En antireligiös retorik har smugit sin in i socialdemokratins valretorik. Det är en olycklig utveckling för ett parti som vill ha en
levande dialog med samhällets olika gemenskaper, skriver Anna Karin Hammar.
I sin tillblivelse befann sig socialdemokratin i stark konflikt med den rådande kyrkligheten. I dag är socialdemokratin en stark
aktör i Svenska kyrkan, genom sina nära sextusen förtroendevalda representanter i vad som är Sveriges största folkrörelse.
Som en av dessa representanter kommer jag här att försöka teckna religionens roll i samhället och hur argumenten kan se ut
för en önskvärd framtida relation mellan religionerna och socialdemokratin.
Det finns i det svenska samhället en förhållandevis lång och stark uppskattning av religionens roll i samhället.
Socialdemokratin har under decennier bejakat folkkyrkans förvaltning av hela samhällets kulturarv. De många kyrkorna som
präglar den svenska landskapsbilden och de lokala kulturmiljöerna värnas av alla. Lika stark är uppskattningen av kyrkans
sociala omsorg. Den historieskrivning har främjats som tydligt skriver fram hur samhällets ansvar för vård, skola och omsorg
har vuxit fram ur kyrkans
diakoni och sociala ansvarstagande.
I takt med växande respekt för religionsfriheten har vård, skola och omsorg gjorts konfessionslösa. Samtidigt har
trossamfunden på olika vis uppmuntrats till att fortsätta vara föregångare, till exempel inom hospicerörelsen, till att ge andlig
vård som bidrag till en god sjukvård, ett gott skolväsende och till betydande socialt samarbete mellan socialtjänsten och
kyrkans diakoni. Den svenska staten har förstått vikten av de olika trossamfundens bidrag i kris och katastrof och de statliga
utredningarnas remissförfarande lägger ofta stor vikt vid trossamfundens synpunkter. Statens stöd till trossamfunden (sts)
vilar på insikten att människor som känner sig hemma i sin djupaste identitet också bidrar som allra mest till det
gemensamma samhället. Ofta har också staten varit noggrann med att ha regelbundna överläggningar med religiösa ledare.
Allra viktigast har kanske insikten varit om att mänskliga rättigheter och själva samhällsfundamentet grundat i människovärdet
har sin tydliga förankring i de religiösa traditionerna och inte minst i det västerländska samhällets djupa kristna rötter. I dag
utmanas vi att låta detta okränkbara människovärde vidgas också till den övriga skapelsens värde, till naturens rättigheter.
Alternativet kan få ohyggliga konsekvenser genom att falla för de politiska strömningar som gör skillnad på olika människors
och gruppers människovärde och som präglas av klimatförnekelse.
Den akuta klimatkrisen och miljökrisen behöver såväl naturvetenskapen som teologin för att utgången ska bli lycklig för livet
på vår planet. Påven Franciskus miljöencyklika och Svenska kyrkans biskopars klimatbrev har rönt stor uppskattning också
bland naturvetare för den respekt för vetenskap och värderingar som präglar dessa dokument. Den nuvarande krisen fordrar,
menar jag, ett hittills inte helt och fullt utnyttjat möjligt samarbete mellan politik, vetenskap och religion som grund för en lycklig
utgång i att förhindra föraktet för medmänniskor och den övriga skapelsen. Krigen, miljöförstöringen och klimathotet ställer
nya krav på politiken.
Religionerna, med sin livskraftiga förening av kollektivt ansvar och personligt engagemang, har en hittills outnyttjad potential i
att tillsammans med grön, hållbar ekonomi och teknik, förankra känslor av förundran och vördnad inför medmänniskor och
medskapelser i ett långsiktigt hållbart engagemang.
Religionerna har också kapacitet att möta klimatångest med inbjudan till att vara med och skapa hopp. Om politikerna ska
kunna tala sant om de livsstilsförändringar som krävs för att rädda medmänskligheten och skapelsen, då behövs religionernas
förmåga att motivera människor att tänka längre än till den omedelbara behovstillfredsställelsen och till ett globalt perspektiv
på jorden som ett gemensamt hem.
Därför ser jag allvarligt på den antireligiösa retorik som smugit sig in i mitt partis valretorik och presentation av vallöften.
Utspelet mot religiösa friskolor präglades inte enbart av den för socialdemokratin gamla idén om en konfessionslös skola utan
lanseringen hade en religionsfientlig biton, som om religionernas bidrag till utbildning och skolväsende var av noll och intet
värde. Här menar jag att socialdemokratin är på väg att begå ett historiskt misstag.
Socialdemokratin har rötter i den västeuropeiska upplysning som var religionsfientlig i svallvågorna av den franska
revolutionens hätskhet. Det påverkade den svenska socialdemokratin i dess begynnelse. Den franska revolutionen skilde sig
från den mera trosbejakande amerikanska revolutionen, som också präglades av att Europas religiösa dissidenter tagit sin
tillflykt dit. Den som i den europeiska bildningshistorien söker förnuft och argument för vetenskap och bildning behöver
emellertid inte nöja sig med den franska och västeuropeiska upplysningens bildningsideal.
Jag har just återvänt hem efter ett besök i bland annat Andalusiens Alhambra. Under flera hundra år hölls här skönhet och
bildning högt under muslimsk överhöghet innan det fatala beslutet fattades av det kristna paret Ferdinand och Isabella att år
1492 driva ut muslimer och judar från Spanien. Samhället återhämtade sig inte från de negativa följderna på flera hundra år.
Det var Andalusiens muslimer som förmedlade det grekiska bildningsarvet till övriga Europa under dessa kulturskapande
århundraden. Här fanns universitet lika tidigt som i vad som betraktas som Europas äldsta kristna universitet i Bologna (1088).
Vad mera är: kvinnor hade tillträde till utbildningen.
Förutom en stark kristen humanistisk bildningstradition, förstärkt genom den protestantiska reformationen, finns det alltså i
Europa ett starkt mulimskt och judiskt arv av bildning, kultur och vetenskap.
Inte heller religionens och teologins religionskritiska kraft bör underskattas av socialdemokratin. De fundamentalistiska och
auktoritära tendenserna inom religionerna bekämpas allra kraftfullast inifrån den egna traditionen. Svepande anklagelser mot
religionens negativa drag i samhälle och skola riskerar att underminera just denna kritiska kraft.
Socialdemokratin har genom sitt engagemang i Svenska kyrkan ganska bra kunskap om skillnaden mellan olika teologiska
och religiösa ståndpunkter i den kristna traditionen i Sverige. Ett motsvarande engagemang är ännu i sin linda inom islam, där
den kanske viktigaste tolkningskampen historiskt sett utkämpas just nu. Ett sådant historiskt skede kräver stor förtrogenhet
med vad som är å färde och ett nära samarbete med socialdemokratiska muslimer och med forskare inom islam.
Socialdemokrater för tro och solidaritet gör här ett pionjärarbete som måste förstärkas så att det utövas inte enbart av en
sidoorganisation utan även av huvudorganisationen. En dialog med islam måste förstärkas ännu mera så att kunskapsnivån
inom partiet kan komma i nivå med kunskapen om Svenska kyrkan. Det är dags att lämna de svepande anklagelserna som
enbart spelar populismen i händerna och ägna sig åt ett seriöst kritiskt arbete som inte kan ske utan hjälp från både troende
och sekulära muslimer själva och forskare inom islam.
För att allt detta konstruktiva religionssamarbete ska kunna ske fordras att socialdemokratin lämnar en av sina nu
dysfunktionella käpphästar: att religionen skulle vara enbart en privatsak. Dels stämmer inte detta med socialdemokratins
egen historia, dels stämmer det inte med den allmänna förklaringen till de mänskliga rättigheterna som tydligt ger individers
och samfunds tro en roll i offentligheten. Det stämmer inte heller med vår politiska erfarenhet. Insatserna från troende
riksdagsledamöter har under en följd av år visat på religionens engagemang i det allmänna bästa, det gemensamma goda.
Socialdemokratin behöver öppna sig ännu mera för religionens samhällsbyggande kraft och för dess försvar av
människovärde och skapelsevärde. Kanske till och med tiden är kommen då den stora existentiella och psykiska ohälsan
bland unga människor kan mötas med att de får en chans till ett personligt engagemang i religion och tro under sin arbetstid i
skolan?
Det kräver en större utredning än vad jag har möjlighet till här. Jag nöjer mig med att konstatera att det vore förenligt med
barnkonventionen som också stadgar barnets rätt till andlig utveckling. Därtill vill jag väcka tanken att den orimligt höga
psykiska ohälsan bland barn och unga skulle kunna ha ett samband med ett samhälle som är i färd med att förlora sina
existentiella rötter.
Det är kanske ändå något som har gått snett i samhällsbygget i Sverige och i Stockholm, när långt fler unga mår dåligt
psykiskt här än i Etiopien och Addis Abeba? Forskning vid Umeå universitet har belyst detta.
Vi har något att lära av den övriga världen. Kanske är det just detta: var inte rädda för att hålla något för heligt. En levande
personlig tro är ett värn för människovärdet. Den är en källa till mening och självförståelse, till gemenskap och samhörighet.
Extremism och sektbeteende har oftare med för lite religionsförtrogenhet att göra än för mycket.
Helt uppenbart är den inomislamska kritiken av till exempel is betydligt skarpare än den allmänna religionsfientlighet som drar
alla troende över en kam. Den allmänna religionsfientligheten kan också medföra en falsk beskrivning av verkligheten förutom
att vacklande respekt för religionsfriheten kan leda till politisk uppgivenhet inte minst inom de religiösa minoriteterna. Initierad
religionskritik, ja, men svepande religionsfientlighet, nej. Den senare kan komma att utgöra socialdemokratins förlust av
relevans i den värld vi nu lever i med klimathot och hot mot det grundläggande människovärdet som mänsklighetens
ödesfrågor.
Text: Anna Karin Hammar
är präst i Svenska kyrkan och har disputerat i systematisk teologi på en avhandling om dopet. Hon är även ledamot i Svenska
kyrkans kyrkomöte för Socialdemokraterna, ersättare i Kyrkostyrelsen, samt ledamot av styrelsen för Olof Palmes
Minnesfond.
