Statistiska jämförelser mellan kvinnors och mäns situation är ofta väldigt nedslående. I samtliga befolkningsgrupper har kvinnor som grupp det sämre än män. Både här hemma och globalt syns samma mönster. Bland personer med funktionsnedsättning, migranter, lågutbildade eller religiösa minoriteter har kvinnorna det allra värst. UN Women pratar om dubbel sårbarhet. Kvinnor i utsatta grupper blir dubbelt förtryckta.
LO:s jämställdhetsbarometer som släpptes häromdagen visar på precis det. Här jämförs arbetarkvinnor med arbetarmän, tjänstemannakvinnor och tjänstemän. Och resultatet är entydigt. Arbetarkvinnorna har i särklass minst betalt, sämst arbetsmiljö, de mår sämre och har dåliga arbetsvillkor. Dessutom tar de mest ansvar för hem och barn – de dubbelarbetar allra mest. Och de blir i högre grad utsatta för sexuella trakasserier på jobbet.
Utredningen ger en mörk bild men fenomenet är egentligen inget nytt. Däremot är det slående att arbetarkvinnorna fått det sämre över tid. I en annan LO-rapport ”Arbetsmiljö 2014 – klass & kön” tydliggörs den negativa förändringen från 1991 till 2013. Statistiken visar att kvinnliga arbetare i allt högre grad tvingas ta risker på jobbet, arbeta på obekväma tider med mindre möjlighet att påverka sin situation. Allt fler säger sig ha ont i kroppen, vara utmattade och ha svårt att framföra kritik gällande sin arbetssituation.
Men det är väl bara att ta sig i kragen. Endast du själv kan förändra ditt liv!
Det finns förvånansvärt många lättvindiga argument som poppar upp när kvinnors sämre villkor kommer på tal. Antingen rättfärdigas det med att kvinnor saknar männens förmågor, därmed får kvinnorna det sämre. Eller så förklaras det med att kvinnor inte försöker tillräckligt mycket. Att de ger upp eller nöjer sig med mindre. Oavsett vilket, lyckas man ta bort samhällets ansvar från både problematiken och lösningen. Allt ligger på den enskilda kvinnan. Det är ett tungt ok att bära på redan slitna axlar.
Att bara se lösningen i individens förmåga att kämpa och stå på sig, är att bortse från en väldigt stor del av problematiken. Istället gäller det att ställa in fokus på det som kan göra verklig skillnad och lägga ansvaret där det hör hemma. Vi måste flytta över oket från de enskilda kvinnornas till samhällets och arbetsgivarnas axlar. Strukturella problem kräver som bekant strukturella lösningar.
För varför är det ok att männen men inte kvinnorna erbjuds heltidsarbete? I dag arbetar mer än varannan arbetarkvinna deltid, oftast ofrivilligt, jämfört med bara var tionde arbetarman. Att arbetarkvinnor får 20 000 mindre i månaden jämfört med tjänstemän, är det rimligt? Och varför erbjuder bara knappt hälften av landets kommuner barnomsorg på tider utanför kontorstid, när 30 procent av Kommunals medlemmar skulle kunna arbeta heltid om en sådan flexibel barnomsorg fanns? Var finns samhällets ansvar här?
För att få ett jämställt Sverige måste vi satsa brett på de mest utsatta, de som är dubbelt sårbara. Kanske lägga kvoterade bolagsstyrelser åt sidan ett tag och ta krafttag mot den strukturella diskrimineringen bland de som är mest förfördelade.
För visst bör ett feministiskt arbetarparti prioritera förbättringar för arbetarkvinnor i sitt jämställdhetsarbete. Något annat vore varken hållbart eller trovärdigt.
Lina Stenberg, kommunikationschef
