I går presenterade folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, Gabriel Wikström både direktiven och ordföranden för den nya folkhälsokommissionen för jämlik hälsa. Enligt regeringens hemsida är kommissionens uppdrag att lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar. Att regeringen tillsatt denna kommission är både positivt och upplyftande. Det här i synnerhet då kopplingen mellan klass och hälsa under alliansregeringen varit mindre uppmärksammad. Men likaså bör fokus ligga på att klyftorna mellan könen minskar. Ett viktigt område som man kan börja på är idrotten.
Ett steg i rätt riktning för god folkhälsa är idrotten. Graden av tillgänglighet, kostnaderna och engagemang är avgörande faktorer för individens val av idrott och huruvida hen vill sporta eller inte. Ens hälsa påverkas även av samhällskännedom och hur pass etablerad man är i samhället. Resurssvaga och nyanlända som ofta har sämre kunskap om idrottsvanor, vårdsystem och hälsosam kost riskerar därför att få en sämre hälsa. Klassdimensionen blir kanske därför allra tydligast i valet av idrott och vilka som har möjlighet att idrotta eller inte.
Idrott används i dag som ett verktyg för att minska klasskillnader och bidra till minskad segregation och fattigdom. Att bidra till att alltfler ungdomar i förorterna engagerar sig i idrottsföreningar förbättrar folkhälsan, samhörigheten, minskar bråk och möjliggör en bättre framtid för samhället i stort. Zlatan är ett gott exempel på det här. I vissa länder leder sportengagemang till och med till att personer som annars inte kvalificerat sig för högre studier, tilldelats en högskoleplats tack vare sin idrottsprestation.
Men i diskussionen om folkhälsa är det inte bara viktigt att diskutera klasskillnader. Hälsa och välmående har även en könsdimension. Något som tydligt tar sig i uttryck inom idrotten. Inte nog med att arbetarkvinnor mår sämre, går i pension tidigare och har en kortare medellivslängd än kvinnor med eftergymnasial utbildning, negligeras även deras hälsa på grund av bristande engagemang, information och resurser inom idrotten.
Flickors och kvinnors idrottande är inte en självklarhet. Att staten, kommunen, ens föräldrar väljer att satsa på dig som barn bestäms i högsta utsträckning av vilket kön du tillhör.
I dagsläget utgör VM i damfotboll ett tydligt bevis på det här. Även om damerna rent bragdmässigt är en långt mycket större stolthet för Sverige än herrarna, talas och skrivs det knapp om dessa bedrifter. Inga storbildsskärmar monteras upp i städerna för att titta på matcherna. I stället vimlar sociala medier med sexistiska skämt.
Man skyller på att ”killsporter” är roligare att titta på än ”tjejsporter”. Men när tjejer spelar Sveriges mest omtyckta sport väljer vi fortfarande att inte uppmärksamma det till samma grad som vi annars skulle göra.
Man skyller på att tjejers och kvinnors mentalitet och säger att de inte är tillräckligt målinriktade, börjar tänka på andra saker, är mindre sportintresserade, inte kollar på fotboll och inte utvecklar sin spelförmåga. Och man kan ställa frågan: hur ska tjejer utveckla sin spelförmåga om svensk media inte lyfter fram de förebilder som i dag finns?
I Sverige är vi ganska noggranna med att lyfta fram oss själva som en föregångsnation inom sport och jämställdhet. Vi pekar på länder som Iran och Afghanistan och menar att dessa både diskriminerar och trakasserar kvinnor som vill idrotta. Men sedan visar vi, med sämre träningstider, sämre löner, låga förväntningar, dålig mediebevakning och nedvärderade kommentarer att det egentligen inte spelar någon roll. Uppenbarligen finns det mycket kvar att göra även i Sverige.
Det är inte konstigt att ohälsan är högre bland kvinnor. Det är inte konstigt att flickors hälsa blir sämre och det är inte konstigt att tjejer väljer att sluta idrotta. För att skapa ett samhälle där folkhälsan står i fokus bör könsdimensionen uppmärksammas mer. Sport och hälsa har en tydlig korrelation. Att nedvärdera kvinnligt sportande är att skapa större ohälsa bland kvinnor. Kvinnligt sportande bör i stället uppmuntras. Ett viktigt mål som Gabriel Wikström och folkhälsokommissionen bör ha i åtanke.
Sirin Kara, utredare
