Ceausescus skrytbrygge Casa Poporolui skulle bli världens största palats, och efter hans fall stod det som en symbol för maktfullkomlighet och vanstyre. Lina Stenberg berättar om en plats, central i bilden av det gamla öst, som hon besökte första gången redan som femåring 1984.
1984 åkte en svensk femåring på sin första utlandsresa. Resan bar mot ett ovanligt resmål, nämligen till Rumänien. Närmare bestämt till semesterorten Mamaia vid Svartahavskusten.
Samma år, 1984, inledde Rumäniens diktator Nicolai Ceausescu bygget av det enormt påkostade »Casa Poporolui«, Folkets hus, i Bukarest, som i själva verket var hans presidentpalats. Det skulle bli världens största palats och den näst största administrativa byggnaden efter Pentagon i USA. Kostnaden var motsvarande tio miljarder dollar.
Byggnaden, som aldrig hann bli klar innan Ceausescu störtades och avrättades 1989, är 340000 kvadratmeter stort, har 1100 rum, innehåller en miljon kubikmeter marmor, 3500 ton kristallglas och 200000 kvadratmeter mattor. Excesserna och den överdrivna lyxen i byggnaden är oerhörd. Särskilt mot bakgrund av hur läget såg ut i landet när bygget genomfördes.
Samma år som bygget av Folkets hus inleddes, började det rumänska folket få det riktigt svårt. För att ha råd med sitt storslagna byggprojekt – och för att under en mycket kort tidsperiod betala tillbaka landets utlandslån – stoppade Ceausescu all import från utlandet. Rumänien skulle bli självförsörjande. I stället exporterades en majoritet av den inhemska produktionen, såsom kött, jordbruksvaror och olja. Den mat som blev kvar till folket var av sämre kvalitet eller rent av gammal, eftersom allt annat såldes utomlands. Ransonering av mat infördes med hårda restriktioner för köp av ägg, kött, bröd, mjölk, smör och matolja. Även elektricitet, värme och bensin ransonerades. Människor köade för att få det nödvändigaste. De svalt.
Svarta havskusten och Rumänien 1984 var en speciell utlandsupplevelse för en femåring. På det slitna och sparsmakat inredda hotellet fanns knappt några gäster och den enda dryck som serverades var Coca Cola. Jag ville ha mjölk. Personalen stod emot in i det längsta men till sist fick jag kokad mjölk med isbitar och myror i. Troligtvis pulvermjölk som inte alls var tänkt för hotellets gäster. Vi betalade i dollar, allt gick att få för amerikanska dollar. På den lokala marknaden kostade de fina snäckaskarna och de vackra dockorna nästan ingenting, men mamma gav många gånger mer betalt till försäljerskorna i slitna kläder. »Ni får köpa vad ni vill«, sa hon till oss barn. Något jag aldrig annars hört min mamma säga.
Samma år, 1984 hölls OS i Los Angeles. Som enda östmakt deltog Rumänien. Trots en extrem kontroll över sina medborgare med massinterneringar och dödsstraff, trots en familjepolitik där kvinnor skulle föda minst fem barn, trots massinstitutionaliseringar av barn, trots detta och mycket mer var den rumänske ledaren omtyckt i väst.
Nicolae Ceausescu kom till makten 1965 och var en udda fågel i östblocket. Han var hårdnackad stalinist men ville inte dansa efter Sovjetunionens pipa. När han trotsade Sovjets order att bistå Warsawapaktens inmarsch vid Pragrevolten 1968, blev han inte bara nationalhjälte utan också enligt västvärlden en av »de goda kommunisterna«. Ceausescu välkomnade både de Gaulle och Nixon på rumänsk mark, tog emot svenska kungens Serafimerorden och bjöds in till Buckingham Palace i London.
Parallellt med populariteten från väst fanns ett närmande till Nordkorea. Ceausescu såg upp till det nordkoreanska samhällsbygget och hämtade många av sina idéer därifrån. Att bygga ett folkets palats var en av dessa.
Det behövde göras plats för den enorma byggnaden i centrala Bukarest. Under 1984 revs 30000 bostadshus. Det planerades för förflyttningar till nya bostadskomplex i utkanten av staden, men många av dessa nya hus blev aldrig färdiga. Människor blev hemlösa eller flyttade ut på landet. Kvar på gatorna blev husdjuren, och framför allt hundarna, som i årtionden efteråt varit ett stort problem i staden.
Efter den rumänska revolutionen 1989, när Nicolae Ceausescu och hans fru Elena avrättats, stod det stora palatset ännu ofärdigt. Byggnaden symboliserade allt Ceausescu stått för och många höjde rösterna för att den skulle förstöras. Med hjälp av eu fortsatte i stället uppbyggnaden av huset och tjänar i dag som säte för parlamentet, senaten, tre olika museer och konferensanläggningar.
Nu har det gått mer än en kvarts sekel sedan den omstridde diktatorn störtades och landet gick mot demokrati. Det glödande hatet som ledde till hans död har falnat och är till viss del bortglömt. Optimismen efter kommunismens fall och engagemanget för eu och väst har minskat och i stället har nostalgin över svunna tider ökat. Det blev inte som man tänkt sig med demokrati och öppenhet. Många är fortfarande fattiga, korruptionen är utbredd och de politiska skandalerna har avlöst varandra sedan nittiotalet.
Mycket har förändrats i landet men Ceausescus skrytbygge står kvar. Det finns en hatkärlek bland rumäner till byggnaden, de som minns åttiotalet vet att den är byggd av blodspengar. Men för många, både yngre och äldre, finns också en stolthet. Huset står för en tid när Rumänien utmärkte sig. När landet var något att räkna med i omvärlden. Och var det verkligen värre då?
Jag har varit i Rumänien flera gånger sedan den där gången som femåring. 2011 var jag i Mamaia, gick längs med havet och tittade efter hotellet jag var på för nästan 30 år sedan. Jag tror att jag hittade det, satte mig på uteserveringen och beställde en Cola.
Text: Lina Stenberg, är kommunikationschef på Tanke-smedjan Tiden och medlem i Tidens redaktionsråd
