Det första skottet träffar 23 år gamla Sylville Smith i överarmen och får honom att ramla till marken. Det andra avlossade skottet, från polisofficeren Dominique Heaggan-Browns vapen, träffar Sylville mitt i bröstet. Inom bara några minuter ligger han död på en bakgata i stadsdelen Sherman Park i Milwaukee, Wisconsin.
Sylville Smith var inte den första svarta mannen i Milwaukee som blev skjuten av polisen. 2014 mördades Dontre Hamilton när han låg och sov på en parkbänk. Och Jay Anderson. Och Tony Gonzales. Och Christoffer Davis.
Men Sylville Smiths död i augusti 2016 blev den förlösande händelse som fick en bägare som redan var fylld till brädden av frustration och ilska att rinna över. Bara timmar efter polisskjutningen samlades mängder med människor på de håliga asfaltgatorna bland nedlagda fabriker och stängda butiker i Sherman Park. Protesten utvecklades snabbt till ett upplopp. Den lokala bensinmacken sattes i brand, gatstenar kastades genom fönsterrutor och Milwaukees guvernör Scott Walker kallade in nationalgardet. På gatorna skanderades »Black Lives Matter«.
Urladdningen av känslor som eldade på upploppet handlade inte bara om Sylvilles död. Den handlade om ojämlikheten, arbetslösheten, rasismen och det systematiserade förtryck som under decennier växt fram, och framför allt riktats mot 40 procent av Milwaukees totalt 600000 invånare. De svarta.
En gnista av förväntan tändes hos invånarna i Sherman Park när Barack Obama ställde upp som demokraternas presidentkandidat 2008. Paroller som »Change We Can Believe In« och »Yes We Can« väckte hopp om en ny framtid. Trovärdigheten och igenkänningsfaktorn bidrog till att Obamas akademiska bakgrund och den polerade politikerytan accepterades. När han blev vald till USA:s första svarta president den 4 november 2008 hade 67,3 procent av Milwaukees befolkning lagt sin röst på honom. I ett land där valdeltagandet konsekvent brukar ligga på mellan 50 och 60 procent valde hela 87 procent av stadens röstberättigade att gå och rösta. Under presidentvalet 2012 var stödet nästan lika stort.
I den senaste amerikanska folkräkningen (the United States Census) från 2010 utsågs Milwaukee till USA:s mest segregerade stad baserat på ras. I förorternas villor med välskötta trädgårdar och på östra sidan av floden som rinner genom staden bor de vita. På västra sidan av floden i tegelstenshöghus de svarta.
När jag under valet 2016 arbetade för Demokraterna och Hillary Clinton på ett av kampanjkontoren i Milwaukee visade sig effekterna av rasdiskrimineringen och segregationen också bland volontärerna. Boenden på den rika, »fina« och vita sidan floden anmälde sig entusiastiskt som dörrknackare. Men ivern försvann hos vissa när de blev tilldelade uppgiften att besöka sina egna bostadskvarter. De hade kommit för att hjälpa de svarta. Å andra sidan kom ett annat motstånd fram när vi bad volontärerna bege sig till områden som Sherman Park. »Nej, dit går jag aldrig. Det är för farligt!«. »Är ni galna?« var några av kommentarerna. Många av volontärerna hade aldrig vistats väster om floden, förutom när de med låsta dörrar passerat i bil.
I Milwaukee ligger inkomstskillnaderna mellan svarta och vita högt över medel. Segregationen och den ekonomiska ojämlikheten har resulterat i att 37 procent av Milwaukees svarta befolkning lever under fattigdomsgränsen. I hela landet är det bara i Minneapolis, Minnesota som inkomstskillnaderna mellan svarta och vita är större. Och av andelen arbetslösa toppar Milwaukee listan nationellt. 17,3 procent av Milwaukees svarta befolkning är arbetslös jämfört med 4,3 procent av de vita. Att Milwaukee flera gånger blivit framröstat som den värsta platsen för svarta att bo på i hela landet känns inte överraskande.
Men effekten av den strukturella rasismen och det sociala utanförskapet slutar inte där. Bara några kvarter öster om Sylvilles mordplats, i det ökända området »53206« (benämnt efter Milwaukees fattigaste postnummer), har 62 procent av områdets svarta män tidigare suttit eller sitter för närvarande i fängelse. Siffran är högst i landet, men nationellt sett kan en av tre svarta män räkna med att någon gång under sin livstid hamna bakom galler. Många av dem är minderåriga och inspärrade för brott som bland gemene man knappt uppfattas som olagliga. Kriminaliseringen av afroamerikaner genom destabilisering, nedmontering av trygghetssystem, ökat socialt och ekonomiskt utanförskap, och inte minst en djupt rotad rasism gör att USA:s historia gör sig påmind. Slaveriets skugga över dagens samhälle är uppenbar.
En oktobereftermiddag återvände en av volontärerna, en vit man i 70-årsåldern, till kampanjkontoret. Han hade varit ute och knackat dörr i ett bostadsområde i närheten av Sherman Park. Hans ögon var blanka av tårar när han berättade. På en raksträcka hade två svarta män promenerat framför honom. När han närmade sig männen för att prata med dem om valet gick de båda ner på knä, lyfte armarna över sina huvuden och sa: »Vi bär inte vapen«. En vit man i deras bostadsområde kunde bara betyda en sak. Polisen.
Åtta år hade då gått sedan Barack Obama kommit till makten. Förväntningarna på strukturella förändringar i områden som Sherman Park var skyhöga när han tillträdde. Nu tycktes känslan av hopp vara försvunnen. Det sociala utanförskapet och rasismen präglade fortfarande vardagen. Var är jobben som utlovades? Den ökade tryggheten? Den amerikanska drömmen?
Som kampanjarbetare 2016 mötte jag dagligen människor vars uppgivenhet och likgiltiga inställning till politiken var påtaglig. »Om Obama inte kunde göra skillnad, varför skulle Clinton?« Ja, hur skulle boende i Sherman Park kunna lita på etablissemangets kandidat? När rösterna i Milwaukee räknats klart var det tydligt att många valt att stanna hemma. I en stad som historiskt sett stoltserat med sitt höga valdeltagande var antalet röstande i Milwaukee det lägsta sedan valet 2000. Och för första gången sedan 1984 förlorade Demokraterna i Wisconsin. I de vita medelklassområdena öster om floden var deltagandet fortfarande högt. Det var bland minoritetsgrupperna som människor valt att stanna hemma.
Det har nu gått lite drygt ett år sedan det senaste valet. I Milwaukee lever medborgarna fortfarande i parallellsamhällen präglade av sociala utanförskap, rasism och ekonomisk segregering. Även om de politiska lösningarna känns långt borta, finns också positiva krafter med en övertygelse om att ett jämlikt samhälle går att uppnå. Och en förhoppning om att slippa se fler bensinmackar sättas i brand i Sherman Park.
Text: Maja Stilling
är utredare på Tankesmedjan Tiden
