För 25 år sedan föll Sovjetunionen samman. Ett unikt samarbete växte fram i norra Europa mellan fyra länder. Norge, Sverige, Finland och Ryssland återkopplade till historiska rötter. Men nu reser sig en ny sorts murar, och en rysk lag om agentverksamhet kastar skuggor över det unika samarbetet.
Plötsligt utspelar sig historien mitt framför ögonen. Fortfarande kan jag förnimma dofterna från grändernas kål i matlagningen och Ladornas avgaser. I augusti 1991 befann jag mig i Sankt Petersburg, som då fortfarande hette Leningrad. Min utställning om kriget i Afghanistan skulle öppnas på Galleri Ligovskij 99, men allt fick skjutas upp några dagar. Stadens centrum var belägrat med sandsäckar och vägspärrar. En hastigt sammankallad folkmilis skulle försvara staden mot trupper som var på väg. De var utskickade av kuppmakarna mot Michail Gorbatjov, men av detta blev som bekant intet.
Nästa dag drog en märklig demonstration fram på Nevskijavenyn. Tusentals och åter tusentals människor gick tysta fram till Palatstorget framför Eremitaget. Inga rop, inga plakat, endast en manifestation till stöd för det nya som få kunde veta något om. Alexanderkolonnen som hade rests för att hylla segern över Napoleon tronade i folkmassan. Vad skulle nu hända?
En omedelbar effekt var möjligheten till samarbete. Den ryska porten öppnades och under flera år var det tillåtet att som journalist delta i polisoperationer, besöka fängelser och vårdinrättningar. Intervjuer var möjliga, på alla nivåer. I samarbete med föräldraorganisationer, skolor och poliser från Ryssland och Sverige gjorde jag utställning och bok om narkotika, hiv och kriminalitet.
Men efter millennieskiftet märktes en gradvis förändring. Missbrukare och langare började beskrivas som ”terrorister” – med anspelning på att dessa kom från de forna södra republikerna, och då företrädesvis Tjetjenien, – och den rysk-ortodoxa kyrkans roll inom vården lyftes fram. Alla som var ute på fältet visste att den stora majoriteten missbrukare och langare var unga män i kvarteret med namn som Sergej eller Ivan. Ytterligare ett decennium senare förflyttades fiendebilden till ”väst”. Däremellan fick den ytterst marginella gruppen av homosexuella klä skott för det moraliska förfallet.
Den nye presidenten 2001 hette Vladimir Putin.
Min utställning hade nypremiär 2005 och dåvarande hälsominister Morgan Johansson var på plats i Sankt Petersburg. Det var pampigt värre i entréhallen på Etnografiska museet. Utställningen hade nu setts av närmare en halv miljon besökare, främst ungdomar och personal i skolorna.
Tre år senare slöts dörrarna för myndigheternas öppenhet. När jag 2012 besökte ett möte med Mödrar mot narkotika, som i sexton år fungerat som en oberoende stödjande organisation för drabbade, berättade de med upprördhet att den finska systerorganisationen inte längre fick ge dem ekonomiskt stöd.
Det var mitt första möte med de nya agentlagarna.
– Vi skulle bli kallade för utländska agenter! sa en mamma upprört och många i den välfyllda salen skakade på sina huvuden.
De trodde det var ett missförstånd.
Men låt oss först återvända till 1991 och födelsen av Barentsbegreppet. I oro och förvirring, glädje och hopp efter murens fall vändes blickarna västerut. I den nordliga regionen gavs detta ett speciellt uttryck. 1993 skapades Barentsregionen på initiativ av dåvarande norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Namnet kom från det hav som ligger mellan den nordligaste delen av europeiska fastlandet, Kolahalvön, Svalbard – med den största ön Spetsbergen – och Frans Josefs land och Novaja Zemlja.
Thorvald Stoltenberg inspirerades av havet och den historiska handeln och alla kontakter, som kallades för pomor (i rysk betydelse ”vid havet”). Han såg framför sig fler folk-till-folk-kontakter i den norra regionen bortom storpolitiken, ”from confrontation to cooperation” som han uttryckte det. Barentsregionen fick en snabb skjuts framåt när de skandinaviska länderna sköt till medel. Ryska parter välkomnade nya möjligheter. Och kunde de inte bidra med pengar hade de resurser att erbjuda lokaler och nödvändigt kunnande. Handel, turism och kulturutbyte stod på dagordningen.
En idé om att aktivera en Barentsväg föddes. 150 mil mellan Atlanten till Vita havet, från Bodö till Murmansk genom fyra länder. Många tänkte sig att detta skulle kunna bli norra Europas nästa turist- och handelsstråk.
Själva ansatsen att söka diskussion och dialog över gränserna har varit själva kärnan i de tusentals besök och utbytesformer som ägt rum sedan 1991. Det fanns en förhistoria: Nordkalottsamverkan hade inletts av de skandinaviska länderna årtionden innan. Under den sovjetiska perestrojkans sista år kom även ett unikt beslut 1988 om samverkan när det första avtalet undertecknades mellan länen och fylkena på Nordkalotten och länen i nordvästra Ryssland.
Dörren ställdes på halvglänt efter åttio år.
Den som definitivt satte foten över tröskeln var dock president Michail Gorbatjov. I ett överraskande tal i Murmansk 1987 framhöll han arktis som en fredszon och diskuterade öppet frågan om att minska antalet kärnvapen. Han hade också idéer om miljösamarbete mellan Ryssland och de skandinaviska länderna och reste frågor om att utnyttja naturresurserna.
Barentssamarbetet var i ropet efter Sovjetunionens fall. En av de första västliga aktörerna som etablerade sig var den norska ideella miljöorganisationen Bellona. 1994 öppnade de kontor i Murmansk för att ta itu med frågor om radioaktivt avfall från atomubåtar och skepp. Fokus riktades även mot det stora gruvbolaget Norilsk Nikel nära Norges gräns.
– Jag minns hur få som var intresserade av miljöfrågor när jag växte upp, berättar Anna Kireeva, 36 år, och i dag presstalesperson för Bellona i Murmansk.
– Det var något för de rika länderna att syssla med. Hur skulle vi ha råd att bry oss?
Vi sitter på en armenisk restaurang intill Centralparken i hennes hemstad som fått namnet ”Hjältestad” efter andra världskriget. Denna utnämning har lämnats till tolv städer i det forna Sovjetunionen och minnet av kriget präglar stadsmiljön. En 35 meter hög minnesstaty, den okände soldatens grav, reser sig från en kulle. Längs Leningatan påminns man om hur de unga i Komsomol gav sina liv i kamp mot nazisterna. I länsmuseet på samma gata ägnas krigsminnen stort utrymme.
Anna Kireeva är född i Sovjetunionen och blev tonåring i Ryssland. Hon var utbildad lärare i engelska när hon fick erbjudande om att arbeta för Bellona. Hon menar att ”hon växte upp” i organisationen, den blev hennes nya lärosäte och hon fick ett stort nätverk av kontakter inom och utanför Ryssland.
– I dag har miljöfrågor en helt annan status. Det är en framtidsfråga. Det är de unga som visar vägen. De sorterar sopor och vill vara vegetarianer.
En av Bellonas viktigaste vändpunkter kom för tio år sedan. Myndigheterna inbjöd till samarbete.
– Innan dess var vi förbjudna att delta i alla officiella sammanhang, men tack vare våra experter från flera länder, som verkligen är de bästa inom sina områden och ett långsiktigt miljöarbete, blev vi inbjudna till dialogsamtal med Rysslands energiminister. Vi fick tillgång till statligt material och inbjöds till Norra flottans bas med sina atombåtar.
Ett utbyte startade mellan Rosatom, Rysslands motsvarighet till kärnkraftinspektionen i Sverige, och Bellona. Senast i november 2015 prisades Bellona och andra miljöorganisationers arbete i Ryssland och utomlands av Rosatoms chef Sergej Kirijenko. Vid en internationell konferens i Moskva menade han att avvecklingen och saneringen av kalla krigets kärnkraftsprogram inte hade lyckats så väl utan de civila aktörerna.
– Jag är oerhört stolt över allt som Bellona åstadkommit. I Murmanskregionen har samarbetet med andra skandinaviska länder varit framgångsrikt, menar Anna Kireeva, som tror att det har möjliggjorts tack vare en speciell känsla mellan folken i norr.
– Om jag är i södra Ryssland märker jag definitivt hur jag skiljer mig åt i tankesätt. I norr har vi en annan mentalitet och är mindre rädda för samarbete med väst. Det är bara tre timmars bilkörning till norska Kirkenes. Vi står historiskt och vänskapligt nära varandra.
På en annan front mullrar det dock. Det övervaknings- och kontrollsamhälle som Bellona och andra oberoende organisationer i Ryssland sluppit i decennier är nu tillbaka med besked. Åtminstone har inte kontrollbehovet uttryckts så starkt sedan 1980-talet. Men efter Vladimir Putins återinträde på presidentposten 2012, kriget i Ukraina och annekteringen av Krim har det politiska scenariot förändrats. Sanktionerna mot Ryssland från eu och USA har retat upp Kremls ledning.
Men det som vid en första anblick ses som ett angrepp på västs inflytande i Ryssland drabbar främst inhemska ryska organisationer.
2012 antog den ryska duman en lag om utländska agenter. Den riktar sig mot ryska organisationer som får ekonomiskt stöd från utlandet och som enligt myndigheterna idkar politisk verksamhet.
En uppmärksammad strid har rört myndigheternas agerande mot Memorial, en av Rysslands mest kända och väletablerade oberoende organisationer. De arbetar med människorättsliga frågor och grundades formellt 1992, men fanns med som aktör redan i 1980-talets Sovjetunionen. Memorial bedriver forskning, publicerar material och hjälper individer att finna politiskt dömda släktingar. De har en databas på över 1, 3 miljoner namn på personer som blivit dömda under Sovjettiden. Nu har även denna organisation, mot sin vilja liksom i de övriga fallen, förts upp på listan hos justitiedepartementet som ”utländsk agent”.
Justitiedepartementet pekar i dag ut 80 organisationer som utländska agenter. Sju av dessa finns på Kolahalvön.
Bellona, med huvudkontor i Oslo och med närmare femtio anställda i fyra länder, har vägrat att registrera sig. Samma ståndpunkt har även Nordiska ministerrådet intagit och som en konsekvens av detta har de avbrutit all verksamhet vid kontoren i Sankt Petersburg, Kaliningrad och Kandalaksha. Initiativgruppen Maximum, som arbetar med LGBT-frågor för lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner i Murmansk län har dragit samma slutsats och upphört med sin organisation.
– Det är ju omöjligt att agera trovärdigt ute i offentligen med en agentstämpel, säger Anna Kireeva, som under 2015 var med och stängde Bellonas kontor i Murmansk.
Beteckningen skulle till exempel innebära att allt tryckt material från organisationen skulle märkas med information om att man är registrerad som ”agent”.
– I fortsättningen har vi löst det så att jag är anställd av den norska organisationen. Men kontoret i Murmansk ska, enligt planen, åter öppna i början av 2016.
Hennes nya status kan ändå innebära svårigheter eftersom allt som är förknippat med utländska organisationers arbete i Ryssland noga bevakas av myndigheterna.
Begreppet agent för tankarna till spioneri och landsförräderi, vilket är allvarligt i ett land som så ofta blickar tillbaka på de fosterländska krigen. I krigsretoriken kring Ukraina aktiverades agentlagarna än mer flitigt. Inte ens alla årens ansatser till fridsamt utbyte i Barentsregionen kunde undgå den nya konfrontationsnivån. Natolandet Norge och Rysslands gränsberöring fick en nygammal dimension.
En av många temperaturhöjare i Barentssamarbetet kom i början av 2014. Barents Press Internationals årsmöte i Kirkenes hade bjudit in Dmitrij Kiselev, chef för Rysslands statliga nyhetsbyrå ”Ryssland idag”. Det var innan Kiselev omfattades av EU:s sanktionslista. Men den norsktalande starka TV-profilen, som står Putin nära, gjorde inte ens ett försök att ansöka om visum eftersom det – som han själv menade – ansågs meningslöst. Ledningen för årskonferensen markerade sin upprördhet och hänvisade till yttrandefriheten. Även denna propagandist skulle ges en chans att försvara sig.
I takt med att kontrollen ökar för alla oberoende organisationer kan nästa steg vara att de anses som ”oönskade” i enlighet med en ny lag från 2015. Den förbjuder grupper som anses hota nationella intressen och riktar sig direkt mot utländska organisationer. Här blir det intressant att följa hur Bellona kommer att hanteras. Tillämpningen är ännu oklar, men ger utrymme för åklagarmyndigheten och utrikesministeriet att tänja på begreppen. Beslutets utformning medger många tolkningar eftersom texten säger att någon kan dömas som ”hotar Rysslands försvarsförmåga eller säkerhet, författning och samhällsordning, eller befolkningens hälsa och moral”. Enligt dumaledamoten Aleksandr Tarnavskij, som uttalat sig i Sveriges Television, är den nya lagen tänkt att främst kunna sättas in mot utländska företag.
”Vissa västländer vill kriga mot Ryssland och har infört sanktioner mot oss. Jag föreslog därför den här lagen för vårt parlament, så att Ryssland kan få ett verktyg att svara på sanktionerna med”, sa Tarnavskij i intervjun (12/5-15).
Men redan innan duman röstade igenom lagförslaget blev internationella organisationer, som knappast kan anses vara ”företag”, anmälda till åklagare.
Två av dem är Amnesty International och Helsinki Watch. Det nya året får utvisa hur anmälan faller ut.
– Allt går ut på att misskreditera de oberoende organisationerna. Agentlagarna ger två effekter, säger Martin Uggla som följt demokratiarbetet i Ryssland i snart tjugo år. Han är ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter i Stockholm.
– Först och främst leder det till självcensur hos de ryska aktörerna och många avstår helt enkelt från att ha internationella kontakter. Det kan ju leda till problem med myndigheterna i form av kontroll och repressalier. För det andra blir svenska partners mer försiktiga, de vill inte försätta sina ryska organisationsvänner i en besvärlig sits.
Martin Uggla hoppas att fler ska våga ta strid och han nämner exemplet med Memorial.
– De som tar emot utländskt stöd har egentligen den ryska konstitutionen på sin sida, trots dessa agentlagar. Och om beslut går emot dem i den ryska rättssalen kan de vända sig till Europadomstolen, för den internationella rätten ger dem också stöd.
Det straffrättsliga läget försätter samarbetsformerna i gungning. Ryska dumans hantering av Europadomstolens beslut är en ny lag som antogs i december 2015. Den säger att landets konstitutionsdomstol har rätt att pröva internationella organs beslut som rör människorättsliga klagomål. Problemet är bara att det krockar med den ryska konstitutionens egen artikel 15 där man förbundit sig att följa internationell rätt inom området.
Internationella åtaganden har dock i andra sammanhang av duman tolkats som att rysk suveränitet råder. Det säger Ove Bring, professor i folkrätt, som menar att vi nu ser en pågående trend i många länder. Agentlagarna får efterföljare.
– Tyvärr har Kina en liknande lagstiftning som Ryssland och dessa länders exempel med agentlagar kopieras nu av ett antal länder i Asien och Afrika och kanske av Turkiet.
Han anser att den ryska agentlagen, om den används för att tysta de oberoende organisationerna, står i strid med Rysslands folkrättsliga förpliktelser under Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
– Jag tänker på den informationsfrihet som följer av artiklarna 9 om tankefrihet, 10 om yttrandefrihet och 11 om föreningsfrihet i 1950 års konvention. Det är en överenskommelse som Ryssland numera har anslutit sig till och som bekräftar fn:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som brukar förkortas EKMR, kom till efter andra världskrigets fasor.
Anna Jonsson Cornell, forskningsledare för Uppsala Forum för demokrati, fred och rättvisa, anser liksom Ove Bring att konventionen är inkorporerad i rysk lag och en del av landets konstitution.
– Men dessa överenskommelser står inte över den ryska konstitutionen. Däremot agerar Ryssland i strid mot sina folkrättsliga förpliktelser när de inför agentlagarna. Så problemet med agentlagarna är att de antagligen strider mot den ryska konstitutionen och andra överenskommelser som EKMR.
Hon säger att den ryska statens ökande repression och kontroll av det civila samhället och media inte primärt är ett resultat av kriget i Ukraina och sanktionerna. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och som har trappats upp de senaste åren.
– Jag ser det som att det är ett resultat av de olika så kallade färgade revolutionerna i Rysslands grannländer, särskilt den orangea revolutionen i Ukraina. Den ryska statsmakten är rädd för en liknande utveckling i Ryssland.
Barentsregionens idé om samverkan i Europas nordligaste del har utvecklats och överlevt i mer än två decennier. Navet har hela tiden varit området Nordnorge och Kolahalvön. Av självklara geografiska skäl har dock Finland en mer avvaktande hållning och Sverige mer understödjande.
När historikern Lars Elenius, professor vid Umeå universitet, får frågan om man kan jämföra denna period med någon motsvarande i Sovjetunionens eller Rysslands historia är han tveksam.
– Det sker inom ramen för en patriotisk tankevärld, men jag skulle snarare säga att vi ser ett Ryssland i en ny skepnad med nyliberala idéer. President Putin har stor makt och enorma egna rikedomar. För att legitimera och föra ut sin politik använder han sig av neosovjetiska grepp där gamla symboler kommer till användning.
Förra året utkom boken The Barents Region med Lars Elenius som huvudredaktör. I fjorton år har han skrivit samman texterna tillsammans med 27 historieforskare inom Barentsområdet. Resultatet har blivit en tegelsten på 518 sidor.
– Det här forskningsarbetet över gränserna och främst i samarbetet med Ryssland hade troligen inte varit möjligt att genomföra i dag, tror Lars Elenius.
– Den akademiska friheten har inskränkts.
I slutet av november 2015 arrangerade jag ett antal möten på Kolahalvön om den nyutkomna Barentsboken med Lars Elenius. Vi reste till kuststräckan vid Barents hav och staden Teriberka. Här spelades den dramatiska och prisbelönta filmen Leviatan in i regi av Andrej Zvjagintsev. Från scenen i det nybyggda Kulturhuset höll vi en presentation. Därefter firades Mors dag med sång och dans. Samtalet efteråt
pågick länge och alla önskade samarbete. Det historiska minnet av Pomorhandeln var levande och hade gett namn till Teriberkas egen kör.
Nästa dag åkte vi till Lovozero, samernas centrum i Ryssland. I ett välkomnande bibliotek berättade Lars Elenius om Barentsregionens historia. I publiken fanns ordföranden i det ryska sametinget Valentina Sovkina, som även är redaktör för Kolahalvöns samiska radio.
Hon om de svårigheter som möter samerna. De har ännu inte drabbats av de nya agentlagarna i just Lovozero, men beskriver andra svårigheter. Utbildning på samiska språk är en angelägen fråga.
– Den monolingvistiska idén har i stort sett segrat i Ryssland. En stat, ett folk och ett språk. Jag ser det som uteslutet att minoriteternas språk, däribland samiskan, ska återhämta sig.
I slutet av 1960-talet kom dock försiktiga steg mot en mildare politik. Men innan dess hade samerna fått utstå 1930-talets utrensningar med likvidering av ledare, tvångskollektivisering av renskötseln och i det närmaste en utplåning av den samiska identiteten.
– Det händer att jag längtar tillbaka till 1970-talet! skrattar hon.
– Det kanske låter märkligt, men det var i vissa delar bättre då än det är i dag. Vid den tiden kunde man till exempel välja att studera vid fem universitet med undervisning på samiska. I dag finns det ett enda, som ligger i Sankt Petersburg. En annan omständighet är myndigheternas försök att splittra oss.
Valentina Sovkina ser detta som Rysslands nya politik, att minska kontaktytorna mot väst. Samerna har ett gränsöverskridande samarbete med många länder.
Trakasserierna antar många former. När hon i september 2014 var inbjuden till FN:s konferens om ursprungsbefolkningens rättigheter och skulle lämna Lovozero var bildäcken sönderskurna. Hon tog en taxi och stoppades tre gånger av trafikpoliser på väg till flygplatsen. Väl framme missade hon sitt flyg, men tog ett senare, och lyckades till sist nå FN-mötet. Andra deltagare var med om liknande händelser.
Hösten 2015 drabbar agentlagarna de samiska organisationerna. Först ut att bli stämplade är Yasavey Manzara vilket försvårar eller omintetgör samarbete och finansiering med deras finska systerorganisation. De har sin verksamhet i Komiprovinsen. I slutet av november blev det dags för Centrum för stöd till ursprungsbefolkningen i norr, csipn, som startade 2001, att få agentstämpel. De ska dessutom böta 300000 rubel, 33368 svenska kronor. En paradox, kan man tycka, eftersom ursprungsbefolkningen knappast kan sägas vara ”utländsk agent”.
I Barentsregionen fanns vid ingången av 2016 sju organisationer som omfattas av den nya agentlagen. Många fler har upphört med sin verksamhet innan det blivit ett avgörande i domstol. Denna omständighet gör att samarbetspartners i den skandinaviska delen av Barentsregionen får svårt att hitta ryska medaktörer och hänvisas till strukturer som staten godkänner.
I hela Ryssland har de oberoende organisationernas verksamhet minskat med en tredjedel under tre år. När 2015 års lag om ”oönskade organisationer” börjar tillämpas kommer med all sannolikhet fler med utländsk anknytning att avsluta sina aktiviteter.
I norska Kirkenes har samarbetet med ryska organisationer på Kolahalvön blommat ut under en tjugoårsperiod. Nu bromsas detta in. Redaktör Thomas Nilsen på The Independent Barents Observer har följt utvecklingen. Tidigare arbetade han också en period i Bellona. Han ser agentlagarna som en tragedi och menar att civilsamhället håller på att dö ut på den ryska sidan.
– Jag känner personligen till alla sju organisationer som blivit drabbade. Agentlagarna från Kreml är till för att stoppa alla former av opposition, så som de definierar dessa. Dessa engagerade människor på Kolahalvön är inga illojala medborgare. Agentlagarna är ett resultat av rysk paranoia.
Det samarbete som 1993 fick benämningen Barents står inför sin största prövning. När den ryske premiärministern Medvedev i början av februari 2016 benämner den nya tiden som en återgång till det kalla kriget har de senaste årens utveckling redan talat samma språk. Det är färre besökare från Ryssland till de skandinaviska länderna och tvärtom. Handelsutbytet har minskat. Det politiska tonläget har skärpts. I två decennier har människorna i Barentsområdet, där Natolandet Norge och Ryssland möts, kunnat umgås flitigt i gränsområdet. Liksom vid murens fall kunde ingen, eller låt oss säga ytterst få, för några år sedan föreställa sig denna nya utveckling.
Den avgörande frågan nu är: När kommer visionen om folk-till-folk-kontakter i den norra regionen bortom storpolitiken att få nytt bränsle?
Maria Söderberg
är journalist och fotograf
