Det kan tyckas tjatigt att tala om vikten av att vara retoriskt konsekvent, men för ett politiskt parti är det av största vikt att vara det. I dag finns det en otydlighet i Socialdemokraternas inställning till föräldraförsäkringen, som drabbar den mediala bilden av partiets jämställdhetspolitiska mål.
Men låt oss ta det från början: Retorik är mer än att genom några knep tillskansa sig pondus. Det handlar även om att gång på gång koppla ihop varje etappmål med det slutliga målet och att upprepa detta in absurdum. En ska nämligen aldrig underskatta det massmediala ekot; om du tjatar om något kan det bli en vedertagen sanning.
När Vänsterpartiet i förra veckan motsatte sig S förslag om en tredje öronmärkt pappamånad reagerade socialförsäkringsministern Annika Strandhäll förvånat. Vänsterpartiets handlande ansågs ”märkligt”. Hon menade att de borde stötta förslaget för att de i längden vill ha en helt individuell föräldraförsäkring.
Hon missade att berätta om regeringen och Socialdemokratins eget mål.
Genom att misskreditera Vänsterpartiets ställningstagande missade Strandhäll en viktig poäng, nämligen vikten av att visa sig ståndaktig i sin samhällsvision oavsett parlamentarisk situation. Det går att hänvisa till det politiska spelet, men vad som utgör ett spel för gallerierna och vad som är faktisk politik i uttalandet är i denna diskussion ointressant.
Om möjligheten till praktisk förändring inte finns måste S åtminstone ta striden verbalt.
När det kommer till just Strandhälls uttalande kanske det är petigt att påpeka hur hon valde att uttrycka sig. Så på detta som ett exempel.
Poängen ligger i att en feministisk regering ständigt måste återkomma till det långsiktiga jämställdhetsperspektivet. I det här fallet hade det kunnat innebära att erkänna att det nu genomförbara förslaget har en begränsad effekt, och därmed vinna i trovärdighet.
Att stenhårt såga det parti som säger sig värna det långsiktiga målet blir onyanserat.
Istället tror jag att de flesta låter sig övertygas av ödmjukheten som avspeglas när någon erkänner en reforms bristfällighet och allra viktigast, av att någon har en dynamisk framtoning. Den hårda retoriken förstärker bara den slitna nidbilden av smutskastning och tomma löften. Inget av dem inger förtroende. Att kritiken av den politiska debatten under valåret 2014 har kretsat kring just ideologiernas död ger dessutom en signal om en övergripande trötthet på hur den politiska retoriken utvecklats.
Det har inte varit lätt att verka som opposition i en tid med den liberala verklighetsbild som präglat det politiska samtalet under ett par decennier. Tillväxtparadigmet har tillåtit högern att göra snedsteg efter snedsteg utan att det tyckts skada det liberala tolkningsföreträdet. Allt detta medan det mediala drevet vid flera tillfällen lyckats punktera vänsterrepresentanters trovärdighet. Det är lätt att bli frustrerad, men istället för att svära över att alliansen använde sig av socialdemokratiska retoriska verktyg för att tillskansa sig legitimitet har S nu chansen att se till de möjligheter högerns omorganisering öppnar upp för.
Partiledarflykten kan lätta på det liberala rationalitetsanspråk som så många gånger låst diskussion till alliansens fördel.
Socialdemokratin och vänstern har famlat efter de rätta verktygen för att återta tolkningsföreträdet i frågan om hur ett jämställt Sverige ska se ut, något som gjort den socialdemokratiska visionen spretig och osäker. Istället för att stånga sig blodig emot en av högern ägd medial strategi bör S inse sig besegrad på just detta retoriska område. Det kriget vann alliansen. Oavsett hur många högavlönade PR-konsulter de hade i sitt stall måste man erkänna att det var så pass effektivt att det fullkomligt avväpnade oppositionen under en lång tid.
För att visionen om ett sant jämställt samhälle ska kunna växa sig stark i det politiska Sverige måste S återkommande presentera den feministiska berättelsen som en självklar del av den partipolitiska mediala närvaron.
Det räcker inte med att kalla sig för en feministisk regering. Ett sånt påstående utgör i sig självt nämligen ingen garanti för en progressiv politik.
Tora Färnström, praktikant Tankesmedjan Tiden
