Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Conrad Carlsson kom från ett arbetarhem. Familjen var »röd«. Ändå hamnade han på den vita sidan i det finska inbördeskriget och blev sedan utfryst från arbetsmarknaden i Sverige. Bitterheten drev honom till den gryende fascismen. Jesper Bengtsson berättar om ett liv som kunde tagit en annan riktning.

En kväll på sommaren 1918 satt Conrad Carlsson vid ett bord på gästgiveriet i den jämtländska byn Stugun. Han var omgiven av storbönder, nyrika skogsägare som under de föregående decennierna tjänat enorma förmögenheter på den svenska skogsindustrin.

Conrad hade vuxit upp i deras närhet, i en timrad stuga med stampat jordgolv på en liten ö i Indalsälven några kilometer från gästgiveriet. Hans far arbetade som dräng på storgårdarna. Hans mor hade varit piga, men dött av svår reumatism när Conrad var tretton år.

Egentligen avskydde Conrad de självgoda storbönderna, som aldrig visat något annat än förakt för hans familj. Ändå var de där för hans skull. För att hylla honom och dricka hans skål.

En vecka tidigare hade han kommit hem från kriget i Finland. Det hade varit ett blodigt inbördeskrig. Röda mot vita. Arbetarna på fabrikerna i söder mot bönder och herrskapsfolk i väster och norr. Klass mot klass. Det var i alla fall så det framställts i den röda pressen.

Men Conrad visste att den bilden var för enkel. Han var själv ett utmärkt bevis för att det fanns många arbetare på den vita sidan. Och han hade själv stridit mot ryssarna, soldater som varit stationerade i Finland sedan tsartiden och som nu blivit bolsjeviker och genom Lenins försorg stannat kvar för att säkra en röd revolution.

Conrad hade rest dit som frivillig i mitten av februari och omedelbart sänts till fronten vid Filpula. Knappt ett dygn senare hade han blivit nedskjuten i kampen om en rysk kulspruta. Han hade vårdats av norska sjuksköterskor, kommit på fötter och kastats in i det blodiga slaget om Tammerfors, vadat genom högar av lik på gatorna i den finska industristaden och sett hur de vita radade upp röda soldater och ryssar längs väggarna och avrättade dem.

Omkring 35000 människor dödades i Finland på våren 1918. Nästan en tredjedel sköts av de vita efter att striderna var över.

Paradoxen, som kom att prägla hela Conrads liv, var att alla i hans familj var socialdemokrater eller kommunister. Även han själv såg sig som »röd« och under något år hade han varit medlem i en socialdemokratisk ungdomsklubb. Så varför hamnade han i Finland? Det enkla svaret var att hans mor var född där, i en by i närheten av Vasa, och när den nya statens självständighet tycktes hotad av bolsjevikerna i Ryssland hade han bestämt sig för att gå i krig.

Stora delar av socialdemokratin och vänstern i Sverige såg honom nu som en klassförrädare. En arbetarmördare.

För storbönderna, som stått på de vitas sida, var han något helt annat. Under uppväxten hade han varit en hopplös och bråkig fattigmanspojk, den lägste av de lägsta. Till och med småbönderna och skogsarbetarna hade sett ner på hans trasproletära familj.

Men nu var han en hjälte för de besuttna. Under några kvällstimmar tillsammans åt och drack de på gästgiveriet i Stugun.

På vägen därifrån mötte Conrad en grupp unga män, kanske tio–femton personer. Socialister, eller »unghinkar« som Conrad själv kallade dem. Redan på stationen hade några av dem kastat glåpord emot honom. Nu kastade de sten. Sedan kom de närmare. Hotfulla. Men Conrad var beredd. Han tog fram sin pistol, en Parabellum som han burit med sig under kriget i Finland, och fyrade av två skott i marken framför dem.

Så fortsatte han hemåt.

Långt senare berättade Conrad syster Gerda att brodern under uppväxtåren varit en intelligent och social ung man. Nyfiken och framåt. Kriget i Finland ändrade på det. Han kom hem från blodbadet, desillusionerad och med huvudet som ett party. Fick vanföreställningar och skyllde sina misslyckanden på kollegor, samhället och – i någon abstrakt mening – »överheten«.

Före resan till Finland hade han varit stamanställd vid regementet i Boden och efter hemkomsten återvände han dit. Men det fungerade inte. Han var för rastlös, såren inom honom alltför stora och några månader efter sin hemkomst blev vardagen i Sverige outhärdlig.

Han gav sig på nytt av till kriget. Den här gången i Estland, där Röda armén just attackerat de nybildade baltiska staterna. Långt senare, i boken Okänd svensk soldat, som kom ut 1937, skrev Conrad om skälen till att han på nytt sökte sig till frontlinjen.

»Inte därför att jag hatade de röda. Nej, jag hade genom brev från mina krigskamrater fått upp ögonen för att den högersvenska sympatin för oss gällde endast så länge vi var vid fronten. … Trots vad jag fått utstå från de rödas sida hyser jag en viss beundran för deras rakryggade uppträdande … Det var oron inom mig som på nytt drev mig ut.«

Under ett år var han legosoldat, även om den formella förklaringen även nu var att han slogs mot bolsjevikerna. Först i den estniska armén, sedan på ett pansartåg österut när general Judenitj gjorde sitt misslyckade anfall med sin vita västarmé mot St Petersburg för att störta Lenin.

Efter krigen blev det aldrig någon ordning i Conrads liv. Han flackade mellan olika jobb i skogen, egna företag som alltid gick i putten och författardrömmar, som visserligen resulterade i massor av tidningsartiklar om livet i skogen och en bok som Bonniers publicerade 1937, men som aldrig gav honom några inkomster att tala om.

I det civila mötte han hatet. LO och den syndikalistiska fackföreningen sac svartlistade alla som varit i Finland och stridit på den vita sidan. De fick inga jobb. I delar av landet var jakten på »arbetarmördarna« mindre intensiv, men där det framkom att någon på en arbetsplats varit i Finland utsattes den arbetsplatsen för blockad. Från Skövde rapporterades det att facket satt en restaurang i blockad för att en tidigare Finlandsfrivillig brukade äta sina middagar där. Svartlistningen varade till sent 1930-tal.

Conrad drabbades av den 1933 när han drev en skrothandel i Boden. Norrländska socialdemokraten publicerade en artikel som »avslöjade« honom, och några månader senare kände sig Conrad tvingad att lämna orten och flytta till Jokkmokk.

Många av de svartlistade sökte sig till någon av strejkbrytarorganisationerna. Bland brytarna som stod i centrum för Ådalskravallerna fanns flera gamla Finlandsveteraner. Conrad var inte en av dem. »Tack och lov blev jag aldrig strejkbrytare under de svåra åren«, skrev Conrad Carlsson senare i livet.

Men Finlandsveteranerna, som alla måste ha varit mer eller mindre traumatiserade, utgjorde också kärntruppen i de första fascistiska och nazistiska organisationerna i Sverige. Conrad mötte den organiserade fascismen när han gick officersskolan på Göta Livgarde i Stockholm. Där träffade han Sven Olov Lindholm, som senare ställde sig i spetsen för den svenska naziströrelsen. Lindholm rekryterade honom till Sveriges Fascistiska kamporganisation. Han fick medlemsnummer 18.

Conrad var även med på ett hörn när den så kallade Munckska kåren bildades. Kåren formades med de vita finska skyddskårerna som förebild. Den hade stöd från Stockholms polismästare liksom från flera av Högerns riksdagsledamöter och bestod av några hundra man som beväpnade sig med vapen som smugglats in från Berlin. Kårmedlemmarna trodde fullt och fast på en kommunistisk statskupp, eller ett anfall från den stora grannen i öster, och hade bestämt sig för att vara redo när den dagen kom. De bildade lokalgrupper som skulle rapportera till myndigheterna om de såg något misstänkt. Conrad ägnade resten av livet åt den saken. I Säkerhetspolisens arkiv finns massor av rapporter. Han ser kommunister överallt, alltid upptagna av samhällsomstörtande verksamhet.

Det fanns också rykten om att Munckska kåren planerade att provocera fram kravaller i Stockholm och skylla på kommunisterna, för att den vägen själva göra en statskupp.

Kåren avslöjades och avväpnades på 1930-talet. Då hade Conrad redan lämnat den och återvänt hem till Norrland.

 

Många av dem som reste till Finland var förstås övertygade anti-kommunister och högermän redan när de gav sig av, men många reste dit av andra skäl. Några för att de ville försvara finsk självständighet, andra för att de hoppades på en återupprättad svensk union i Norden. Några begav sig till kriget för att de sökte äventyret, andra för att de var arbetslösa och behövde pengar. Många av de »vita« var liksom Conrad socialdemokrater och socialister när de reste.

Efter hemkomsten gjorde krigserfarenheten och utanförskapet dem mottagliga för totalitära ideologier på högerkanten.

Det är förstås omöjligt att rakt av jämföra den tidens krigsfrivilliga och de som i dag reser till krigshärdar i Syrien eller Ukraina för att sedan återvända hem. En viktig skillnad är att de Finlandsfrivilliga hade stöd av stora delar av borgerligheten i Sverige. Det fanns en tydlig koppling mellan Finlandsaktivismen och de krafter som ville att Sverige skulle gå in på tysk sida i första världskriget.

Inför Finland tvekade även socialdemokratin. De svenska socialdemokraterna hade ingen förståelse för sina finska partikamraters revolutionära linje, där hade den kommunistiska sidan av rörelsen segrat 1917, i Sverige bildade man ett nytt parti och bröt sig ur socialdemokratin. Men samtidigt ansåg de flesta ledande socialdemokrater att ett direkt ingripande i konflikten i grannlandet var utesluten eftersom det skulle ta Sverige in i världskriget.

Under ledning av liberalen Edén försökte den svenska regeringen, som bestod av liberaler och socialdemokrater, hitta en kompromiss mellan de olika positionerna. Resultatet blev att Sverige formellt stod utanför den finska konflikten, men att man samtidigt underlättade svenska frivilliga insatser. Ett rekryteringskontor kunde upprättas i Stockholm.

Många socialdemokrater uppfattade även denna kompromiss som ett svek. Tage Erlander, som några decennier senare blev statsminister, skriver i sina memoarer att han kände »skam och nesa över den svenska regeringens feghet.«

Men socialdemokratins vänsterkant, liksom kommunister och syndikalister och i stora delar av fackföreningsrörelsen, var det lika självklart att inte stötta de vita. Tvärtom fanns det diskussioner om att upprätta en röd frivilligstyrka som skulle sättas in i inbördeskriget mot de vita, och därmed mot den andra svenska frivilligstyrkan.

Den svenska splittringen gjorde att de vita frivilliga som kom från överklassen kunde återvända hem och snabbt återuppta sina civila karriärer eller fortsätta en bana som officer i det svenska försvaret. För de andra, arbetarna och de som »egentligen« var röda politiskt, men som valt att strida på den vita sidan, blev hemkomsten en kraschlandning. Många hittade aldrig tillbaka till sina gamla gemenskaper och sitt gamla liv.

Det säger sig självt att detta öppnar för en del viktiga likheter mellan då och nu.

En annan likhet är traumatiseringen, erfarenheten av att ha sett saker som ingen kan se utan att påverkas i grunden. Erfarenheten av att döda, kanske till och med avrätta andra människor. Minnet av att huka i skyttevärn och med nöd och näppe undvika att träffas av fiendeeld och se sina vänner få kroppsdelar bortsprängda på slagfältet.

Conrad var bitter, både mot arbetarklassen och överheten i Sverige, och för honom blev fascismen ett svar på den känslan. Han såg den som en nationalistisk revolt underifrån.

Ytterligare en parallell, ur ett makroperspektiv den viktigaste, är frågan hur de som återvänder från krig och befinner sig mitt i eller på gränsen till en extrem rörelse ska hanteras av det omkringliggande samhället. 1918 var det vänstern som krävde att de som kom hem från kriget skulle frysas ut och isoleras. De var mördare. Hade det varit i dag hade ordet sannolikt varit terrorist. I dagens debatt om IS-krigare är det andra krafter, kanske främst den populistiska högern som driver utfrysningslinjen. De som återvänder från krigen i Mellanöstern ska fängslas, förlora sitt medborgarskap och allmänt betraktas som paria av samhället.

Men även om det låter så i sociala medier och på debattsidorna finns det inget givet svar. Det är självklart att människor som rest frivilligt till krig och där begått stora övergrepp ska ställas inför rätta och dömas. Flera av svenskarna som stred på den vita sidan hade i dag utan problem kunnat dömas för brott mot krigets lagar eller brott mot mänskligheten på samma sätt som många som ställt sig i is slaktarled borde dömas.

 

Enligt den finske historikern Heikki Ylikangas avrättade den svenske översten Harald Hjalmarsson personligen minst tre personer under uppmarschen mot Tammerfors. Det fanns rykten om en svensk furir som skulle ha varit en av de främsta bödlarna när Tammerfors rensades på röda och ryssar. Av de 2000 röda som dödades under striderna om staden avrättades hälften efter att staden fallit i de vitas händer.

Men hur ska samhället hantera de som inte kan beslås med bevisbara mord eller massmord? De som inte kan åtalas, eller de som får kortare fängelsestraff för sin medverkan i en terrorgrupp? De kommer en dag att slussas in i det svenska samhället, och det finns väl ingen som tror att några år i fängelse kommer göra dem mindre radikaliserade eller mindre benägna att fortsätta begå brott, eller för den delen planera för nya terrordåd på svensk mark?

Det enda vi kan säga med säkerhet, med Conrad Carlsson och de andra Finlandsfrivilliga, som tydligt exempel, är att isolering och utfrysning kommer att radikalisera dem ytterligare. Under mellankrigstiden var fascismen svaret. I dag är det islamismen. Eller fascismen.

Ett samhälle som vill bli av med problemet måste med andra ord ha ett program, en modell, för hur återanpassningen ska gå till. Den som påstår något annat måste också förklara hur det annars ska gå till.

 

För Conrad Carlsson ledde erfarenheterna av kriget till två decennier av rotlöshet. När Sovjetunionen anföll Finland på hösten ville han anmäla sig som frivillig. I stället fastnade han i ett nät av konspirationsteorier och intriger som gjorde att han dömdes för spioneri för Tyskland och satt 14 månader på kåken. Därefter flyttade han till Flen, startade en firma i virkesbranschen och drog sig vänsterut politiskt. Hans livslånga kamp för att erkännas och respekteras tog sig ett annat uttryck.

Men det är en helt annan historia.

 

Text: Jesper Bengtsson

Chefredaktör, Tiden