Jag blev medlem i socialdemokratin den 18 september 1982. Jag vet, det är sjukt länge sedan. Och på ett av de allra första möten jag var på diskuterades frågan: Hur ska vi bli fler medlemmar?
Sedan dess har jag ofta tänkt att det bästa svaret på den frågan är att inte ha sådana möten, utan i stället se till att aktivera de medlemmar man faktiskt redan har. Ändå har just denna grundfråga – hur häva en nedåtgående medlemstrend, hur få fler aktiva – med jämna mellanrum återkommit sedan dess.
Det gäller i Socialdemokraterna, liksom i de andra politiska partierna.
Det gäller de flesta av de så kallade ”gamla” folkrörelserna, som är så nära förknippade med den svenska demokratins genombrott, utveckling och folkliga förankring. Folkrörelserna har varit kittet i demokratin, och på samma gång den kanal genom vilken medborgarna har fått inflytande och möjlighet att påverka politiken mellan valen.
Facket har länge varit den kanske viktigaste av dessa folkrörelser, med sin dubbla förankring, både på arbetsplatserna och i det politiska samtalet, och sin unika förmåga att ansluta medlemmar. Genom starka fack har en av samhällets stora sociala konfliktlinjer, den mellan arbete och kapital, fått organisatorisk form och en röst i civilsamhället.
Men även i facket har det länge talats om kris.
Under lång tid har antalet medlemmar fallit. Inom tjänstemannaförbunden har den trenden sakta vänts uppåt, men över längre tid är det ändå ett tapp för fackföreningsrörelsen som helhet. Ännu svårare har det varit att få fler engagerade. Samhällsforskare och trendanalytiker har länge pekat på det faktum att många fackliga medlemmar i dag betraktar sin organisation lite som ett försäkringsbolag. Det är bra att vara med för att gardera sig mot kriser, men det är inget man engagerar sig i. För många fackligt aktiva, ombudsmän och förtroendevalda har självuppfattningen och den egna identiteten som rörelse utvecklats i samma riktning.
Jag tyckte själv att jag kände en fläkt av det redan för 25 år sedan när jag var med i en kampanj som hette Facket i sommarland, och det viktigaste för de fackliga ombudsmän tycktes vara att vi skulle dela ut burkar med cola där LO:s logga var tryckt på burken. ”Profilering” hade reducerats från att handla om fackets kärnuppdrag till att dela ut gratis cola i sommarvärmen.
LO-colan lyckades av någon anledning inte konkurrera ut Coca Cola från marknaden.
I det här numret av Tiden försöker vi hitta några vägar som leder bort från detta sluttande plan. Det handlar bland annat om att återuppliva det lokala fackliga arbetet. I en artikel berättar vi om ”organizermodellen”, som i sin moderna form plockats från usa, men som i praktiken är en återgång till det ursprungliga sättet att arbeta: samla dina arbetskamrater, bestäm vad ni vill förändra och börja ställa krav. Vi skriver också om facket i Europa och globalt, där utvecklingen ställer allt större krav på ökat samarbete och samordning.
Några år efter den där kampanjen Facket i sommarland var jag med i en stor debatt inom socialdemokratin som
handlade om det civila samhällets roll. Många på vänsterkanten menade att det civila samhället riskerade att avlöva politiken på makt. I stället för att bli en fråga om ideologi och politiska förslag skulle debatten reduceras till en fråga om föreningslivet och alternativa utförare av offentliga tjänster.
Jag förstod aldrig de invändningarna. Ända sedan fackföreningsrörelsens barndom, ända sedan Joe Hill författade texten till låten There´s power in a union i början av 1900-talet, har facket visat att arbete i det civila samhället i högsta grad är förenligt med ett tydligt ideologiskt och politiskt arbete.
Jesper Bengtsson
är chefredaktör för Magasinet Tiden