ÖB:s beslutsunderlag till regeringen ger goda argument för ett ”skräddarsytt” flerpartssamarbete, fokuserat på försvaret av Gotland. Ett starkt sådant befrämjar fred och stabilitet i östersjöområdet. Men ett natomedlemskap innebär allvarliga risker för Sverige, som natovännerna väljer att inte se.
Försvarspolitiken står på dagordningen. Överbefälhavaren lämnade den första mars in ett beslutsunderlag till regeringen inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utvecklingen i Sveriges närområde och Ryssland. Beslutsunderlaget innehåller en serie intressanta observationer och bedömningar med bäring på diskussionen om ett eventuellt svenskt natomedlemskap.
ÖB säger bland annat att försvarssamarbeten med andra stater i allmänhet torde vara ”mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”, vilket några natoanhängare genast tolkade som ett ”solklart” argument för ett svenskt natomedlemskap. Men vad de inte nämner är att ÖB samtidigt också påpekar att det är andra faktorer som avgör hur trovärdigt ett försvarssamarbete är, nämligen ”vilken faktisk militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker.” Vidare bedömer ÖB att beslutsprocesserna i större multilaterala samarbeten kan ”vara långsamma” och ”att ett multilateralt samarbete, särskilt ett större samarbete, inte kan skräddarsys för ett enskilt lands behov.”
Vilka är då Sveriges behov? Vad ska försvaret göra? Innan valet av militärt försvarssamarbete träffas, behöver rimligen försvarsuppdraget preciseras i relation till vilka hot som föreligger. Debatten har redan innehållit alltför många krav och påståenden om vad som måste göras, som baseras i allmänna resonemang om växande hot från rysk sida snarare än att relateras till specifika hot. Således – utgångspunkten måste vara en nykter och skarp definiering, avgränsning och analys av föreliggande hot mot Sverige. Därpå kan en relevant försvarsuppgift preciseras. Först därefter är det rimligt att välja samarbetspartners och -format.
Vid närmare betraktande verkar debatten innehålla en relativ enighet om hotbilden. Sverige uppfattas av flertalet debattörer inte som ingående i Rysslands intressesfär. Något hot om militärt angrepp mot Sverige bedöms i praktiken inte finnas. Ett landsomfattande territorialförsvar av nittonhundratalsmodell förespråkas i allmänhet inte heller.
Å andra sidan råder en samsyn om ett specifikt hot mot en del av territoriet – Gotland ses som ett mål för rysk strategisk planering. Upprepade gånger har militärstrateger framhållit att en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato över Baltikum sannolikt kan inledas – eller föregås – av en rysk ockupation av Gotland. Ön har en strategisk betydelse för kontrollen av sjö- och lufttrafik över Östersjön och södra Skandinavien.
Det var just för att hindra brittiska örlogsfartyg i Östersjön som Ryssland ockuperade ön 1808 och förklarade den vara ”ryskt territorium för evig tid”. Och den oproportionerligt ilskna ryska reaktionen på ÖB:s beslut i september förra året att permanenta en så anspråkslös militär närvaro som ett kompani med 150 soldater på Gotland, ökar misstanken att en förebyggande rysk ockupation av ön ingår som ett scenario i Moskvas strategiska planering för en storkonflikt i östersjöområdet.
Kontrollen av Gotland är av samma skäl väl så viktig även för Nato, när alliansen ska försvara sina medlemsländer i Baltikum. Inledningen av en eventuell väpnad konflikt i regionen kan därför sannolikt komma att inrymma en kapplöpning mellan de två stridande sidorna om kontrollen av ön. Det är där det finns en strategisk möjlighet att ”skräddarsy” ett försvarssamarbete för Sveriges behov.
Om hotet mot Gotland är det militära hot som i första hand behöver tas på allvar i debatten, borde också ett försvarssamarbete ha försvaret av ön som sin förstahandsuppgift. I ett första led måste ett svenskt kuppförsvar kunna hålla ön till dess, att våra partners hinner inta sina positioner. Där kommer ÖB:s varning om de långsamma beslutsprocesserna i större multilaterala samarbeten in. En ensam svensk försvarsstyrka kan knappast förväntas hålla stånd mot ett kraftfullt och målmedvetet ockupationsförsök till dess att hela Nato har hunnit komma på fötter.
Vårt försvarssamarbete behöver därför fokuseras på att tillsammans med våra partners mycket snabbt kunna få till ett robust försvar av Gotland. Detta behöver avseende samarbetsrutiner och fysisk planering beredas så, att det kan vara ett faktum på marken inom ett minimum av tid, säg ett dygn, samt tränas in och göras så väloljat, starkt och målinriktat, att ingen ska kunna tveka om huruvida det kommer att stå emot kuppförsök.
Den aktuella – klart begränsade – hotbilden för Sveriges del talar därför för ett avgränsat och fokuserat militärt försvarssamarbete med intresserade samarbetspartners, natomedlemmar och andra, kring Gotland. Som ÖB själv säger: ”Bilaterala samarbeten har fördelen att de kan skräddarsys till de två ländernas behov, och att snabba beslutsprocesser möjliggörs.” I ljuset av ÖB:s bedömningar skulle ett allmänt natomedlemskap riskera att ge Sverige ett svagare försvar mot det definierade hotet.
Om de militärstrategiska bedömningarna av Gotlands avgörande betydelse för de stridande parternas förmåga att föra ett krig i östersjöregionen stämmer, kan det heller inte uteslutas att en rysk militär ledning, som eventuellt överväger ett anfall mot Baltikum, avstår från det om Gotland inte kan intas i förväg. Ett tillräckligt avskräckande försvar av ön skulle på så sätt kunna minska risken för väpnad konflikt.
Men samtidigt som det är rimligt att diskutera om ett svenskt natomedlemskap är det bästa skyddet mot kuppförsök mot Gotland, är det påtagligt hur litet som sägs i debatten om riskerna med ett natomedlemskap. Till dem hör risken att dras in i väpnade konflikter på olika håll i världen, som drivs fram av andra natomakter, och där kanske Sverige gör andra prioriteringar. Redan utan att vara natomedlem har Sverige på oklara grunder deltagit i två natokrigsoperationer – Libyen och Afghanistan – som båda har ifrågasatts i termer av resultat och effekter. Natovännerna brukar i sammanhanget hänvisa till den möjlighet, som varje natomedlem formellt har, att mäla sig ur en kommande operation. Men i praktiken framstår det som uppenbart att ett medlemskap måste begränsa handlingsutrymmet.
Vidare kan ett svenskt natomedlemskap inte undgå att höja spänningarna i östersjöregionen och därmed ge anledning till fortsatt upprustning på rysk sida med åtföljande risker för incidenter. ÖB påpekar i sitt beslutsunderlag till regeringen att ”en reell risk” föreligger att feltolkningar och missförstånd ”även i vårt närområde” kan leda till väpnad konflikt.
Mot denna bakgrund framstår det som tydligt att den svenska säkerhetspolitiken i regionen inte bör inriktas på allmän militär upprustning och natomedlemskap. I stället bör ett avtalsbaserat militärt samarbete med Sveriges partners utformas med förstahandsinriktning på en fokuserad och tydligt defensiv satsning på att försvara Gotland mot ockupation. Som en del av den svenska säkerhetspolitiken behöver en sådan militär lösning kombineras med förstärkta diplomatiska, ekonomiska och kulturella insatser, som kan bidra till avspänning och fredlig samexistens i östersjöregionen.
Krister Eduards, tidigare ambassadråd i Moskva
