Svensk försvars- och säkerhetspolitik syftar ytterst till att hävda vårt lands suveränitet, våra suveräna rättigheter och nationella intressen. Vi ska verka för att förebygga krig och konflikter samt skydda svensk handlingsfrihet vid politisk, militär eller annan påtryckning. Vidare ska Sverige kunna försvaras mot incidenter och väpnat angrepp. Samhällets funktionalitet ska skyddas.
Detta utgör grundläggande mål och uppgifter för svensk försvarsmakt. Detta ska kunna göras enskilt eller tillsammans med andra. Vår strategi bygger på två ben. Dels en ökad egen militär förmåga, dels fördjupade samarbeten med andra länder och organisationer. Att göra detta från en militärt alliansfri position är en markering om att Sverige inte avser att rubba den säkerhetspolitiska balansen i vårt närområde genom en förändrad säkerhetspolitisk doktrin.
Vårt agerande ska vara förutsägbart och metodiskt. Det är det bästa sättet att från svensk synpunkt gagna stabiliteten i vår del av Europa. Men det är inte detsamma som att vi ska vara passiva. Faktum är att den ryska aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim, i strid med internationell lag och folkrätt, har rubbat den europeiska säkerhetsordningen. Det finns inget acceptabelt försvar eller motiv för den ryska annekteringen och det måste hållas i minnet när vi bedömer vilka mått och steg som ska vidtas inför framtiden. Den ryska ledningen har visat att man på ett oberäkneligt sätt är beredd att använda militär makt för att nå sina politiska syften.
Att öka Sveriges militära förmåga är nödvändigt. Det är dels en trovärdighetsfråga i förhållande till övriga länder i vår del av Europa, dels avgörande för Sveriges förmåga att kunna leva upp till folkrättens krav på att varje land ska kunna värna sitt territorium. Sverige får inte betraktas som ett land som inte tar det nya säkerhetspolitiska läget på allvar. Under de borgerliga regeringsåren tonade den yttersta politiska ledningen ned de säkerhetspolitiska utmaningarna i vårt närområde. Man ville inte ta till sig den djupare innebörden av den nationalistiska ryska retoriken, den ökade övningsverksamheten eller satsningarna på rustning intill den dag som annekteringen av Krim var ett faktum. Då rubbades hela den europeiska säkerhetsordningen och är bakgrunden till EU:s sanktionspolitik. De borgerligas uppvaknande blev brutalt och yrvaket. Det finns anledning att hålla detta i minnet när nu borgerliga företrädare i den allmänna debatten försöker rehabilitera sig genom högstämda tonlägen.
Den breda försvarspolitiska överenskommelse, som omfattar fem av riksdagens partier, utgör en viktig grundpelare i bygget av framtidens försvar. Det handlar om hela den breda paletten från bland annat ökad övningsverksamhet för samtliga förband, investeringar i utbåtsjakt och undervattensensorer, i två korvetter och två nya ubåtar, i nästa generations jaktflyg, i nya granatkastare och förbättrat luftvärn, i ökad tillgänglighet för transportflyget samt en ny stridsgrupp på Gotland. Inte minst stridsgruppen på Gotland är viktig för balansen i Östersjöregionen där Gotland utgör ett närmast självklart mål i en konfliktsituation. Totalt förstärks försvarsekonomin med totalt drygt 17 miljarder fram till 2020. Regeringen har nu en stark koncentration på genomförandet av detta. Vi ska med stolthet betrakta detta breda ansvarstagande.
Grundläggande för vår långsiktiga försvarsförmåga är försvarets personalförsörjning. Vi ser idag brister i den organisation med anställda gruppchefer, soldater och sjömän som de borgerliga röstade igenom med knapp marginal. Rekryteringen av s.k. tidvis anställda soldater och sjömän följer inte planen. Heltidsanställda soldater och sjömän slutar i förtid, hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna numerär är långsiktigt inte stabil. För att klara målet att över tiden ha bemannade, utbildade och övade krigsförband krävs att nuvarande system kompletteras. Därför utreds hur ett ökat inslag av totalförsvarsplikt ska kunna komplettera frivilligheten. Utredningen presenteras i september 2016. Den kan också lägga grunden för en förnyad debatt om folkförsvarets roll i framtiden. En uthållig och i praktiken fungerande långsiktig försvarsförmåga kräver folklig förankring.
Den andra pelaren i regeringens strategi är att vi fördjupar våra internationella försvarssamarbeten. Genom dessa samarbeten bygger vi den stabilitet och de balanser som är nödvändiga för att långsiktigt upprätthålla respekt för folkrätt och suveränitet i vår del av Europa. Att inte reagera på det nya säkerhetspolitiska läget vore oansvarigt. Det långtgående och fördjupade samarbetet med det militärt alliansfria Finland är av strategisk betydelse och har med rätta på många håll uppfattats som ett gemensamt ansvarstagande för säkerheten. Samarbetet med Finland har en stor potential och vars fulla vidd vi ännu inte sett.
Sveriges fördjupade samarbeten med de baltiska republikerna, Polen och Danmark ingår i strategin att bygga säkerhetsskapande relationer i vårt närområde. Till detta kommer nyligen undertecknade avtal om samarbeten med både Storbritannien och USA. Det handlar om att från en militärt alliansfri position bygga nätverk som skapar balanser och höjer trösklar. Under den period då Sverige bedrev en aktiv neutralitetspolitik, utgjorde försvarsanslaget 2,5-3 procent av BNP, idag är försvarsanslaget ungefär 1,1 procent. Detta är en realitet som också påverkar vårt val av strategi.
Samarbetet inom ramen för NORDEFCO (det nordiska försvarssamarbetet) och Norra Gruppen (bestående av de nordiska länderna, de baltiska länderna, Storbritannien, Tyskland, Polen och Nederländerna) är andra viktiga plattformar. Inom NORDEFCO har över hundra samarbetsprojekt genomförts genom åren. Alla dessa samarbeten skapar nätverk och relationer som i en eventuell krissituation är nödvändiga för att tillsammans kunna värdera det bästa sättet att agera. Detta förhållningssätt präglar också det svenska partnerskapet med Nato. Deltagandet i partnerskapet bidrar direkt till att öka den svenska militära förmågan, men ger också möjlighet till att delta i ett informationsutbyte och ett sammanhang som är säkerhetspolitiskt stabiliserande och ger en starkare plattform och handlingsfrihet i en eventuell kris. I detta ingår det samförståndsavtal om värdlandsstöd, som riksdagen nyligen fastställde.
Regeringen har klart deklarerat att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Det ligger inte i svenskt intresse att förändra den grundläggande säkerhetspolitiska doktrinen. Ett sådant agerande skulle förändra den grundläggande säkerhetspolitiska kartan i vår del av Europa. Enligt den finska rapporten om ett Natomedlemskap, som presenterades för en tid sedan, skulle dessutom en ensidig svensk ansökan få konsekvenser för Finland. Det är enbart naivt att tro att geopolitiska förändringar av detta slag kan gå obemärkta förbi. Sverige har ingen anledning att agera på ett sådant sätt att spänningsläget riskerar att öka eller att grannländer försätts i en svårare och mer utsatt position. Små länder ändrar sällan huvudinriktning i sin försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. De är ofta starkt beroende av kontinuitet och långsiktighet. Detta är insikter som också bör prägla framtidens agerande från Sveriges sida.
Utifrån en militärt alliansfri position arbetar vi nu för att skapa långsiktig fred och stabilitet i vår del av Europa. Kombinationen av fördjupande samarbeten och höjd militär förmåga är ett realistiskt sätt att möta nutidens utmaningar. Det är en grannlaga uppgift med många balanspunkter, men vår värdegrund måste alltid vara tydlig: att varje nations suveränitet, integritet och rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val respekteras. När detta rubbas och inte respekteras så eroderar grunden för folkrätten. Det strider definitivt mot Sveriges principer och intressen.
Peter Hultqvist (S), Försvarsminister
