Jag fastnade på tåget igår. Igen. Jag dagpendlar till jobbet. Från Flen till Stockholm. Det är en timmes resa. Eller borde vara. Igår gick allt bra fram till Gnesta. Sedan var det tvärstopp.
”Det har varit stopp sen i morse klockan sex”, sade konduktören. När vi frågade varför den informationen inte nått oss innan vi steg på tåget kvart över sju blev svaret att han inte visste. Men han visste att tåget inte kom längre än till Gnesta. Det stod en pendel och väntade på andra perrongen. Den kunde ta oss till Södertälje, och därifrån skulle det gå ersättningsbuss.
I det läget fick jag associationer till en hemresa för två år sedan, där tåget var trasigt i Stockholm, ersättningsbussen gick sönder i höjd med Fruängen (efter att chauffören kört fel på E20 och tagit med oss på en 30 minuter lång sightseeing i Stockholms södra förorter) och ersättningsbussen för ersättningsbussen bara kunde köra oss till Södertälje, där det till sist gick ett tåg.
Den gången tog det mig fem timmar att resa de elva mil det är mellan Stockholm och Flen.
Den här gången körde SL-pendeltåget från perrongen exakt 30 sekunder innan passagerarna från SJ-tåget hade klivit ombord. Så 100 jobbpendlare blev kvar i Gnesta. Killen som driver järnvägskafét klappade händer av glädje.
Det blev ingen resa till huvudstan för mig.
Till slut kom jag med en landsvägsbuss tillbaka till Flen. Det tog mig 3 timmar från dörr till dörr. Ingen av dörrarna ledde mig till min arbetsplats.
Enligt SJ berodde kaoset på ett signalfel.
Visst. Det kanske det gjorde. Men andra dagar är det spårfel, lokfel, vagnsfel eller kanske bara tankefel.
Helt klart är i alla fall att svensk järnväg har stora problem, och att detta är och borde vara en den nya regeringens absolut viktigaste frågor. Dels för att människor krasst uttryckt skulle bli gladare om den järnväg de förlitat sig på för att få livspuzzlet att gå ihop och köpt dyra månadskort och biljetter till faktiskt uppfyllde sin del av avtalet. Dels för att de många tågförseningarna är en gigantisk kostnad för samhället. För några år sedan gjorde Trafikverket som visade att de samhällsekonomiska kostnaderna för förseningarna 2006 var nästan 4.5 miljarder. Det har inte minskat sedan dess.
De som analyserat problemen brukar peka på två huvudförklaringar till problemen.
För det första bristande underhåll. Järnvägsystemets olika delar håller helt enkelt på att bli gammalt. Saker går sönder när de inte renoveras. Och den eftersattheten inleddes inte på något sätt under de borgerliga regeringsåren. Socialdemokratiska regeringar både under 80- och 90-talen borde lagt mer pengar på underhåll och upprustning. Däremot är det självklart så att problemen blivit värre på senare år, och när den insikten drabbade alliansregeringen är det så här i efterhand faktiskt svårt att förstå varför de inte gjorde mer. I sin stora infrastrukturproposition för drygt ett år sedan fanns en stor satsning på 86 miljarder fram till 2025, vilket Trafikverket då ansåg skulle räcka, men de pengarna kom alldeles för sent. Problemen med eftersatt underhåll har varit kända i åratal. Men tidigare skulle väl pengarna gå till skattesänkningar, kan jag tänka.
För det andra har avregleringen av järnvägen gjort det svårare att ta ett helhetsgrepp. Kommunikationen mellan Trafikverket, Banverket och den upsjö av olika underleverantörer och underleverantörer till underleverantörerna har helt enkelt inte fungerat. Eller som en anställd på Banverket uttryckte saken när jag intervjuade hen för några år sedan: ”När något gick sönder tidigare kunde vi bara sätta oss i bilen och åka och fixa det. I dag måste vi ringa en underleverantör, som måste kontrollera om just den tjänsten ingår i det avtal de slutit med banverket, sen kanske de måste kontakta sin egen underleverantör och till sist får de ut nån på fältet för att jobba.”
Den röd-gröna regeringen har nu lovat att järnvägen ska stå i centrum för de kommande årens infrastrukturpolitik. I budgeten för några veckor sedan satsar man ytterligare fem miljarder kronor på underhåll för den kommande mandatperioden. Underhållet ska koncentreras till de stora och mest trafikerade områdena runt storstäderna. Dessutom gör regeringen en särskild satsning på kollektivtrafiken på två miljarder kronor.
Det återstår att se om detta räcker. Jag hoppas det. Jag hoppas också att det inte tar allt för lång tid innan läget blir bättre för oss som pendlar, och alla andra som är beroende av tåget för att livet, och samhället, ska fungera.
Jesper Bengtsson
