Artisten Aviciis död skakade om en hel musikvärld. Bara 28 år gammal. Redan en legend men långt ifrån klar, varken med livet eller karriären.
Dagarna efter hans död fylldes tidningsspalter och sociala medier av eftertänksamma reflektioner.
Om framgångens baksida.
Om att vara en sårbar människa mitt i en stundtals brutal offentlighet.
Om att inte kunna leva upp till omgivningens förväntningar och till slut betala det yttersta priset.
Det var ett intressant och annorlunda ögonblick i det offentliga samtalet. Plötsligt skymtade man nyanserna, gråskalorna som gör oss människor till människor. De som visar att samhället runt omkring oss är en intressant men komplicerad plats att leva på.
För några dagar var det som om vi inte längre bara ville rusa blint framåt utan sade till oss själva att lyssna på psyket och kroppen också. Men det gick över. Efter några dagar var det offentliga samtalet ungefär som vanligt igen.
Vår tid präglas av en ytterst svart-vit debatt, där nya sociala medier samspelarmed klicksökande och lösnummerhungriga gammalmediers logik. Människor framställs som onda eller goda. Illasinnade eller välvilliga. Den som inte intar helt rätt position är en fiende.
På senare år har det uppstått en motrörelse. Allt oftare ser jag hur människor försöker svara sansat och balanserat i sina flöden på Facebook eller Twitter, även om det inlägg de svarar på är både aggressivt och otrevligt. Hur de försöker förstå, snarare än fördöma.
Denna motrörelse finns för att vi i längden inte kan låta dem som ser allt i svart-vitt ta makten över dagordningen. Varför ska de mest extrema få bestämma hur och om vad vi pratar?
Det går faktisktatt länka upp den hållningenäven till storpolitiken. När jag skrev om Israel-Palestina-konflikten på en av de stora tidningarnas ledarsidor för några år sedan hade Israel just antagit en nolltoleranslinje. De hade en uppgörelse med den palestinska ledningen, men då och då försökte mer militanta palestinska grupper provocera fram en öppen konflikt genom att skjuta raketer in mot israeliska bostadsområden. Israel slog fast att varje sådan provokation var den palestinska ledningens ansvar och skulle betraktas som en krigshandling.
På det viset fick varenda militant grupp i praktiken vetorätt mot uppgörelsen mellan Israels regering och den palestinska ledningen.
Så kan man aldrig bygga ett förtroligt samtal.
Och även om liknelsen kanske inte är hundraprocentig är det orimligt att vi på det viset låter de som absolut inte eftersträvar sans och balans definiera vilka vi själva är i det offentliga samtalet.
Den som vill komma framåt, hitta meningsfulla samtal och förtroliga relationer, måste våga lita på sitt eget tonfall, sina egna ambitioner och se att den egna ångesten och skräcken kanske finns även hos den vi möter, oberoende av om det handlar om storpolitiska avtal eller det offentliga politiska samtalet inför valet 2018.
Vi måste våga bortse ifrån att det hela tiden kommer finnas de som vill brutalisera samtalet.
Jag fattar att det finns en naivitet i den förhoppningen. Och jag menar verkligen inte att vi ska bortse ifrån ideologiska skillnader, orättvisor eller maktfullkomliga system.
Men det fanns något meningsfullt i den ton som präglade offentligheten
efter Aviciis bortgång, något som visade att det ofta är enklare att komma framåt om man inte skriker.
Text: Jesper Bengtsson
