Att Sverigedemokraterna växer är en effekt av att inget annat parti lyckats kanalisera missnöjet mot en välfärdsstat och ett skyddssystem som drar sig tillbaka. Socialdemokratins roll de närmaste åren måste vara att mobilisera för ett jämlikare samhälle, skriver Kristin Linderoth.
Jag tvekar inför att skriva vad som får betraktas som ännu en text om Sverigedemokraterna. Sedan valet har jag läst en uppsjö sådana och behovet är kanske mättat. Men det tycks som om det just nu är genom debatten om SD – hur fenomenet ska förstås, vilka väljarna är och vad som behöver göras för att den organiserade rasismen inte ska bli starkare – som samtal om ojämlikhet, makt och politisk strategi över huvud taget går att föra. Analysen av SD:s framgångar rymmer därmed möjliga svar på avgörande frågor arbetarrörelsen inte ens ställer men borde ställa. För att förstå varför den organiserade rasismen växer och varför partier som SD får ökat väljarstöd behöver vi rikta blicken både mot hur de materiella förutsättningarna för många människor försämrats och mot hur politiken samtidigt har förändrats.
Många forskare och samhällsdebattörer har betonat kopplingen mellan ekonomiska kriser, ökad ojämlikhet och otrygghet och växande stöd för rasistiska och högerpopulistiska rörelser. I en svensk kontext argumenterar ekonomhistorikern Lovisa Broström (2014) övertygande för hur minskade resurser skapar rädsla, konkurrens och bryter ner förtroendet mellan människor, och nationalekonomerna Marika Lindgren Åsbrink (2007) och Charlotta Mellander (2013) har visat att SD i valet 2006 växte mest i kommuner med flera tecken på social utsatthet, bland annat hög arbetslöshet. En jämförelse mellan arbetslöshetsnivåer och andelen SD-röster i årets riksdagsval, gjord av Vänsterekonomerna (23/9), visar på samma mönster. Det finns däremot inget samband mellan andelen invånare med invandrarbakgrund i en kommun och andelen SD-röster, varken nu eller 2006. För mig betyder inte en sådan förklaringsmodell att rasism uppstår med ekonomisk kris men den kan förklara varför den organiserade rasismen växer under vissa perioder.
Att förstå och mota den organiserade, exkluderande rasismen och splittringen den skapar är i förlängningen nödvändigt för att vi ska kunna bekämpa den exploaterande rasismen – den som inte marscherar på gatorna men som utifrån lönsamhetslogik sorterar oss baserat på kön, hudfärg, etnicitet och migrationsstatus. En ekonomisk förklaringsmodell innebär inte heller att de som drabbas av ekonomisk ojämlikhet skulle vara rasister i högre utsträckning än andra, det finns en maktens rasism som än så länge verkar på mindre synliga sätt. Många av de som är mest utsatta socialt och ekonomiskt är dessutom rasifierade.
Med andra ord, inte alla som upplever arbetslöshet röstar på SD, och bilden av vilka som gör det är naturligtvis också mer komplex än att det bara skulle handla om människor som är personligen mest utsatta. Däremot är det ett faktum att det nästan är dubbelt så stor andel av de LO-anslutna som av de TCO- eller Saco-anslutna som röstade på SD i det här valet, och att andelen lo-röster ökat sedan 2010. Och för socialdemokratin är detta förstås mest relevant att försöka förstå och motverka. Att 8 procent av företagarna röstade på SD och att den siffran fördubblats sedan 2010 är rimligtvis främst något för borgerligheten att oroa sig över (SVT:s VALU).
Återkommande kriser är ofrånkomliga i ett kapitalistiskt system, men dess följder kan bli olika, bland annat beroende på vilken politik som förs och vilka rörelser som kanaliserar människors missnöje. Trots att Sverige i grunden påverkats mindre av den senaste krisen än många andra EU-länder har den borgerliga regeringen genomfört åtgärder som liknar de i mer utsatta delar av Europa – åtgärder som försvagat välfärdssystemet och som framför allt gjort det svårare för de som står utanför arbetsmarknaden. Därmed har man försämrat möjligheterna till sammanhållning mellan människor. Regeringen har sedan motiverat konsekvenserna av den egna politiken med att det är kris i Europa, och hamrat in att Sverige trots detta klarat sig väl.
Budskapet att vi har det bra – men inte så bra att vi har råd att ställa högre krav – nådde sin kulmen när Reinfeldt meddelade att inga pengar fanns till välfärdsreformer, eftersom flyktingströmmarna kommer att öka. Man gick till val på att inget skulle gå att göra på fyra år. Även om påståendet att det inte finns några alternativ till den rådande ordningen brukar tillskrivas den nyliberala gurun Margaret Thatcher har inte Moderaterna patent på retoriken att inget går att göra. Att vi inte har råd med välfärden har blivit en vedertagen sanning de senaste decennierna, förfäktad av både höger och vänster. Tillsammans med accepterandet av ett ekonomisk-politiskt ramverk som prioriterar inflationsbekämpning framför full sysselsättning, och vinster som ökar på lönernas bekostnad, utgör denna vedertagna sanning grogrund för SD. Vad de gör är helt enkelt att ta spjärn mot något som redan finns i den politiska offentligheten – påståendet att resurserna inte räcker till alla – och erbjuda ett alternativ.
Ett alternativ som framstår som enklare än det jämlika samhälle ingen längre anser sig ha råd med – nämligen att stoppa invandringen. Trots att Socialdemokraterna i valrörelsen försökte skapa en konfliktyta mot Alliansen genom att prata om välfärd i stället för skattesänkningar var det inte tillräckligt för att väga upp de anpassningar som gjorts till borgerlighetens dagordning, så som s:s nej till vinstförbud, ja till RUT och ja till jobbskatteavdrag. Tävlan om statsmannamässighet, regeringsduglighet och budget i balans – snarare än omfattande fördelningspolitiska satsningar – utesluter dessutom på förhand flera av de som borde vara våra väljargrupper, eftersom det är en tävlan om vem som är bäst på att representera etablissemanget.
Socialdemokratin blir på så sätt ett elitprojekt, långt från de arbetslösa och sjuka som var osynliga i valrörelsen, annat än som statistik att slå Reinfeldt i huvudet med. När Stefan Löfven på valnatten proklamerade att ”Det här landet är för litet för konflikter” bekräftade han – förmodligen omedvetet – varför S aldrig riktigt lyfte i valrörelsen, trots ett fantastiskt gräsrotsarbete. Han bekräftade tyvärr också att han befinner sig i otakt med det faktum att det är fler i dag som definierar sig som antingen höger eller vänster än 1991, och fler som definierar sig som vänster än i alla tidigare val sedan 1991, med undantag för valet 2002. Den demokratiska faran med denna politiska trängsel i mitten har sedan länge påtalats av internationellt erkända samhällsforskare. Statsvetaren Peter Mair menar att partierna rör sig allt längre bort från väljarna och i stället närmare varandra. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe har särskilt varnat för att när konflikter om ägande och makt sopas under mattan reduceras politiken till moralfrågor och kamp mellan goda och onda. (Proklameranden om att ”vi” är 87 procent blir – trots garanterat goda intentioner – en del av denna problematik och erbjuder över huvud taget inga svar på vad vi behöver göra politiskt för att 87 ska bli 100.) De som tjänar på att partierna närmar sig varandra är – förutom rasisterna – förstås näringslivet, för vilka politiken bara blir som en storm i ett vattenglas. På ekonominyheterna dagen efter valet konstaterade man kort och gott att valresultatet inte orsakat några större förändringar på börsen, och en finanskvinna förklarade att det beror på att ”marknaden” väntar sig ungefär samma politik de kommande fyra åren som de åtta senaste. En sådan utveckling – med en bakbunden s-regering som redan gått till val på ett minimum av reformer, och ett ”vi” som formas över blockgränserna – riskerar utan tvekan att leda till ett ännu större missnöje 2018.
För den som på allvar vill bekämpa den organiserade rasismen är ett nytt handslag med kapitalet således inte svaret. Givet dessa insikter och det svåra läge som råder – vad ska arbetarrörelsen göra? En del debattörer både från höger och vänster föreslår att vi ska ”lyssna på SD-väljarna”. Här blir det första problemet att man nog redan på förhand måste ha bestämt sig för vad man ska lyssna till – hela Europa är ju ett bevis på att ”lyssnande” i form av att de etablerade partierna anpassar sin politik och retorik efter de högerpopulistiska partiernas invandringskritik bara gör de senare starkare, såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt.
Det andra problemet är att de 13 procent vi ska lyssna till inte är något enhetligt kollektiv och vi har som arbetarrörelse inget intresse av att måla in dem i ett gemensamt hörn, varken för att omfamna eller peka finger. Varför ska vi trycka ihop det förbittrade pensionärsparet jag knackade på hos i valrörelsen eller de 7 procent med utomnordisk bakgrund som röstade på SD med den ärkekonservativa företagaren eller männen med bakgrund i Vit makt-rörelsen, när det är just detta Jimmie Åkesson vill? Poängen är inte att bara de senare väljarkategorierna kan utöva rasism – pensionärsparet jag försökte diskutera med hade klart rasistiska åsikter – men att arbetarrörelsen har ett intresse av att splittra den falska gemenskap SD försöker skapa kring denna rasism. Snarare än att lyssna till SD-väljarna som grupp måste vi försöka vinna de människor vi kan med progressiv omfördelningspolitik. Men ett fokus på dessa SD-väljare kan inte vara arbetarrörelsens huvudstrategi. I dagens debattklimat – där arbetarklassen bara blir intressant när det handlar om hur SD ska bemötas – kan det ju verka som att alla som påverkas av nedskärningar, privatiseringar, arbetslöshet eller fattigdom lägger sina röster på dem. Jag tror inte att det är de som gör det som vi i första hand ska fånga upp, utan framför allt alla andra som är besvikna men som inte gått till ett rasistiskt parti.
Jag tänker till exempel på läraren vi knackade på hos som alltid röstat på s men som nu övervägde att rösta blankt i ackumulerad besvikelse över socialdemokratins högeranpassning i välfärdspolitiken. Eller den muslimska kvinnan med barn som aldrig röstat eftersom hon tyckt det varit svårt att begripa vad partierna egentligen vill, men som nu övervägde att göra det för att stoppa SD. Jag tänker på alla de som stannade hemma på valdagen, de som släpade sig till vallokalen pliktskyldigt men utan större förhoppningar, de som suttit tysta i fikarummet under valrörelsen eftersom de inte tyckt att det fanns något att argumentera för, bara mot. Att förhindra att SD blir ännu större i nästa val handlar inte bara om röster, utan i allra högsta grad om mobilisering av ett missnöje över samhällets tillstånd, som kan kanaliseras till krav om rättvisa och jämlikhet. En sådan mobilisering skulle garanterat påverka många av de som dragits till SD för att de tappat tilltron till arbetarrörelsen men det skulle också göra de sverigedemokrater som inte tillhör denna kategori till ett mer marginellt problem.
Här har också våra höjda antirasistiska röster i det offentliga rummet en viktig roll, eftersom de fungerar mobiliserande. Något som visat sig inte minst i välfärdsanställdas arbetsplatsprotester mot rasism. Arbetarrörelsen i bred mening har alltid verkat på alla fronter – genom att försöka stoppa stöveltrampet på gatorna, genom att organisera folk på arbetsplatserna och genom att i de politiska församlingarna genomföra reformer för ett mer jämlikt samhälle. När det parlamentariska läget försvårar det senare ställs otroligt höga krav på oss. Inte nog med att våra företrädare måste göra det omöjliga och se till att våra vallöften trots allt genomförs. Arbetet på lokal nivå och utanför de parlamentariska församlingarna måste dessutom kompensera för att det troligen inte blir den omfattande reformpolitik som krävs för att minska klyftor, bekämpa den växande organiserade rasismen, bryta högerns dominans och möjliggöra ett bättre valresultat för de rödgröna 2018. Peter Mair beskriver hur partiernas rörelse bort från väljarna involverat en nedprioritering av ”partiet på marken” till förmån för ”partiet i parlamentet”.
Men folkbildning, kultur, social gemenskap, aktivism, idédebatt – alla dessa vardagsinitiativ arbetarrörelsen ägnat sig åt historiskt – behövs nu mer än någonsin. De lokala partiföreningarna, SSU-klubbarna, studentklubbarna, kvinnoklubbarna, de fackliga organisationerna och ABF – alla får de en mycket viktig roll de kommande fyra åren.
Kristin Linderoth är doktorand i genusvetenskap och redaktionsmedlem på Tiden Magasin
