Den romska befolkningens situation visar på hur djupt ojämlikt och orättvist Europa är. Tidens Lina Stenberg skriver om en av Europas stora moraliska ödesfrågor.
Europas största minoritet, romerna, har en lång historia av förföljelser, förtryck och diskriminering. Progromer, massmord, slaveri liksom särskilda lagar mot gruppen har förekommit i århundraden. Under förintelsen dödades omkring 1,5 miljoner romer.
I Sverige har vi delvis gjort upp med historiskt statligt sanktionerade oförrätter genom den vitbok som presenterats under våren. Men trots detta – i samma land – beräknas fyra av fem svenska romer vara arbetslösa, skanderar Sverigedemokraterna från valaffischer i Stockholms tunnelbanor att vi måste stoppa det organiserade tiggeriet (läs: utfört av romer) och ett särskilt romregister avslöjas hos Skånepolisen. Vi är långt ifrån färdiga med vår uppgörelse.
Romer finns i de flesta Europeiska länder och är i dag den fattigaste och mest utsatta gruppen i Europa. Romska EU-migranter är en allt vanligare syn på svenska gator liksom i flera väst europeiska städer. Exakt hur ojämlikt Europa är blir som tydligast när vi går djupare in på hur romer har det. Jag har pratat med tre personer med insyn i romers situation i Europa i dag, Thomas Hammarberg, före detta europarådskommisionär för mänskliga rättigheter, Sara Hedberg, svensk aktivist och Valeriu Nicolae, romsk människorättsaktivist i Rumänien.
Frågan om EUropas romer bör ses som en biståndsfråga
Thomas Hammarberg var tidigare europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna och leder sedan några månader en regeringskommission mot antiziganism. Under lång tid har han arbetat och engagerat sig i frågor för romers rättigheter:
– Trakasserier och våld är en del av EU-migranternas vardag. Våldet är klart underrapporterat även här i Sverige. Tiggarna får stå ut med dagliga trakasserier både från butiksägare och förbipasserande. Det är inte bara våldsamheter utan även hotfulla gester och tillmälen som gör att tiggarna i dag sitter allt längre ut på trottoarkanterna – längre bort från husen och butikerna – för att inte provocera.
Enligt Amnesty International ökar våldet mot romer i hela Europa. Detsamma gäller det strukturella våldet, diskrimineringen, liksom de frekventa och ofta våldsamma avhysningarna och vräkningarna av romer. I länder som Ungern, Italien, Frankrike och Grekland har antiziganistiska stämningar ökat markant. Romerna ses som ett problem man vill ha bort från sin mark, oavsett vart de sedan tar vägen.
Thomas Hammarberg poängterar att de romska EU-migranterna kommer hit av nödtvång med överdrivna förhoppningar. De kommer inte hit för att tigga, utan vill helst jobba. Det är dock svårt att få ihop pengar. Allt fler romska migranter har kommit under de senaste månaderna och det finns inget som pekar på att det skulle minska – tvärtom.
– De är ofta desperata och behöver få ihop pengar till kläder och mat – oftast till sina barn därhemma. En person som jag nyss pratade med behövde pengar för att två barn hemma i Rumänien var undernärda och blev behandlade på sjukhus – något som måste betalas. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot de romska EU-migranternas hemländer, främst mot Rumänien och Bulgarien – men också mot de sydeuropeiska länder där de tidigare har kunnat få arbete. Samtidigt ökar främlingsfientligheten i regionen vilket tvingar migranterna att flytta vidare.
Flera andra grupper i Europa är fattiga. Men ingen annan minoritet är så utsatt som romer. De är i högre grad fattiga, går i lägre utsträckning i skolan, har högre arbetslöshet och sämre hälsa än övriga européer (se faktaruta).
Den viktigaste förklaringen till varför gruppen än i dag är så pass diskriminerad förklarar Thomas Hammarberg med den djupt rotade och utbredda antiziganismen i Europa:
– Antiziganismen kommer ur faktorer i samhället och kan närmast beskrivas som ett gemensamt hat mot romer. Det finns fastställda föreställningar om romers egenskaper och så fort något sker som bekräftar den föreställningen att någon exempelvis stjäl – så besannas fördomarna. I flera europeiska länder görs ingen åtskillnad mellan myten om romer och den faktiska situationen, vare sig av politiker eller media. På så sätt fortsätter myterna att leva och åtskillnaden mellan vi och dem fortlever.
Hur löser vi problematiken?
– De måste få ett människovänligt liv i sina hemländer. EU är en viktig spelare – och det är viktigt att EU ställer krav på medlemsländerna i form av handlingsplaner för romer.
Det finns EU-pengar avsatta men förra året utnyttjades endast 30 procent av dessa i Rumänien. Problemet är att det krävs en egeninsats för att söka från dessa fonder. Dessutom finns byråkratiska problem och kommunal kompetens saknas för att ansöka och formulera projekt. I Rumänien finns en bestämmelse att pengarna måste gå via regeringen, vilket gör att frivilligorganisationer är utestängda.
Men Thomas Hammarberg har förslag på ett sätt för oss att bidra:
– Sverige ger bistånd till fattigdomsbekämpning genom Sida. I flera östeuropeiska länder har vi en fattigdomskris, vilket borde vara en angelägen uppgift för svenskt bistånd att ta itu med. Detta är en konkret politisk uppgift att ta sig an.
I flertalet EU-länder är systematiska avhysningar, trakasserier och våldsamheter gentemot romer vardagliga företeelser. Thomas Hammarberg berättar om en romsk familj i Milano som bodde under en bro på mark som ingen ville ha. – Deras barn hade börjat i skolan i närheten och för en stund hade de en trygghet. Sedan blev de vräkta, tälten blev sönderrivna och barnens skolgång blev förstörd.
Under det senaste året har romska EU-migranter systematiskt avhysts av svenska myndigheter från de tillfälliga boenden de haft, vilket har inneburit att migranterna har tvingats flytta runt från en plats till en annan. Argumentet från kommuner och Kronofogdemyndigheten har varit att boendeplatserna är osanitära. Myndigheterna har kritiserats för att agera ovanligt snabbt med att avhysa just dessa bosättningar, att de inte har hjälpt till att få bosättningarna beboeliga eller erbjuda plats på härbärgen och liknande till de romska
EU-migranterna. Skälet som anges till den minimala hjälpen de erbjuds, trots att de är EU-medborgare, är att personerna ofta saknar födelseattester, och därmed bevis på sin nationstillhörighet.
– Det som sker i dag med vräkningarna av romer är på många sätt samma saker som vi kritiserade Frankrike för för några år sedan, och nu gör vi samma sak i Sverige. Det är skamligt.
Det behövs ännu mer medmänsklighet för att hjälpa EU-migranterna Sara Hedberg på Facebook, den 25 april:
– Nu går du tillbaka och ber om ursäkt! Du har sparkat på en medmänniska!
En man har med full kraft sparkat ut en pappersmugg, som en kvinna samlar pengar i, på Götgatan. En annan man blir vittne till detta, hoppar av sin cykel och börjar gå efter Muggsparkaren. Försöker med hjälp av sin cykel blockera Muggsparkaren och få honom att vända tillbaka.
– Du har sparkat på en kvinna som sitter ner. Du har sparkat på en medmänniska. Gå tillbaka och be om ursäkt!
Vi är några som sluter upp bakom Cykelmannen, men Muggsparkaren slinker undan. Ändå går jag därifrån med en rysligt härlig känsla. Folk reagerar. Hoppar av cyklar i farten. Sätter ord på människovidrigheter. Om det är något som är super med detta valår så är det just detta. Solidaritet och civilkurage.
Sara Hedberg är en aktiv och engagerad samhällsmedborgare. Nätverket Linje 17 som hon var med och startade 2010 har parollen ”lokal organisering, global solidaritet”. Sedan i vintras är de aktiva i att hjälpa EU-migranterna i närområdet:
– Sent i höstas, när snön kom började vi prata med de romska EU-migranter som fanns området. Den ökade nazistiska närvaron kring Kärrtorp och Bagarmossen gjorde att vi såg ett behov av att göra en antirasistisk markering mot avhumanisering av hur tiggare i Sverige kan bemötas.
Ur detta startades ”Solidaritet”, en undergrupp till Linje 17 där EU-migranter och boende i området tillsammans diskuterade vad de kunde göra. En marknad i december förra året genomfördes gemensamt där grannar och bekanta skänkte saker att sälja, och alla intäkter gick till de romska EU-migranter som varit delaktiga, något som var oerhört lyckat.
Sedan den första marknaden har hon varit aktiv i att hjälpa romska EU-migranter vid de avhysningar som skett i Stockholmsområdet men också varit en slags knytpunkt mellan de som vill hjälpa och de som blir hjälpta. Att åka i väg mitt i natten och lämna vinterjackor till personer som blivit bestulna är en sådan uppgift. Hon var först förvånad över vilket stort stöd nätverket har fått och hur många som vill vara med och bidra:
– Många vill hjälpa. Vi har kontakt med flera företag som skänker mat, byggmaterial och kläder. För att inte tala om alla privatpersoner som hjälper till, som bakar och engagerar sig.
Sara Hedberg är dock besviken på hur politikerna har agerat för att hjälpa romerna:
– Stockholm hade chansen att inte göra som andra länder – att inte fortsätta förskjuta de här människorna från land till land. I stället gör vi samma sak.
Men viktigast för framtiden är att vi rustar oss i medmänsklighet, att vi som medborgare agerar mer solidariskt:
– Folk måste lyfta blicken och se att de som sitter på våra gator med pappersmuggar är medmänniskor. Det här är ju människor som liksom vi alla söker oss dit där det finns hopp. Det är svårt att enas om vad vi ska göra, men vi kan i alla fall enas om vad vi inte ska göra.
Politikerna vill ändå inte göra något för romer
Valeriu Nicolae är rumänsk rom som länge arbetat för romers rättigheter i Rumänien. Han startade en organisation ”Policy Centre for Roma and Minorities” 2004 och har i flera år arbetat i romska ghetton i utkanten av Bukarest.
– Situationen för romer i Rumänien är förkastlig. Det största problemet är den växande antiziganismen, att det är så pass accepterat att inte bry sig om romer, att säga rakt ut att de inte är riktiga människor, att de är mindre värda än djur.
Problemen vad gäller romer är komplicerade och komplexa. Vräkningar sker hela tiden, i vissa kommuner mer sporadiskt än andra. Polisers övervåld och trakasserier av romer är något som han har bevittnat otaliga gånger:
– I Bukarests värsta romska ghetto där jag har arbetat under flera år blev prostituerade utnyttjade av poliser hela tiden. Barn utnyttjades också. Ju mörkare hy barnen hade desto oftare och grövre, av poliser, lärare och andra vuxna. Och romska män dog i polisens häkten.
EU-inträdet har gett landet enorma förbättringar, men situationen för romer har i samma takt blivit sämre. Tidigare fanns större incitament för civila samhället och politiker att jobba för förbättringar, något som har blivit annorlunda i och med EU-medlemskapet:
– Finansieringen för inkludering och icke-diskriminering av romer finns nu i stort sett enbart genom EU-fonder till skillnad från tidigare då flera andra mer lättillgängliga inkomstkällor fanns. Detta har gjort att civila samhället har försvagats, blivit artificiellt, och politiker som söker EU-pengar ser mer till förbättringar på pappret än till verkliga resultat.
Valeriu Nicolae är skeptisk till vad politiker kan och vill göra för romer. I Rumänien vill politiker inte nämna romer över huvud taget, då detta avskräcker väljare. Alltså finns ingen uttalad politisk vilja till förbättringar. Han har heller inte mycket till övers för den politiska dialogen mellan Sverige och Rumänien om de romska migranterna.
– Vare sig de svenska eller rumänska politikerna har särskilt stor kunskap om den verkliga situationen för romer och vad som skulle behöva göras. Det är inte heller några romer själva som blir tillfrågade eller som får vara med i diskussionerna.
Vad gäller det växande problemet i hela Europa med romska migranter, tror han att det krävs någon form av
kris för att det ska ställas på sin spets, och för att någon verkligen ska göra något åt det:
– Historiskt finns det inget som EU har gjort som inte föregåtts av en kris. Jag tror att vi kommer att se antalet romer på Västeuropas gator öka, samtidigt som högerextremt våld tilltar. Ett sannolikt scenario vore att 30–40 romer mördas i en extremistattack i Frankrike, först då reagerar EU.
I Sverige gissar han att det bara är en tidsfråga innan vi ser barn som tigger på våra gator, en allt vanligare syn i flera europeiska städer. Först då kanske svenska politiker reagerar.
Lina Stenberg är Tidens kommunikationschef
