Macron möter motstånd för sina reformer, men samtidigt som hans program inte är så liberalt som många hävdar, representerar han en märklig blandning mix av sociala, konservativa och liberala värden.
Den franska presidenten har konstitutionella befogenheter som ingen annan statschef i Västeuropa. Hen väljer regering, har rätt att stifta lagar genom dekret och kan vid behov upplösa parlamentet.
Den politiska oppositionen i parlamentet har en svag ställning. Folket som visar musklerna under strejker och vid demonstrationer är en betydligt hårdare nöt att knäcka. Majrevolten 1968 blev början till slutet för general de Gaulle som fransk president. Upproret mot regeringens förslag om ekonomiska åtstramningar 1995 tvingade Jacques Chirac och hans premiärminister att backa.
Nu har det varit Emmanuel Macrons tur att möta den folkliga oppositionen. Han lyckades omedelbart efter valsegern förra våren genomföra en reformering av arbetsrätten med hjälp av regeringsdekret. Motståndet har vuxit sedan dess. Förslaget om att konkurrensutsätta järnvägen och ändra villkoren för de anställda inom statliga SNCFblev den tändande gnistan och under våren har de stora fackförbunden gemensamt dragit i gång strejker och demonstrationer. Andra grupper har anslutit sig.
Järnvägen kan tyckas vara en liten fråga jämfört med arbetsrätten. Men icke! Nationens järnväg är en angelägenhet som binder ihop landet både bokstavligt och bildligt. Frankrike må vara ett av Europas mest centraliserade länder men det finns ett starkt folkligt försvar för alla dess delar, städer såväl som glesbygd. Ett land med 36000 kommuner, där de minsta enheterna inte överstiger hundra invånare men där alla kräver god offentlig service. Järnvägens anställda, eller funktionärer som de kallas, har status som företrädare för denna enade nation. De har uppnått särskilda förmåner som livstidsanställning och pension långt före fyllda 60 år. Detta vill Macron ändra på och han får inte bara kritik från de järnvägsanställda. Nästan hälften av landets medborgare stöder strejken.
Motståndet mot Macrons järnvägsreform har också sin grund i en djupt känd folklig motvilja mot eliten i Paris. Macrons liberala program avvisas lika mycket av Nationella fronten som av vänstersocialisterna inom La France Insoumise och de fackliga organisationerna.
Frankrike utvecklas samtidigt åt ett annat håll. Landet öppnas alltmer för globala idéer. Den nya medelklassen växer när urbaniseringen tilltar och landsbygden långsamt avfolkas. När industriarbetena blir färre får fackföreningarna allt svårare att mobilisera strejkande arbetare.
Macron tror att han har tiden på sin sida. Han är inte heller någon renodlad liberal. Han möter många fransmäns välvilja när han söker skaffa sig makt och inflytande och bli den ledande politikern inom eu. Han uppskattades även när han visade ett fast handslag i mötet med Donald Trump under deras första möte och när han vågade tala i klartext om brott mot de mänskliga rättigheterna i mötet med Vladimir Putin i Versailles förra sommaren. Han vet att många utländska statschefer tjusas av de gyllene salarna i slott och palats i den franska huvudstaden men han vet också att fransmännen älskar att visa upp den mondäna sidan för omvärlden. Eller som han själv säger: »Jag vet att fransmännen vill ha en kung som president«.
En liberal som odlar statens makt och skönhet. En liberal som visserligen bejakar den globala världen och tror på frihandel men som samtidigt med övertygelse bevarar de franska traditionerna, som resonerar filosofi med filosofer och litteratur med andra intellektuella. Som aldrig skulle överge tron på att Frankrike är en unik nation med en unik historia, som han i sina texter för övrigt alltid skriver med stort H.
Den franska presidenten är faktiskt liberal, konservativ och social på samma gång som han också är nationell. Denna märkliga sammansättning av olika värderingar är samtidigt ett uttryck för fransk tradition. Macrons liberala reformer är inte heller så långtgående om man ser till den nuvarande samhällsordning som han förhåller sig till. Frankrike är i dag på många sätt mer lagreglerat, mer protektionistiskt och har större ambitioner att utöva statlig kontroll över näringslivet än i flertalet jämförbara länder.
Macron har nio år till på sig att reformera Frankrike – om han blir omvald 2022. Han säger själv att han vill vara allas president, att det nya prekariatet ska få mer stöd. Men kommer Macron att bli en president för de lågutbildade som försörjer sig i den svarta sektorn? Kommer han att kunna fånga upp bönderna som lämnat sina gårdar och lever på existensminimum i städernas förorter? Och alla ensamstående kvinnor eller de fattiga pensionärerna? Nio miljoner fransmän lever under fattigdomsstrecket.
Ingen president har hittills löst problemen för dessa betydande grupper i det franska samhället. Kommer Macron att kunna göra det? För den som har beröringsskräck för någon som arbetat på bank och presenterar vissa liberala lösningar på ekonomiska problem är svaret nej. För andra är uppfattningen en annan. Uppemot hälften av befolkningen ger honom ytterligare något år för att visa att han kan förändra landet till det bättre. Tidsfristen för Emmanuel Macron har ännu inte gått ut.
Text: Tomas Lindbom, är journalist och författare
