Ett Natomedlemskap innebär allt för stora nackdelar och risker, däremot bör svensk försvarspolitisk strategi ta hänsyn till att uppdraget numera handlar om säkerheten i hela Östersjöområdet. Det skriver Krister Eduards.
Den svenska natodebatten har dragits igång igen. Åter presenterar natovännerna sin gamla slutsats att Sverige bör söka medlemskap. Men det är en slutsats som lider av två allvarliga brister – den baseras inte på hela bilden och den beaktar inte riskerna med ett Natomedlemskap.
Formuleringar återkommer från skilda håll om att Sverige inte kan utgå ifrån att Nato räddar landet. Tänkandet tycks handla om – och i flera fall begränsas till – att Sverige behöver försvaras mot ett eventuellt angrepp österifrån. Men tanken att Sverige skulle komma att anfallas av Ryssland och behöva försvaras av egna eller andras styrkor framstår som förlegad rest av det förra århundradets geostrategiska bedömningar. Den riskerar att leda till fel slutsatser i den offentliga försvarspolitiska debatten.
Och samtidigt som anhängarna av Nato menar att Sverige måste kunna försvaras mot Ryssland, verkar paradoxalt nog flertalet debattörer vara eniga i bedömningen att Sverige inte ingår i Rysslands intressesfär och att det i praktiken inte finns något hot om ryskt krig mot Sverige.
Vilka Sveriges mer specifika försvarspolitiska behov är går den offentliga debatten sällan in på. Ett stort antal krav och påståenden om vad som måste göras presenteras, baserade på generella resonemang om ett växande, allmänt hot från rysk sida, vilket dock inte närmare specificeras. Men innan valet av ett eventuellt militärt försvarssamarbete träffas, behöver rimligen försvarsuppdraget preciseras i relation till vilka säkerhetspolitiska hot som föreligger. Utgångspunkten borde vara att föreliggande hotbild definieras, avgränsas och analyseras, fritt från historiska postulat. Först därefter kan en relevant försvarsuppgift preciseras, och partners och format för samarbete väljas.
De senaste decenniernas dramatiska vapenteknologiska utveckling och det aktuella geostrategiska läget visar att 1900-talets försvarsuppdrag inte längre är relevant. Att sju av Sveriges åtta grannländer i dag är medlemmar av Nato innebär inget mindre än ett paradigmskifte för svenskt vidkommande. Vårt säkerhetspolitiska perspektiv behöver vidgas från Sverige till regionen. Det primära uppdraget kan inte längre vara att försvara Sverige. Det bör bli att delta i ett avskräckande försvar av Östersjöregionen i dess helhet, där ju Sverige har en avgörande, geostrategisk betydelse. Frågan blir då hur ett sådant försvarssamarbete bäst utformas.
För ett drygt år sedan överlämnade Överbefälhavaren Försvarsmaktens beslutsunderlag till regeringen inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut. Han ägnade särskild uppmärksamhet åt utvecklingen i Sveriges närområde och Ryssland. Bland annat presenterades en jämförelse av två alternativa lösningar för ett internationellt försvarssamarbete, som har bäring på diskussionen om ett eventuellt svenskt Natomedlemskap.
Om försvarssamarbeten med andra stater säger ÖB bland annat att de i allmänhet torde vara ”mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”. Samtidigt påpekar han att det är andra faktorer, som avgör hur trovärdigt ett försvarssamarbete är i praktiken. Dit hör ”vilken faktisk militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker.” Vidare bedöms beslutsprocesserna i större multilaterala samarbeten kunna ”vara långsamma”, och ”att ett multilateralt samarbete, särskilt ett större samarbete, inte kan skräddarsys för ett enskilt lands behov.”
Nato har uttryckt starka önskemål om ett svenskt operativt deltagande i ett regiontäckande försvarssamarbete, oavsett om Sverige är medlem i Nato eller inte. I sin kommuniké från toppmötet den 11 juli i år säger Nato: ”Alliansen har utvecklat ömsesidigt gynnsamt säkerhetssamarbete med Finland och Sverige inom en bred uppsättning frågor. Vi förblir engagerade i att ytterligare stärka vårt samarbete …”. Sverige har alltså förmånen att kunna välja samarbetsformat med intresserade stater, medlemskap i Nato eller icke.
Att tillsammans med intresserade natomedlemsstater och Finland fortsätta att bygga ett gemensamt försvar av regionen är inte bara ett långtgående åtagande utan i grund ett nytt försvarspolitiskt uppdrag för svensk del. Fokus har flyttats från Sverige till Östersjöregionen. Detta ger samtidigt en form för Sverige att, i enlighet med sina åtaganden i Lissabonfördraget och i 2009 års Solidaritetsförklaring, stödja försvaret av de baltiska länderna.
I debatten lyfts också ett specifikt hot mot en del av territoriet – Gotland. Upprepade gånger har militärstrateger framhållit att en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato över Baltikum kan inledas, eller föregås, av ett ryskt försök till ockupation av Gotland. Ön har en strategisk betydelse för kontrollen av sjö- och lufttrafik över Östersjön och södra Skandinavien, något som visades redan 1808, när Ryssland ockuperade ön för att hindra brittiska örlogsfartyg i Östersjön. Och den oproportionerligt ilskna ryska reaktionen på det svenska beslutet för två år sedan att permanenta en så anspråkslös militär närvaro som ett kompani med 150 soldater på Gotland, ökar misstanken att en förebyggande rysk ockupation av ön verkligen skulle kunna vara ett scenario i Moskvas strategiska planering för en storkonflikt i östersjöområdet.
Av samma skäl är kontrollen av Gotland väl så viktig även för Nato. Inledningen av en eventuell väpnad konflikt i regionen kan enligt skilda militärstrategiska bedömningar mycket väl komma att inrymma en kapplöpning om kontrollen av ön. Det är i mötet mellan svensk geografi och Natos strategiska behov att förhindra en rysk blockad av tillträdet till Baltikum, som det finns en möjlighet att skräddarsy ett relevant försvarssamarbete.
Där kommer också varningen om de långsamma beslutsprocesserna i större multilaterala samarbeten in. En ensam svensk försvarsstyrka kan inte förväntas hålla stånd mot ett målmedvetet ockupationsförsök till dess att hela Nato har hunnit komma på fötter. I stället behöver en central komponent i vårt försvarssamarbete vara att vid behov mycket snabbt tillsammans med våra partners kunna mobilisera ett robust försvar av Gotland. Ett väl intränat sådant kuppförsvar, som del av det nämnda, fördragsbaserade försvarssamarbetet, framstår som det mest relevanta svaret på den aktuella hotbilden för Sveriges del. Som ÖB säger: ”Bilaterala samarbeten har fördelen att de kan skräddarsys till de två ländernas behov, och att snabba beslutsprocesser möjliggörs.”
Eller som den säkerhetspolitiske skribenten Edward Lucas vid Center for European Policy Analysis säger inför risken att Nato i snabba lägen fattar fel eller för långsamt beslut: en ”möjlighet är att ha ’de snabbas koalition’ – länder som är villiga och kapabla att sätta in styrkor mycket snabbt utan att vänta på det tröga maskineriet i Bryssel.”
En andra komponent i en helhetsbild är de risker som ett medlemskap i Nato innebär för Sverige, och som Natoanhängarna sällan talar om. Dit hör framför allt risken att dras in i väpnade konflikter på olika håll i världen, som drivs av andra Natomakter, och där Sverige saknar intresse eller kanske till och med förordar andra handlingslinjer. Så har till exempel ledande Natomedlemmar upprepade gånger sedan Trumandoktrinen 1947, som ju allmänt anses ha utlöst det kalla kriget, sökt lösa politiska och sociala problem på skilda håll med militära insatser. Regelmässigt har de också försökt få med sig andra Natomedlemmar i operationerna.
Redan utan att vara Natomedlem har Sverige på oklara grunder nyligen deltagit i två natokrigsoperationer – Libyen och Afghanistan – som båda har misslyckats med att skapa fred i de berörda länderna. Visserligen har Natos medlemmar formellt möjlighet att mäla sig ur en kommande operation. Men i praktiken framstår det som uppenbart att ett medlemskap måste göra det svårare att tacka nej. En jämförelse mellan Danmarks, Norges och Sveriges deltagande i afghanistankriget borde stämma till eftertanke.
Om man tar in helhetsbilden, där både riskerna med ett Natomedlemskap och vår tids geostrategiska läge beaktas, framstår andra försvarspolitiska rekommendationer än att Sverige skulle söka medlemskap i Nato som mer relevanta. Ett geografiskt begränsat, avtalsbaserat och snabbmobiliserat regionalt försvar av östersjöregionen, vari både natomedlemsstater och icke-medlemsstater deltar i operativ samverkan, låter oss undvika de risker som ett natomedlemskap medför, samtidigt som det möjliggör ett skräddarsytt och fokuserat försvarssamarbete. Det är för Sveriges del en bättre försvarspolitisk lösning än ett medlemskap i Nato.
Krister Eduards
Foto: Försvarsmakten
