Upproret i Seskarö blev kulmen på en protestvåg som svepte genom landet 1917. Det är en historia om när det höll på att bli revolution i Sverige, men också då Sverige valde den reformistiska och demokratiska vägen. Rasmus Landström besöker Seskarö och berättar om vad som hände – och vad som kunde ha hänt.
Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när jag fick höra det första gången: en revolution i Sverige? Åren runt 1917 var visserligen en period förknippad med arbetarrevolter – bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, finska inbördeskriget, spartakistupproret i Tyskland – men en revolution? I Sverige? Det var inte något jag fått lära mig på historielektionerna. När jag senare fick höra att min gammelfarfar Emanuel Landström möjligen hade deltagit i upproret kunde jag inte få det ur huvudet. Jag bestämde mig för att åka upp till Seskarö – där Emanuel jobbade på ett sågverk 1917 – och utforska saken.
Jag hann aldrig träffa Emanuel men har ändå en tydlig bild av honom. Han föddes 1899 i Kalix i en familj som planerade att utvandra i seklets början. Men det blev inte något av det för hans försupne far tog fel på båtens avgångstid. I stället flyttade familjen till Seskarö där både far och son blev anställda på Granviks sågverk. Emanuel blev en både hård och en mjuk man. Genom hela sitt liv var han anhängare av Stalin, drack aldrig en droppe och kunde jobba för tre, sades det. Enligt en vandringssägen ska han ha sågat av sig ett finger i ramsågen, men återvänt till jobbet – samma dag – efter att ha blivit omplåstrad. Det är antagligen en skröna men Emanuel saknade faktiskt ett finger på vänster hand. Samtidigt sa många att han var snäll. Farfar brukade beskriva honom som en närvarande förälder som ofta satt och broderade på kvällarna. Han var helt enkelt en sammansatt person som – möjligen – deltog i en sammansatt historia.
Hungerkravallerna – förspelet till upproret
Berättelsen om Seskarö tar sin början i första världskriget och bristen på livsmedel i Sverige. Från 1914 var Östersjön minerad, skepp med mat blev ofta sänkta medan regeringen Hammarskjöld exporterade grödor och lade hårda åtstramningar på sin egen befolkning. I spåren av detta led arbetarbefolkningen svårt under världskrigets första år och från 1916, då ransoneringar infördes, övergick lidandet till ren nöd. I nästan alla städer gick rasande folkmassor ut på gatorna och »tvångsköpte« potatis och bröd i matbutiker (dvs stal men betalade). Regeringen svarade med att skicka ut ridande poliser med dragna sablar och stämningen blev allt hätskare. I riksdagen uppmanade Branting till eftergifter mot arbetarna och en omläggning av livsmedelspolitiken.
Året 1917 fick en dramatisk början. I Ryssland gjorde befolkningen revolt mot det repressiva tsarstyret och det bildades en demokratisk duma bestående av mensjeviker, socialistrevolutionärer och liberaler. Händelsen överrumplade människor i världens alla länder och radikala svallvågor vällde in över Europa. Ett löfte om demokrati och arbetarstyre, eller ett hot om revolution – beroende på hur man såg det. I dag, när vi vet vilken katastrof Sovjetunionen blev i slutändan, är det svårt att förstå vilket hopp februarirevolutionen tände i den europeiska arbetarrörelsen. I många länder pågick en demokratisering som med ens skyndades på. Men det ledde också till splittring. I land efter land klövs de socialdemokratiska partierna, efter rysk modell, i en vänsterfalang som förespråkade revolution och en moderat falang för gradvisa reformer. Så också i Sverige, där bland andra Kata Dalström var med och bildade Socialdemokratiska vänsterpartiet. Och det är här historien om Seskarö börjar.
Kata gör Norrland rött
Seskarö ligger ungefär tio mil från Luleå. I dag framstår det som en fridsam liten avfolkningsbygd med 500 invånare, ett par caféer och ett välbevarat Folkets hus. Längs vägen står vindpinade träkåkar med flagnande röd färg som jag kör förbi i en bil jag hyrt på Luleås flygplats. En gång i tiden bodde 3000 personer här i det som då var en betydande industriort. På den lilla udden där Granvik låg är det enda som minner om ett sågverk de grånande spinkkajerna och ett par kraftiga timmerbommar vid strandkanten. Jag tittar in i den täta skogen där sågverket en gång reste sig och försöker föreställa mig hur det jäste av liv här. Det är omöjligt. Här måste Emanuel ha gått och hungrat 1917. Kanske på väg mot ett tolvtimmarspass framför ramsågen, med endast mögliga rovor i magen. Kanske hade han samma dag läst i Norrskensflamman om hur gulaschbaronerna gjorde enorma vinster på att sälja mat på svarta marknaden. Var han på väg för att lyssna på ett tal av Kata?
Kort efter partisplittringen gav sig Kata ut på en agitationsturné i Norrland. Hon – som kallades »arbetarrörelsens mamma« – var vid denna tid landets mest populära agitator och i samtliga distrikt fick hon partiklubbarna att gå över till vänstern. När man läser hennes tal förstår man varför. Med ett flammande patos beskrev hon den revolutionära världsutvecklingen, reformisternas brist på mod och hur arbetarna i land efter land gjorde sig redo att ta makten. Talen ger en bild av en glödande intellektuell med båda fötterna i en internationell arbetarrörelse. Vid samma tid deklarerade den tyska revolutionären Rosa Luxemburg: »socialism eller undergång i barbari«. Det hade kunnat vara Katas ord.
Det är nu som epitetet »den röda ön« fästs på sågverksbygden och i valen framöver ska vänsterpartiet få en absolut majoritet av rösterna. I nykterhetslogerna och studiecirklarna skickas skrifter av europeiska marxister runt. Man laddar för ett uppror mot livsmedelspolitiken.
Så här gick det till: i maj 1917 bestämde sig ett gäng sågverksarbetare för att gå till öns två bagerier och tvångsköpa hårt bröd. Ägarna visste att detta skulle ske och i bagare Janssons lokal stod portarna öppna. Han var en klok man som kände sympati med den arbetande befolkningen och troligen hade han medvetet låtit bli att låsa. Bagare Eriksson var däremot en snål fan. När han fick höra att sågverksarbetarna hade brutit sig in tillkallade han länsman som begav sig mot ön från Haparanda – tillsammans med 50 soldater. Detta kan i efterhand framstå som absurt – att sätta in militär för stöld av knäckemackor! – men sett i sitt sammanhang är det begripligt. 1917 var hungerupplopp motsvarigheten till vår tids torguppror; i Ryssland hade revolutionen börjat med att arga kvinnor plundrat brödbutiker, i Tyskland hade tvångsinköp av livsmedel pågått sedan 1915 och i New York startade judiska kvinnor upplopp på grund av höga priser på ägg och mjölk. Livsmedelsprotesterna kunde med andra ord antända krutdurkar. Detta visste även de radikala arbetarna och när militären kom till ön avväpnades de genast. Nyheten spred sig snabbt till Haparanda, där landsfiskalen bestämde sig för att slå till med storsläggan. Ytterligare 500 militärer skickades med isbrytaren Simson.
Nu startade en febril aktivitet: i hela landet talades det om arbetarna på den röda ön som avväpnat soldaterna. I Stockholm gick arbetarna återigen ut på gatorna och på flera ställen anslöt sig militärer till protesttågen. Arbetartidningar i varje större stad skrev om det orättfärdiga agerandet från myndigheterna och belägringen av ön. När man i efterhand tar del av rapporteringen är det lätt att förstå varför upproret blev så symboliskt: militär mot hungrande arbetare. Kulmen kom den 5 juni, då det nybildade vänsterpartiet uppmanade arbetarna till arbetsnedläggelse och demonstration vid Gustav Adolfs torg. Där tågade 30000 män och kvinnor i täta kolonner medan vänsterpartisten Zeth Höglund gastade om att »gatans parlament« måste ta makten. När Branting kom till demonstrationen blev han utbuad, och i riksdagen skulle han senare varna högern i förstakammaren för att valet stod mellan revolution och demokrati. Ett kort tag tycktes det som om Vänsterpartiet hade initiativet.
Koncentrat av politiska konflikter
Vad var det som gjorde Seskarö speciellt? Varför blev det inte någon annan plats eller händelse? Under våren fanns det många andra revolutionära ögonblick i Sverige. Som när befolkningen i Västervik bildade en arbetarkommitté som tog över ordningsmakten och stoppade en militär intervention. Eller när kvinnorna på Södermalm tvångsköpte potatis och slogs blodiga av ridande polis (nyligen skildrat av Håkan Blomqvist i Potatisrevolutionen). Så varför just Seskarö? För att ta reda på det träffar jag lokalhistorikern Maud Widehult på ett av de få caféer som finns kvar på Seskarö. Maud är ordförande i hembygdsföreningen och brukar leda vandringar i upprorets spår. Hon är en kvinna med pliriga ögon som med stor svada talar om 1917. Tillsammans börjar vi med att ställa upp ett par tänkbara förklaringar:
För det första handlade det om uppbyggnaden av ett crescendo. Följer man rapporteringen ser man hur arbetarrörelsen blir allt mera medveten om hur den ska utnyttja protesterna politiskt: kravet på bröd bottnade i en önskan om en bättre livsmedelspolitik. Det i sin tur handlade om att förstakammaren med sin inkomstgradering inte hade någon folklig förankring och således inte var lyhörd inför arbetarklassens situation. Därför var demokrati en förutsättning för en bättre livsmedelspolitik, och förutsättning för demokrati var att hela arbetarklassen – både dess kvinnor och män – kunde rösta. När arbetarna i Seskarö tvångsköpte bröd sågs det alltså i ett större sammanhang som handlade om krav på demokrati och kvinnlig rösträtt.
För det andra hade Seskarö ett speciellt geografiskt läge. Under förstavärldskriget var Norrland en nyckelpunkt i den underjordiska förbindelsen mellan bolsjevikerna och Europa. Här gick en flyktväg för ryska flyktingar och tryckpressar smugglades åt de finska revolutionärerna. Dessutom låg Seskarö nära Haparanda, som brukade kallas »världens nålsöga«. Staden fungerade som ett övergångsställe mellan fronter och efter februari passerade många revolutionärer här, bland annat Lenin.
För det tredje betydde det att ön band samman hungerupproren i sydsverige med de politiska konvulsionerna i Finland och Ryssland. För många nere i landet fick Norrland en större betydelse än vad det hade i praktiken på grund av dess närhet till revolutionen i öst. Bilden av att det skulle strömma bolsjeviker genom Haparanda var vanligt förekommande i pressen och i efterhand kan man se att det handlade om en slags dominoteori.
Skrapar man lite på ytan ser man alltså att ett antal politiska konflikter vid den här tidpunkten fanns i koncentrat på ön. Samtidigt, påpekar Maud, fanns det ett inslag av irrationell panik över myndigheternas hantering. Hon förklarar:
– Att man skickade en så stor militär trupp berodde nog främst på att man blev skrämd av hungerrörelsens styrka i slutet av april. Under de sista tio dagarna gick en kvarts miljon människor ut och demonstrerade i landet. Det var en proteströrelse som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Sen tror jag också att man blev skraj av att folk var så radikala på ön. Man får tänka på att minnet av Pariskommunen inte låg så långt bort, där befriades en hel stad då radikala arbetare fråntog militären deras vapen. Och det slutade i ett våldsamt blodbad.
Jag frågar Maud om vilken politisk medvetenhet det fanns på själva ön?
– Det fanns nog en stor medvetenhet om vilka politiska konsekvenser deras handlande kunde få. Det som karakteriserade Seskarö var att man hade ett blomstrande kulturellt liv
med loger, studiecirklar och partiföreningar. Dessutom läste man arbetarrörelsens tidningar. Detta var dock inte bara typiskt för Seskarö; sådana här samhällen fanns längs hela Norrlandskusten. Arbetarklassen förberedde sig på att ta över.
Jag berättar för Maud att en av höstens mest uppmärksammade böcker heter »Julia och Paul. En försommarberättelse« av Peter Fröberg Idling. Det är en kontrafaktisk historieroman som leker med tanken att gnistan antände krutdurken i Seskarö och att Sveriges framtid blev en annan. I boken är landet inte ett reformistiskt samhälle utan ett postrevolutionärt, påminnande om en öststat. Maud skrattar.
– Jo, man var så klart inte på det klara med alla världspolitiska konsekvenser upproret kunnat få. Nog var det tur att situationen inte eskalerade.
Och nog var det tur att det fanns kloka politiker. Det som hände efter att isbrytaren Simson anlänt med nya soldater var att landshövding Walter Murray grep in. Han förstod att det var vansinne att skicka militärer och det första han gjorde var att skicka en hel båtlast mat till ön.
Senare ställdes ett antal sågverksarbetare inför rätta. De dömdes till mellan tre och fem månaders straffarbete. Men då hade upprorsandan svalnat på ön och ute i landet.
1918
Efter att vi har fikat sätter vi oss i bilen och kör runt på ön medan Maud berättar engagerat om befolkningen. Vi åker förbi släktforskarens hus, han som har lovat att hjälpa till med eftersökningar om Emanuel, och laestadianfamiljen som har åtta barn. Vi kör förbi lokalpolitikern som ställer upp för Socialdemokraterna och Maud berättar att ön fortfarande är röd. I riksdagsvalet 1994 röstade 67,7 procent på Socialdemokraterna och 16,8 procent på Vänsterpartiet. Jag tänker att i en liten arbetarbygd präglad av ett starkt rörelseliv är det närmast omöjligt att inte vara vänster, då som nu. När jag har pratat med min farfar så har han inte beskrivit Emanuel som en politisk människa i djupare bemärkelse. Hans övertygelser kom så att säga från grupptryck.
Under 1918 tog en kapplöpning fart mellan arbetarrörelsens olika delar om vem som kunde dra mest nytta av hungerprotesterna. Medan Socialdemokratiska vänsterpartiet förespråkade arbetarråd och införandet av republik mobiliserade den reformistiska arbetarrörelsen för att utnyttja protesterna för sina ändamål. Detta betyder inte att det rådde någon direkt motsättning mellan användandet av parlamentariska och utomparlamentariska metoder. För trots olika åsikter om statsskicket är det slående hur sammanhållet arbetarrörelsen agerar under Seskaröupprorets efterspel. Inom Vänsterpartiet finns det ytterst få politiker som i bolsjevikisk anda förespråkade ett »gatans parlament«. Och bland reformisterna tycks man överens om att storstrejk och demonstrationer kan vara vapen i kampen för demokratin.
Det kan också vara värt att kasta en blick på motståndarsidan. I första kammaren argumenterade högerns Karl Hildebrand med frenesi mot alla revolutionära tendenser och mot allmän rösträtt. Han menade att penningen alltid haft och alltid kommer ha politisk makt. Dess inflytande, sade han, skulle ta sig in »smygvägen« om man tog bort inkomstgraderingen. »Det enda sättet att förhindra detta är att verkligen tillerkänna den högre inkomsten och den högre förmögenheten något litet merinflytande«. Ett ganska typiskt resonemang för högern vid denna tid, som såg kommunerna som ett slags aktiebolag där den som investerat mera hade rätt till högre avkastning. Det är lätt att förstå varför det blev en så viktig del i strategin att erövra den kommunala rösträtten. Något som i slutändan också lyckades, för när 1918 gick mot sitt slut hade man fått igenom en ändrad valordning. Samt åtta timmars arbetsdag. Men hur det gick till är en annan historia.
Så framträder en bild av arbetarrörelsens allra mest formativa stadier, då den blir den tålmodigt gnetande och kompromissinriktade rörelse vi känner i dag.
Samtidigt går det inte att låta bli att leka med tanken: vad hade hänt om hungerprotesterna skett några år senare, då Sovjet blivit en stormakt som sände soldater åt revolutionära trupper ute i hela Europa? Hade Sverige blivit en lydstat åt Sovjet? Hade ett inbördeskrig av finsk modell brutit ut? Hur hade vi då betraktat de hungrande arbetarna som gick ut för att tvångsköpa knäckebröd?
Inför sådana tankar framstår allt tal om revolution som både skrämmande och lockande. Man måste komma ihåg att vid tiden runt 1918 hade revolutionen en väldigt konkret innebörd: det betydde att ta makten med vapen, att störta den borgerliga staten och upprätta en ny. Valet mellan revolution och reformism var ett direkt ställningstagande. 1918 hade tio miljoner människor stupat i ett krig understött av de europeiska socialdemokraterna medan bolsjevikerna, genom sin revolution, dragit Ryssland ur världskriget. Det hade en enorm attraktionskraft på arbetarbefolkningarna världen över.
En svensk revolution?
Jag tar adjö av Maud och sätter mig en stund i centrum där en sten har rests till minne av hungerkravallerna. »Nöd bryter lag« står det på den och under är namnen på sågverksarbetarna uppradade. Jag bläddrar i historikern Håkan Blomqvists bok Potatisrevolutionen. Han har ett något annorlunda perspektiv än de många reformistiska historiker som skrivit om hungerupploppen. Blomqvist betonar det radikala trycket från vänstern och folkmassorna som anledningen till att landet kunde reformeras. Detta är ett vanligt perspektiv på vänsterkanten: de demokratiska välfärdsstaterna skapades i skräck för att det skulle bli som i Ryssland. Det ligger något i det.
Samtidigt besvarar det inte riktigt frågan. Blev det en revolution i Sverige? Eller ska vi snarare se det som att reformismen segrade?
Redan på 60-talet, när kommunpolitikern Sigurd Klockare gjorde sin studie av Seskarö, beskrev han händelserna som en »halvrevolution«. Demokratin, menade han, skulle inte ha drivits igenom (så snabbt) om inte Seskaröupproret skett. Historikern Carl-Göran Andrae är inne på ett liknande spår. När han gav sitt stora bidrag till debatten på 90-talet (boken Revolt eller reform som fortfarande är det mest ambitiösa som skrivits om 1917–1918) kallade han det för »en revolution på svenska, det vill säga en revolution med polismästarens tillstånd«.
I efterhand tycks alltså införandet av allmän rösträtt vara det som gör att man kan tala om en »halvrevolution« efter Seskarö. Det gör att jag tänker på hur löst i kanterna begreppet har blivit. Men också mera nyanserat. I dag, när Berlinmuren har fallit och en beväpnad arbetarklass inte längre utgör ett hot, har revolutioner i stället börjat ses som »världshistoriska brytpunkter«. Antropologen David Graeber menar till exempel att revolutionens yttersta innebörd är att omvandla det »sunda förnuftet« inom politiken. Som exempel lyfter han fram den franska revolutionen. Innan 1789 var föreställningen att politisk förändring var något bra och att stater bör styras av regeringar som hämtar sin auktoritet från »folket« något som demagoger framförde, eller något som fritänkande intellektuella förfäktade över caféborden. Så störtades kungen i Versailles och en generation senare var åsikterna så självklara att till och med konservativa präster omfamnade dem. I denna bemärkelse genomgick Sverige definitivt en revolution 1917–1918. Efter det var det omöjligt att argumentera mot kvinnlig rösträtt eller för ett graderat rösträttssystem – i alla fall i det offentliga. Och politiska partier utan kontakt med sin väljarbas var inte längre tänkbara.
Det är en väldigt minimalistisk syn på revolutionen. Revolutioner handlar om framsteg, och inte främst de konstitutionella, utan de mentala. Det kan ses som fjuttigt, men det finns mycket som stödjer en sådan tolkning. Kort innan jag ska skriva den här texten läser jag den borgerliga opinionsbildaren Per T Ohlssons bok om 1918 där han beskriver de politiska konvulsionerna som »tiden då Sverige blev Sverige«. Vad är det om inte ett exempel på hur arbetarrörelsens synsätt har segrat?
Att vinna rättigheter
Efter en lång dag på Seskarö tar jag bilen tillbaka till fastlandet. Trots att det är sent på kvällen står solen mitt på himlen, den brinner över kusten där fartygen en gång gick i skytteltrafik. När jag kommer till hotellet har jag en delirisk känsla av att ha återupplevt ett ögonblick då historien kunnat ta en annan riktning. Men också en frustrerad känsla av att inte ha fått reda på det jag vill om Emanuel.
Dagen efter går jag till Luleås stadsarkiv för att leta efter information. Men jag hittar ingen. Däremot får jag ett mail från släktforskaren om att Emanuel gjorde ett uppehåll i sitt sågverksarbete och var anställd på hjulångaren Haparanda under 1917, en båt som körde via Seskarö till Luleå. Året därefter flyttade han från ön till Luleå, där han jobbade i sågverksindustrin fram till 1937. Det hela känns lite snopet. Troligen var min gammelfarfar ute på havet medan hans hemby belägrades av soldater. Kanske betydde det att han slapp svälta, eller bli skjuten på. Kanske var han rasande över att inte kunna vara med. Var han på ön stämmer han dock precis överens med profilen på upprorsmakarna. Ung, fattig och radikal. Lite sorgset inser jag att jag nog aldrig kommer att få reda på om min gammelfarfar deltog i Seskaröupproret. Arbetarliv lämnar sällan några spår efter sig.
Så åker jag ut till Luleå flygplats för att checka in på Norwegian. I flyghallen är det nästan folktomt och det ekar när jag släpar min rullväska. Jag går mot bilinlämningen och funderar över om jag någonsin kommer återvända till Seskarö – spåren efter mina gener sträcker sig inte längre än till 1918 på ön. Jag kliver in i planet och får syn på Prideflaggorna som hänger vid cockpiten. Och då, plötsligt inser jag att det är det här min reportageresa handlat om. Vunna rättigheter. Att erövra det sunda förnuftet. Att de mörkaste tiderna kan bära det ljusaste av hopp inuti sig. Kanske borde vi i slutändan fira att det både blev och inte blev revolution.
Text: Rasmus Landström
Är frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
