Trots att förhandlingarna dragit ut på tiden och EU knakar i fogarna är stödet i Serbien starkt för att bli medlem. Fredstanken är fortfarande en levande realitet på Balkan. Bengt Rolfer och Denny Lorentzen reste dit och mötte både EU-entusiaster och skeptiker, som tvivlar på EU:s värderingar och ser en negativ trend i hemlandet.
Belgrad. Danilo Milic är jurist till yrket och jobbar som programchef på Palmecentrets lokalkontor i Belgrad. Han leder ett projekt som heter I EU:s väntrum. I det väntrummet har Serbien suttit ett tag nu och efter brexit kan väntan bli ännu längre.
Samtidigt har serbernas EU-entusiasm börjat falna. Även Danilo Milic har sina tvivel, inte minst när han ser hur EU hanterat flyktingkrisen.
– I många år har man predikat från Bryssel att vi ska respektera europeiska värderingar, men nu finner vi oss omringade av hycklare inom EU som inte alls bryr sig om dessa värderingar.
Ta Frankrike, som var med och startade kriget i Libyen, sedan ville man stänga sin gräns till Italien för att hindra 5000 libyska flyktingar från att komma in i landet. Samtidigt tog Tunisien emot 250000. Och se vad som hänt sedan – Ungern och flera andra EU-länder har stängt sina gränser, säger han.
Nej, Danilo Milic gillar inte vad som pågår inom EU, men han gillar inte heller det han ser i sitt eget land. I våras utlyste premiärminister Aleksandar Vucic ett tidigt val i det uttalade syftet att få fyra år på sig att förbereda landet för EU-medlemskap. Vucic vann en enkel seger den 24 april.
Palmecentrets man i Belgrad anser att landet har en lång väg att gå för att leva upp till »europeiska värderingar«. Å andra sidan är han inte säker på att EU längre ställer det kravet på ansökarländerna. Man verkar ju inte ens göra det på sina egna medlemsländer, påpekar han och radar upp länder som Ungern, Polen, Kroatien och Rumänien som exempel.
Danilo Milic vittnar om förföljelse av politiska motståndare i Serbien och att ledande medier fjärrstyrs från premiärministerns högkvarter.
– Vucic har stöd från Bryssel och framför allt från Tyskland och där är man mest intresserade av att vi håller sams med Kosovo. Vad som sker med den politiska oppositionen och media bryr man sig inte om. Det är nog det värsta i mina ögon, säger han.
Ett par dagar senare träffar jag Gordana Igric, prisbelönt krigskorrespondent med ett förflutet som journalist i London och Bryssel. I dag leder hon den serbiska avdelningen av BIRN – ett nätverk för undersökande journalistik på Balkan som bland annat stöds av svenska Sida. Även hon vittnar om hårresande brott mot pressfriheten och om ett nära samröre mellan premiärministern och ägarna av de största medierna, vilket leder till att oppositionen har svårt att göra sig hörd.
Gordana Igric tror inte heller att EU fäster särskilt stor vikt vid detta när man bedömer Serbiens eventuella EU-status.
– Problemet är att EU aldrig har presenterat en standard för pressfrihet. När ett land väl har kommit med finns inga verktyg att ta till. Då går det som i Ungern, Polen och nu även i Kroatien, säger hon.
Milos Djajic, chef för tankesmedjan Center for Modern Skills som står nära det socialdemokratiska partiet, har personligen märkt av den ökade politiska styrningen av medierna.
– Förr satt jag ofta i tv och kommenterade det politiska läget, men de har slutat att ringa till mig nu. Bara de som säger något bra om regeringen får komma till tals, säger han.
Men åter till Danilo Milic. Hans uppdrag som programchef för ’I EU:s väntrum’ innebär trots allt att dra sitt strå till stacken för att göra landet EU-fähigt. I projektet bedrivs en rad aktiviteter på gräsrotsnivå när det gäller mänskliga rättigheter för bland annat romer och funktionshindrade.
Men även om detta är viktigt går det långsamt framåt och Danilo Milic har svårt att dölja sin pessimism.
– På 90-talet hade vi hopp eller i alla fall en illusion av att saker och ting skulle bli bättre. Och visst har många fått det bättre i dag. Folk har fina kläder, barerna är fulla, gatorna är rena. Men nästan ingen tror att framtiden ser ljusare ut. Vi ser att det inte finns någon riktig vilja till utvidgning från EU:s sida. Därför är Serbiens position i dag värre än tidigare, säger han.
Vid valet i våras fick den sittande premiärministern Aleksandar Vucics parti egen majoritet och alltså ett betryggande mandat att fortsätta på den inslagna vägen. För första gången kom dock ett par nationalistiska och EU-kritiska partier med knapp marginal in i parlamentet. Men fortfarande är nästan alla politiska partier eniga om att EU-medlemskap är målet.
Det gäller även de svenska Socialdemokraternas systerparti DP, som satt vid makten fram till 2012, men som efter splittring och interna skandaler nu för en tynande tillvaro. Vi tar en kopp kaffe med vice partiledaren Natasa Vuckovic som också är ansvarig för partiets EU-arbete för att höra hur hon ser på framtiden.
– Vi har straffats hårt av Vucics sätt att regera. Många av våra företrädare hängs ut i media och anklagas för korruption, men ingen har ställts inför rätta eller dömts. Vi har överlevt och håller nu på att bygga för framtiden, säger hon.
När det gäller synen på EU har DP inte ändrat uppfattning, trots de senaste årens många kriser.
– Jag tror inte att det finns något alternativ. EU har gått igenom kriser förr och överlevt. Det är en process vi inte kan påverka. För oss är målet fortfarande att komma med i EU. Utan den förändringsmotorn och det målet blir det extremt svårt att få med folket på de uppoffringar som kommer att krävas, säger hon.
Vi vandrar vidare längs Belgrads gator till regeringens EU Integration Office och träffar den biträdande direktören Srdan Majstorovic som ingår i Serbiens förhandlingsdelegation med EU. Han är, om inte jätteoptimistisk, så ändå inte alls lika nedstämd som exempelvis Danilo Milic på Palmecentret. Men det ingår väl å andra sidan i hans jobb.
– Vi har inte kommit särskilt långt i förhandlingarna och jag skulle inte vara ärlig om jag sa att jag var nöjd med det. Men delvis beror det på att EU-kommissionens huvudbudskap vid förhandlingsstarten var att ingen utvidgning skulle ske de närmaste fem åren. Det har påverkat förhandlingsklimatet.
Samtidigt har serberna blivit mer skeptiska till EU, eller hur?
– Ja, det stämmer. Vi har haft två peakar då över 70 procent var för EU. Ena gången var strax efter avrättningen av (dåvarande premiärministern) Zoran Dindic 2003. Då gav folket en stark signal om att man vill ha ett förändrat Serbien. Andra gången var efter att vi anordnade Eurovision Song Contest 2008, då identifierade sig folket tydligt med Europa.
De senaste åren har cirka 50 procent av serberna varit för EU, 25 procent emot och resten osäkra. Att stödet sjunkit förklarar Majstorovic dels med den utdragna processen, dels med de andra problem som EU brottas med.
– Det pågår flera svårlösta pro-cesser inom EU, inte minst att ett medlemsland folkomröstat om utträde. Det påverkar opinionen i Serbien också, säger han och har svårt att dölja vad han egentligen tycker om David Camerons beslut att sätta EU-medlemskapet på spel.
Det viktigaste argumentet för Serbien och resten av regionen är den idé som låg bakom att EU bildades, betonar Srdan Majstorovic:
– Det kanske är något ni tar för givet i Sverige, men för länderna på västra Balkan med dess historia av krig är fredstanken väldigt stark och den har fortfarande stor resonans här. Samtidigt är integrationsprocessen med EU – trots de problem unionen har i dag – den främsta förändringskraften för att komma närmare det moderna europeiska samhället.
Majstorovic rekommenderar att den som närmare vill analysera Serbiens intentioner kan börja med att se till fakta – och ta en titt på Europakartan. Då finner man att »Serbien har sin rättmätiga plats i en bredare europeisk familj«.
– Två tredjedelar av utrikeshandeln sker med EU, knappt 10 procent med Ryssland. Frågar man serberna var de vill arbeta eller vart de vill skicka sina barn på studier så blir svaren Tyskland, Österrike eller Italien och inte Ryssland.
Men bara två av 35 förhandlingskapitel med EU har hittills öppnats och inget är avslutat. Majstorovic tror att de största hindren vid sidan av Kosovofrågan blir de som handlar om rättsliga frågor. Dessutom kommer miljökraven att bli oerhört dyra att leva upp till.
– Tyvärr har vi en historia av korruption och organiserad brottslighet som kräver en rejäl återuppbyggnad av de rättsliga institutionerna. Detta är ett område som EU fäster stor vikt vid och givetvis ligger det också i vårt intresse, men det kommer att ta lång tid.
Personligen betraktar han sig som opolitisk tjänsteman och har tjänat under regeringar av olika färg ända sedan 2005.
– Jag är en oförvitlig statstjänsteman. Här ser ni beviset för att en professionell statsförvaltning är möjlig i Serbien, säger han och sträcker på sig.
Vad skulle då ett EU-medlemskap betyda för Serbiens löntagare? Vi tar oss vidare till den fackliga centralorganisationen Catus, där den kedjerökande vice ordföranden Dusko Vukovic tar emot med öppna fönster. Han vinnlägger sig om att få hälsningar framförda till svenska fackföreningskolleger och betonar att Catus redan är en del av den europeiska familjen genom medlemskapet i Europafacket. Han försäkrar att hans organisation har en stark ambition att vara en del av den sociala dialogen, men är missnöjd med hur denna dialog fungerar i dagens Serbien. Tidigare i år anklagade Catus regeringen för att inte leva upp till EU:s krav i samband med att en ny lönelag för den offentliga sektorn infördes.
– Vi blir inbjudna till trepartsöverläggningar, men regeringen beaktar inte våra synpunkter. Ett av kraven från EU är ju att den sociala dialogen respekteras. Där måste Vucic skärpa sig, säger Dusko Vukovic.
Jag frågar hur vanliga löntagare ser på den tilltagande främlingsfientligheten inom EU med en alltmer klart uttalad skepticism mot arbetskraft från andra länder.
Dusko Vukovic svarar att det inte i första hand är en flytt till den europeiska arbetsmarknaden som lockar serbiska löntagare, trots att arbetslösheten där är lägre.
– De flesta vill nog stanna här. Poängen med att gå med i EU är att olikheterna mellan länderna blir mindre vad gäller löner och levnadsstandard. Medellönen i Serbien ligger på 330–340 euro i månaden (netto). Minimilönen ligger på 170 euro och det är långt under vad en normal konsumentkorg kostar. Jag förstår inte hur folk klarar sig. En höjning av minimilönen är ett av våra främsta krav, säger han.
En annan facklig ledare – Zoran Savic från det ledande förbundet inom vårdsektorn – tillägger att »de intelligentaste har redan flyttat«.
– Tusentals läkare och sjuksköterskor har redan stuckit till Tyskland, Skandinavien och andra länder. Det är inte bra för landet, men innebär också att det inte behöver bli så stor brain drain när vi kommer med, säger han.
Christer Asp, som i somras lämnade Belgrad efter sex år som svensk ambassadör i Serbien och Montenegro, tror inte heller att ett framtida serbiskt EU-medlemskap kommer att leda till massutvandring av »billig arbetskraft«.
– Jag tror snarare att effekten blir att många utländska företag söker sig hit. Serbien ligger bra till geografiskt, har en välutbildad, disciplinerad arbetskraft och ett betydligt lägre kostnadsläge än EU-länderna.
Christer Asp ser inte brister i den sociala dialogen som någon avgörande fråga i medlemskapsförhandlingarna.
– Som det ser ut i dag går det inte att jämföra med Sverige eller andra EU-länder. Det kan ta några år att utveckla den sociala dialogen, men jag tror inte att det blir något stort hinder. Rättsliga frågor, miljökapitlet, jordbruk och genomförandet av överenskommelserna med Kosovo tror jag blir de största trösklarna för Serbiens del, säger han.
Han understryker att utgången i det senaste valet ger Aleksandar Vucic ett tydligt mandat att gå vidare med de hårda ekonomiska reformer som krävs för att kvalificera landet för medlemskap. Efter brexit tror han dock att EU kommer att »knaka i fogarna«, vilket kan fördröja processen för ansökarländerna. Samtidigt betonar han att en utvidgning i Europas sydöstra hörn är önskvärd – inte minst av säkerhetspolitiska skäl.
– Serbien har en speciell situation när det handlar om att skapa stabilitet i regionen. Det tror jag numera har sjunkit in hos de flesta, säger han.
Bengt Rolfer, journalist
Denny Lorentzen, fotograf
