet information.
För det tredje, om den europeiska socialdemokratin:
- Socialdemokratiska partier i Europa förenas av likartade analyser av samhällets orättvisor och vilka värderingar som är viktiga för att lösa problemen. Däremot finns det inte sällan skillnader i synen på hur politiken ska utformas. Vi ser det till exempel i både arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Detta betingas inte minst av olika nationella och historiska kontexter. Det är inte ovanligt att några europeiska S-partier tycker en sak och andra något annat.
- Också inom utrikespolitiken finns skillnader. Svensk socialdemokrati har ofta gått före. Det tidiga och konkreta svenska stödet till kampen mot apartheid i Sydafrika är ett exempel. Palestina ett annat, från lång tid tillbaka till nu. Internationell nedrustning, icke-spridning och avspänning är ännu ett exempel.
- Jag har besökt otaliga möten och konferenser inom den socialdemokratiska rörelsen i andra EU-länder, inte minst under min tid som vicepresident i Europeiska socialistpartiets ungdomsförbund ECOSY (dagens YES) med ansvar för just utrikes- och säkerhetspolitik. Många från den tiden är liksom jag nu aktiva och verksamma i sina respektive moderpartier. Av egen erfarenhet och fortsatta kontakter vet jag att debatten om Nato inom europeisk socialdemokrati knappast är vad Winnerstig framställer den som. Bilden är långt mer komplex, mångbottnad och kritisk. När Frankrike i höstas drabbades av de fruktansvärda terroristdåden åberopade landet EU-fördragets artikel 42:7 för att få stöd från andra EU-länder. Frankrike valde inte att efterfråga stöd från Nato via Natostadgans artikel fem. Som bekant leds Frankrike av en president och regering från Parti socialiste.
Sammanfattningsvis: Skillnader mellan olika S-partiers politik är inget märkligt och förekommer inom flera områden. Därutöver är synen på Nato i många europeiska S-partier långt mer komplex, och kritisk, än vad Winnerstig skriver.
Så några ord om solidaritet: För oss socialdemokrater innebär internationell solidaritet att stå upp för de mänskliga rättigheterna, vidga kretsen av demokratier och att ge ett tydligt stöd till de rörelser som kämpar för detta. Det gör vi genom en aktiv utrikespolitik, i EU, OSSE och FN. Vi gör det genom handel, internationellt utvecklingssamarbete och i vårt solidaritetsarbete. Natomedlemskap har inte krävts tidigare för detta, krävs inte idag heller och lär inte göra det framöver.
Avslutningsvis: Från Winnerstig hörs samma visa år efter år. Inrikespolitiskt menar högern att skattesänkningar är svaret på alla problem. Utrikespolitiskt är det Nato. Men tiden har sprungit ifrån Winnerstig, högern och Nato. Nato är inte svaret på vår tids utmaningar, något också de egna medlemsländerna allt oftare tycks konstatera. Det finns inga argument för varför Sverige borde gå med i Nato. Tvärtom. Som statsminister Stefan Löfven har slagit fast: Den militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Sverige ska inte gå med i Nato.
Laila Naraghi
