Häromdagen kom det rapporter om fascistiska attacker på nyhetsbyråer och det pro-kurdiska partiets HDP:s byggnader i Alanya och Ankara. Resebyråer uppmanade resenärer att stanna kvar på sina hotell. Svenska turister vittnade om anlagda bränder och krossade fönster. Media berättade deras historier. I östra Turkiet är oroligheterna emellertid värre, där sker det en massaker, men det sker i huvudsak i medieskugga.
Den 7 juni tog sig det pro-kurdiska partiet HDP äntligen över vad som kallas för ”väldens högsta riksdagsspärr”. Presidenten Recep Tayip Erdogans parti fick knappt 40 procent av rösterna och var inte längre i absolut majoritet och hans planer ändrades. Vid en tillräckligt stor seger var tanken att ändra författningen och förse presidenten med ännu mer makt. Folket sa nej och förväntade sig i stället ett löfte om en stabil koalitionsregering.
I stället bröts fredsförhandlingarna mellan den kurdiska gerillan PKK och Turkiet. Nyval utlystes. Den turkiska staten attackerar numera dagligen kurdiska styrkor i Irak. Styrkor som hittills varit effektiva i bekämpandet av IS. Samtidigt utreds HDP:s ledare Selahattin Demirtas av det turkiska riksåklagarämbetet för störande av allmän ordning och uppvigling. HDP anklagas för att stötta terrorismen, trots att partiet flera gånger manat till fred.
Polariseringen i Turkiet ökar stadigt. Kurder och andra minoriteter fruktar för sina liv.
I söndags rapporterades 16 turkiska soldater att ha dött i en attack som sägs vara den blodigaste på tjugo år. Presidenten Recep Tayip Erdogan gick därefter ut i TV. Om ett parti hade vunnit 400 platser i valet och fått tillräckligt stöd i parlamentet för att ändra i konstitutionen hade situationen varit annorlunda, sa han i ett uttalande som indirekt uppfattades som ett hot.
Sedan en tid tillbaka har även flera städer i östra Turkiet blockerats av turkisk militär. Blockaden är ett resultat av AKP:s krig mot HDP. Från befolkningens håll menar man att anledningen är att minska antalet kurdiska röster i nyvalet den 1 november.
Erdogans motiv är tydlig: HDP får till vilket pris som helst inte komma över spärren igen.
I Cizre rapporteras det om attacker på civila. De som har dött får inte begravas. Bland de döda finns bland annat en 12-årig flicka. På grund av rådande utegångsförbud har mamman till flickan själv varit tvungen att kyla ner sin döda dotters kropp. Läkarpersonal får inte ge vård och varken elektricitet eller vatten finns nu tillgängligt.
Trots nedbrända lokaler, vandalisering och dödshot åkte tre HDP parlamentariker till Cizre. Militären som till en början visade motstånd släppte slutligen in dem. Nu får de inte komma ut. Tre utländska journalister som rapporterat om oroligheterna har blivit utvisade ur landet, bland dem den holländska journalisten Frederike Geerdin
Därför började Selahattin Demirtas, HDPs partiledare tillsammans med 40 andra parlamentariker en vandring på 90 km till staden Cizre. Samma ledare som för två veckor sedan besökte Sverige och den svenska regeringen, vandrar just nu genom berg och fält för att bryta den turkiska blockaden. Så ser det ut, år 2015, i det ”demokratiska” Turkiet. Folkvalda politiker som vill besöka sina väljare tvingas vandra till fots.
Hittills har all motstånd gjorts för att hindra delegationen. Polisen har till varje pris, med hjälp av tårgas och vattenkanoner försökt stoppa Selahattin Demirtas. En sak är klar, Turkiet börjar alltmer likna en ockupationsmakt.
I denna tid av oro ser det inte ljust ut för de Turkiska minoriteterna, men låt oss inte glömma befolkningen i Cizre.
Sirin Kara, utredare på Tiden
