Ett demokratiskt och fritt samhälle måste kunna skilja religiösa yttringar från fundamentalistiska. För det krävs inte bara religionsfrihet, utan också ett uppdaterat synsätt på vilka som ryms i samhället. Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, argumenterar för en politik som fokuserar på mänsklig frihet i ett samhälle med en pluralism av uppfattningar och åskådningar.
När FN:s sändebud i Syrien, Staffan di Mistura, får frågan om vad som är hans drivkraft svarar han att det är ett hälsosamt och permanent raseri från när han såg en liten pojke dödas av en krypskytt på Cypern 1967. Men han säger också att tron är en viktig drivkraft. Staffan di Mistura är italiensk-svensk. Kanske är det en förklaring till hans självklara sätt att lyfta fram sin religiositet. I Sverige är det ofta svårt att tala öppet om sin gudstro. Trots att majoriteten av svenskarna, över sju miljoner, på något sätt tillhör ett trossamfund.
Redan 1994, när svensk hiphop slog igenom med Latin Kings, rappade Dogge Doggelito om att folk tyckte han var konstig bara för han tror på gud. I dag läser Dogge till präst. Men också många av dagens unga muslimer kan nog känna igen sig i känslan av att vara annorlunda.
Redan att vara troende är så främmande för många majoritetssvenskar att de missar att samhället vi lever i är djupt präglat av det kristna, hur sekulär eller ateistisk du än väljer att vara. Att vara troende muslim, jude, sikh eller något annat som »syns« blir då dubbelt främmande.
Synligt troende provocerar många genom att självsäkert skylta med ett annorlundaskap. Men ofta har de inte alls valt att skylta eller provocera. De är helt enkelt bara troende på ett sätt som inte går att hemlighålla – det är en så stor del av vilka de själva är.
För rasisten är den troende muslimen den kanske största måltavlan just nu. Inte minst den synligt troende muslimska kvinnan i slöja. Dels skyltar kvinnan i hijab med sin vad som uppfattas som främmande tro. Dels skyltar hon med vad som tolkas som en ovilja att låta sig värderas av den manliga blicken. Det ger den provocerade utrymme att både irritera sig på ett självständigt feministiskt ställningstagande – att inte låta män sexualisera henne – och på att hon samtidigt tycks vara ett offer. Hijab blir en symbol för ofrihet.
Däri ligger också en del av kärnan i varför burkinin i somras, hijabuppropet för något år sedan och den könsuppdelade idrotten på en friskola för ett par månader sedan väcker så hätsk debatt. Den muslimska kvinnan med slöja bryter mot flera normer samtidigt. Hon kan inte placeras i de sedvanliga facken och hon låter sig inte styras av den kristna eller den sekulära mannen – ens i deras fantasi. Hon är liksom utom räckhåll.
»Många tror att jag bär slöja för att täcka mig för mannen, mäns blickar, men så är det inte, utan det handlar helt och hållet om min relation till Gud«, säger Kawtar Chibli, 29 år. Men den tanken blir alltför främmande för många icketroende att över huvud taget ta till sig. Att inte kunna tolka eller förstå blir ytterligare en provokation.
Med oförståelsen inför religionen återstår bara symbolerna. De avarter som begår terror och förtryck och kallar det islam har blivit symboler för absolut ondska. De förstärker dessutom myten om den fredliga kristne och den våldsamma andre – muslimen.
Till syvende och sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av hijab är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om det i stället är uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är det annorlunda. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra. Därför bör debatten om de
enskilda fenomenen – badhustider, hijab, sätt att hälsa – tydligare länkas till frågan om vilka maktstrukturer som präglar samhället.
Att islamofascister i dödskulter som Daesh/IS får symbolisera islam, nära två miljarder muslimers tro, kan jämföras med att varje europé under andra
världskriget skulle representera nazismen. Tanken är förstås absurd. Att detsamma gäller för islam hindrar tyvärr inte misstron mot muslimer – alla muslimer.
De världsekonomiska och geopolitiska skeenden, de maktförhållanden och krig som gjort dagens terror i islams namn möjlig, är komplexa. Då blir det lättare att vända sig mot tron. Religionen blir storpolitik, fast nu på individnivå. Den muslimska identiteten blir en krutdurk.
Vi har en oförmåga att se samhällets kristna impregnering, medan det finns en större benägenhet att tolka den ickekristnes beteende som religiöst betingat. I vår informationsdrivna värld tycks allt fler söka förståelse genom att jaga symboler hellre än problemen i sig. Symbolerna är lättare att förstå sig på än maktstrukturerna. Individers behov och brister lättare att sätta fingret på.
Vi räds med rätta att rasismen blivit normaliserad. Men är också liberalismen så normaliserad att vi inte kan se när individens problem blir samhällets?
»Tala om klass, inte om identitet« har blivit ett stridsrop. Men vem vänder det sig egentligen till? De som drabbas av rasism och diskriminering är ofta de som också drabbas hårdast av klassamhällets råhet. Är det fråga om individens identitet? Javisst, men också om så mycket mer. Klassamhälle, rasism, patriarkat – alla former av diskriminering och strukturella förtryck – samtidigt.
Identitetspolitik är skällsordet för dagen. Vad det betyder och står för finns det delade meningar om. För mig hänger begreppet samman med ett marknadsliberalt samhälle, där individ och olikhet på gott och ont blivit viktigare än kollektiv och homogenitet.
Men de nationella normerna är alltjämt starka. Människor må se olika ut, klä sig olika, tala olika språk, ha olika erfarenheter, olika traditioner, vanor och livsåskådning. Trots det har vi en stark homogen kärna i medelklassen, politikerkåren, innerstäderna, näringslivstopparna och inom medier. Vita majoritetssvenskar med sekulär eller diskret kristen framtoning är ännu i förkrossande majoritet.
Många känner sig därför vare sig delaktiga eller representerade och har på sistone börjat påtala det. Helt legitima skäl att bli del av samhället har hörsammats av vissa, men också kritiserats hårt av andra. »Identitetspolitik« som begrepp används för att göra strukturella samhällsproblem individuella. Begreppet sopar inte bara undan individerna som höjt sina röster för att få inkluderas, utan sopar också de strukturella problemen under mattan.
Vi:et i Sverige definierades länge av svt, folkrörelserna och socialdemokratin. Folkhemssverige röstade på sossarna, var med i facket, tränade fotboll, tittade på Kalle Anka på julafton, på Melodifestivalen till våren och gick till statskyrkan för att sjunga »Den blomstertid nu kommer«.
Vissa längtar tillbaka till den typen av homogenitet, söker efter nya vi att samlas kring. För dem är Sverige som nation ett oemotståndligt vi i en rörig, globaliserad värld. Att uppsvinget för nationalismen i sig är en global rörelse kan ses som en paradox. Nationalismen
söker efter ett vi som ändå aldrig riktigt funnits. Men en nationalism som den definieras av Sverigedemokraterna, Jobbik eller UKIP kommer aldrig att kunna skapa ett vi – bara ett vi och ett dem.
För att villkoren ska vara just lika för alla måste de som alltid levt med privilegiet att definiera både sig själv och andra vara beredda att skärskåda och eventuellt förändra sin egen position. Det gäller både individen och samhället i stort.
Där någonstans kommer religionsfriheten in, som en central del av de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten påverkar mig som individ, min identitet om man så vill, men också samhället som helhet. När religionsfriheten brister är det därför inte min identitet som tar mest stryk, utan samhället i stort.
Sverige utmärker sig genom att vara ett land där individualiseringen och sekulariseringen gått längre än i de flesta europeiska stater. Kanske kan vi i vår sekulära självbild ibland behöva påminnas om att vår kristna stat sträckte sig ända fram till 2000-talet.
I Frankrike har det i princip varit tvärtom. Landet har en katolskt kristen nationell självbild, men med en distinkt gräns mellan kyrka och stat. Resultatet blir dock detsamma – det ickekristna ses som något främmande.
Det är därför inte så förvånande att sommarens burkinidebatt i Frankrike blev så svår. För många fransmän blev en synliggjord islam symbol för det som hotar deras del av samhället. I Sverige kan vi se samma tendenser. Den synligt troende muslimen ses som ett större hot mot det så kallade svenska än något annat, vilket betyder att de så kallade Sverigevännerna definierar svenskhet som kristen.
Längre än så sträcker sig inte det så kallade sekulära samhället. Sekularism blir en omskrivning för ett slags kulturell kristendom, där den andre främliggörs just för sin religiösa tro. Det ickekristna blir ett hot i sig.
Staten ska vara sekulär, eller snarare neutral i förhållande till olika religioner, för att kunna garantera alla som bor i landet frihet och likhet inför lagen. Men samhället är aldrig sekulärt. Människors tro påverkar deras handlingar, ligger till grund för deras människosyn och visioner om hur det goda samhället bör byggas och inspirerar till politisk handling. Religionen är inte en privatsak, eftersom tron – oavsett om du är kristen, jude eller muslim – påverkar hur du möter och behandlar andra människor och hur du agerar i samhället.
Religionen skuldbeläggs ofta för mycket av det elände vi ser i världen. I utkanten av Daesh/IS illdåd höjs röster att om politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – första världskriget, andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av i allra högsta grad sekulära skäl.
Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära och ibland i politiska. Det är lika illa vilket som.
I frihetens namn lät de sydfranska städerna ofrihet ta över. Syftet var demokrati och jämställdhet men blev sin motsats. Sekularismen blev till slut så helig att den motverkade sin egen grundtanke – likhet inför lagen. Ett fritt och demokratiskt samhälle måste kunna tydliggöra att likabehandlingsprincipen gäller såväl samhället som alla individer i det. Och alla religioner.
Vill vi ha en värld utan förtryck, måste vi sluta jaga symboler och börja jaga förtryckarna i stället för de förtryckta. Vill vi vara jämställda feminister måste vi vara konsekventa och stå upp också för den muslimska kvinnans rätt att definiera sig. Vill vi ha ett jämlikt samhälle som inte ställer klass mot klass måste vi börja se hur människa ställs mot människa, också på andra sätt. Vill vi vara för frihet måste vi låta alla inlemmas i denna frihet. Också den med en gudstro.
Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet
