Det alla väntat på är nu klart: Hillary Clinton gör ett nytt försök att bli USA:s president. Den här gången är hennes chanser att lyckas större. För åtta år sedan stod Obama och väntade i kulisserna, och visade sig vara precis den kandidat USA efterfrågade i det valet.
Det går inte att se någon liknande utmanare den här gången.
På den republikanska sidan är det tunnsått med starka kandidater. De som hittills anmält sig har rimligen ingen chans. Och Jeb Bush, han som fixade valet i Florida åt sin bror för 15 år sedan, och som kommer kandidera, är i utgångsläget inte i närheten av samma stöd som Clinton.
Det vore fantastiskt med en kvinnlig president i Vita Huset. Ett genombrott av samma kaliber som när Obama valdes 2008. Även om ingen väl på allvar tror att det skulle innebära någon dramatisk omläggning av USA:s politik.
Däremot är det intressant att notera hur enormt stort intresse amerikansk politik fortsätter att spela i svensk debatt, och i svenska massmedier. Nyhetskanalerna följde Clintons lansering av sin kampanj med en frenesi som inte stod USA:s egna medier långt efter. Inget annat land får den behandlingen. Inget annat politiskt system spelar samma roll för vår självbild.
På den punkten avviker den svenska offentligheten från de flesta andra europeiska länder. Det är klart att man noterar Clintons kandidatur i alla länder. Det är klart att den analyseras i morgonsofforna och debattprogrammen. Men bara i Sverige är det som om vi talade om en svensk kandidat till ett svenskt politiskt uppdrag. Bara här låtsas vi att vi är den 51:a delstaten.
Det faktum att Sverige är det kanske mest amerikaniserade av Europas länder, samtidigt som vårt politiska system tillhör de som står längst ifrån USA:s borde egentligen bli föremål för en mer ingående analys. Det kan inte bara vara inflytandet från tv-serier som Vita huset och House of Cards. De har trots allt bara intresserat en politisk elit, och bara under de sista 15 åren. Amerikaniseringen går tillbaka till tiden efter andra världskriget. Till ungdomskulturen, tillväxtåren och den allt starkare individualiseringen. Kanske ligger förklaringen i det senare. Forskarna Lars Trägårdh och Henrik Berggren har pekat på att Sverige, tack vare sina starka välfärdssystem, har blivit det mest individualiserade landet i Europa. Välfärden har gjort det möjligt för medborgarna att koppla loss sig från de sociala sammanhang som tidigare band oss vid kollektiv: familjen, orten, arbetsplatsen.
Det är i så fall en paradox, att två så olika system som det amerikanska och svenska ändå föder värderingar som påminner om varandra.
Det är förstås en förenklad bild, men också en tankeväckande.
Jesper Bengtsson
