Såväl staten som socialdemokratin ska vara neutrala inför olika livsåskådningar, och inte ge religion och trossamfund en särställning. Det garanterar allas livsåskådningsfrihet. Det menar Daniel Färm, chef för Tankesmedjan Tiden, i en replik på Anna Karin Hammar om socialdemokratins förhållningssätt till religion.
Religioner och trossamfund har genom årtusendena fyllt många olika funktioner i samhället. Från tröst, hopp, kärlek och gemenskap till moraliserande social kontroll. Och från en inte sällan våldsam maktfaktor i vissa samhällen till en djupt medmänsklig och solidarisk motståndsrörelse i andra.
Anna Karin Hammar föreslår i Tiden nr 2 2018 att religion ska ges en särställning och spela en större roll inom socialdemokratin. Det vore olyckligt.
En sekulär grundsyn
Staten och partierna ska inte vara nära sammankopplade med vare sig trossamfund eller religiösa synsätt. Inte av »antireligiösa« skäl – utan för att en politik som vare sig positivt eller negativt särbehandlar en viss (typ av) livsåskådning garanterar alla människors rätt att själva söka, välja eller välja bort livsåskådning. Utan att pådyvlas trosuppfattningar.
Politiken kan givetvis fortfarande ha dialog med trossamfund i relevanta frågor – men kan också kritisera samfund och religiösa uttryck som kränker mänskliga fri- och rättigheter eller hetsar mot andra. Religion bör i ett politiskt sammanhang inte behandlas som vare sig heligt eller en hackkyckling. En sekulär grundsyn motsätter sig därför blasfemiförbud (förbud mot att ’häda’) och försvarar rätten till
religionskritik.
Det är okej att ssu publicerar en satirteckning som kritiserar de sexuella övergreppen inom katolska kyrkan. Det är också okej att kritisera exempelvis muslimska företrädare som bidrar till att upprätthålla patriarkala hedersförtryck – utan att direkt bli anklagad för att vara islamofob. Men det är inte okej att odla fördomar eller hetsa mot människor som har en viss tro. Politiken bör inte heller ifrågasätta religiösa synsätt som inte inskränker människors fri- och rättigheter.
En sekulär stat är en garant för att alla människor ska kunna uppleva verklig trosfrihet. I takt med att vi blir ett mer heterogent samhälle blir det allt viktigare att staten är neutral inför den mångfald av olika livsåskådningar som finns. Allt annat leder till diskriminering.
Inte ens den svenska staten är dock helt sekulär: från kungafamiljens grundlagsstadgade religionstillhörighet och public service-sändningar av kristna gudstjänster, till vigselrätten, begravningsväsendet samt svenska kyrkans och vissa andra trossamfunds principiellt tveksamma rätt att dra in sin medlemsavgift via skattsedeln – samt lagskyddet för religiösa friskolor. Här finns alltså mer att göra om alla ska känna att staten inte favoriserar vissa.
Ett sekulärt parti
Icke-sekulära och konservativa partier som sd och kd favoriserar en viss kristen trosuppfattning framför andra livsåskådningar. Att Socialdemokraterna i linje med upplysningens ideal i stället betecknar sig som sekulärt är mycket viktigt. Dels för att partiet aspirerar på att leda staten, och då bör vara mån om att dess livsåskådningsneutralitet inte ifrågasätts i maktutövandet. Dels för att Socialdemokraterna, på samma sätt som staten, bör vara mån om att alla – judar, muslimer, kristna, buddhister, sekulärhumanister, agnostiker och andra – ska kunna känna sig lika hemma i partiet som medlemmar, förtroendevalda och sympatisörer utan att några kelgrisar premieras eller styvbarn diskrimineras.
Socialdemokratisk politik ska bygga på ett sekulärt förhållningssätt – men inte på vare sig religionskritisk ateistisk sekulärhumanism eller religiösa trosuppfattningar.
Anna Karin Hammar hävdar att Socialdemokraternas vallöfte att stoppa religiösa friskolor har präglats av en antireligiös retorik. Det är fel. De religiösa friskolornas ensidiga religiösa påverkan motverkar barns frihet att själva söka, välja eller välja bort livsåskådning. Partiets kritik mot dessa bygger på en sekulär grundsyn. Staten ska inte finansiera eller legitimera att religiösa samfund använder den obligatoriska skolan till att ensidigt sprida sina religiösa budskap. Och skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrunder – inte dela upp elever utifrån deras föräldrars religiösa uppfattningar.
Om ett parti inte lyckas hålla armlängds avstånd mellan politik och religion så kan det leda till »balkanisering«. En uppdelning av medlemmar och förtroendevalda utifrån livsåskådning skulle skapa ett internt »vi och dem« som splittrar och försvagar partiet. Det kan även finnas farhågor om en värderingsförskjutning & moralisering som skulle undergräva partiets universella värderingar.
Utifrån upplysningsideal, humanism, vetenskap och beprövad erfarenhet samt universella mänskliga fri- och rättigheter kan socialdemokratin bättre möta en mångfald av livsåskådningar i samhället.
Att alla har rätt att tro på vad de vill är egentligen redan skyddat av tanke-, samvets- och föreningsfriheterna. Att ha en särskild frihet just för religion – som de facto redan täcks av andra friheter – är ett exempel på den särställning som religionen har haft i våra samhällen. Men principen bakom religionsfriheten – eller livsåskådningsfrihet, som det borde benämnas – är viktig: alla människor, även barn, har rätt att själva söka, välja eller välja bort livsåskådning: religiös eller exempelvis sekulärhumanistisk.
Ödmjukhet är en dygd – osanning en synd
Att blanda in religion i politiska lösningar på samhällsproblem är ingen god idé. Anna Karin Hammars förslag att lösa problemen med psykisk ohälsa bland elever genom att de skulle få ägna sig åt religionsutövande under lektionstid är provocerande. Lika fel är det att försöka att »claima« mänskliga rättigheter och antyda att de har sitt främsta ursprung i just kristendomen. Det gör att deras universella karaktär ifrågasätts – och att respekten för dem undergrävs. Att hävda att den generella välfärd vi har i dag kommer från »kyrkans diakoni och sociala ansvarstagande« är också provocerande för arbetarrörelsen som med blod, svett och tårar under hela 1900-talet kämpade sig till en stark välfärd för alla.
För vissa är tron en helt central del av deras identitet. Men för många andra är livsåskådningen sekundär i förhållande till andra delar av deras identitet: kön, klass, yrke, etnicitet, funktionsvariation eller dylikt. Hammars påstående att just den religiösa identiteten är den »djupaste« kan därför ifrågasättas.
Det är bra att Anna Karin Hammar initierade en diskussion om religionens roll i samhället och partiet. Men det är mycket som skaver. Tankesmedjan Tiden kommer därför att bjuda in till ett brett och öppet seminarium om socialdemokratins förhållningssätt till livsåskådningar och de sekulära principerna.
Text: Daniel Färm
är chef för Tankesmedjan Tiden
