Klockan är 22, pizzabagaren har precis kommit hem. Han har jobbat mer än 12 timmar i sträck.
Han har jobbat så de senaste 30 åren, 12 timmar varje dag. Ibland 14. Inga lediga helger eller helgdagar.
Nyårsdagen sägs till och med vara den bästa dagen på året. När alla ligger hemma och är bakfulla sliter han och hans medarbetare till bristningsgränsen för att tillgodose den trefaldigt ökade efterfrågan på pizzor.
Han säger inget om att han sliter. I stället berättar han stolt för sina barn om hur kunderna har varit tvungna att vänta i en timma på att få sina pizzor. Så många ville köpa. Vanligen tar det mindre än en kvart.
I dag däremot, är han extra trött. Det var någon ny pizzaugn som inte fungerade som den skulle. Personalen hade tappat fokus och kunderna blivit otåliga.
Jag ska sluta, säger han. Jag orkar inte längre. Det räcker.
Men kan han verkligen det? Sluta?
Pizzabagaren tillhör de i samhället som av Alliansen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet kallas för »småföretagarna«. Det vill säga de som enligt samma terminologi inte kan kalla sig för arbetarklass. De som per definition är anställda av sig själva, som i många fall saknar kollektivavtal, tryggheten att komma hem vid fem eller har facket bakom sig.
Pizzabagaren tillhör inte de stora företagarna eller de pampiga vd-gubbarna. Dessa kallas i stället för »svenskt näringsliv«. Det vill säga de som kan gömma pengar i skatteparadis,
leva på stora fallskärmar och skåla på vingårdar. Det finns inte fallskärmar för en småföretagare. Finns det ens a-kassa?
Nej, pizzabagaren är en klass för sig, någonstans mittemellan. Vad vet jag inte, men han och hans likar tuffar i alla fall på i svensk ekonomi. Deras skattedeklaration kontrolleras inte bara en eller två utan tre gånger och deras barn får knappt träffa dem.
Och ändå sägs det vara just genom dessa småföretag som arbetslösheten i Sverige ska sjunka. Fler ska anställa sig själva och antalet arbetande fattiga drastiskt minska. När Centerpartiet i höstas uttryckte en önskan om att asylrätten skulle bevaras, men att flyktingar som kommit till Sverige gärna skulle få sköta om sig själva, var det småföretagen som lyftes upp som ett argument för hur de skulle kunna sysselsätta sig. Den fria marknaden skulle få styra.
Genom argument om »enkla jobb« och »minimilöner« befästes också bilden av människor som i framtiden skulle få putsa skor, dra kärror och packa kassar. Allihop förmodligen under namnet »småföretagare«.
Och hela tiden tänkte jag på pizzabagaren.
För han är nu till åren kommen och har ont. År av arbete har tärt på kroppen och hjärtat hänger inte riktigt med längre. Varje läkarbesök och operation säger samma sak: vila. Men en pizzabagare är en pizzabagare och något sådant som ledighet finns inte på kartan.
Pizzabagaren kommer aldrig att sluta jobba. Det vet han. Det finns inget alternativ. Inte just nu i alla fall. Och egentligen klagar han heller inte. Han har ju trots allt tak över huvudet. En fin bil. Barn som lyckats. Ja, allt det som är viktigt i livet. Hur hade det annars gått?
Trots det undrar jag om pizzabagaren verkligen har fått leva ett rättvist liv. Om vi verkligen ska uppmuntra att fler blir som min pizzabagare.
Sirin Kara
är utredare på Tankesmedjan Tiden
