Välfärdsstaten har blivit socialdemokratins mål, men den rollen var den aldrig tänkt att spela. Redan Myrdal visste att den måste decentraliseras för att inte krossa de sociala gemenskaperna, skriver Mike Enocksson.
Det svenska 1900-talets andra hälft kommer gå till historien som tiden då kanske världens främsta välfärdsstat växte fram. Grunden lades redan av Per Albin Hansson då han talade om »Folkhemmet«, en vision som sedan realiserades genom efterträdaren Tage Erlanders »det starka samhället«. Den politiska demokratin hade formaliserats genom den allmänna rösträttens antagande 1919. Nästa steg var den sociala demokratin och därigenom också uppförandet av den sociala välfärden.
Resultatet blev sociala reformer på löpande band. De skulle frigöra människan från sin beroendeställning av familj och välgörenhet som enda sociala skyddsnät. Till detta kom en alltmer växande offentlig sektor som möjliggjorde för kvinnorna att lämna den frihetsförkvävande rollen som hemmafru för att i stället finna sin egen försörjning på arbetsmarknaden. Som politiskt styrd verksamhet skulle den offentliga sektorn också kunna erbjuda en demokratiserad arbetsplats – till skillnad från det privata näringslivet.
Drygt femtio år efter formuleringen av »det starka samhället« som en central punkt inom svensk socialdemokratisk reformpolitik så kan vi se de efterföljande effekterna. De sociala reformerna har avtagit och den offentliga sektorn betraktas snarare som ett svart hål av ekonomiska kostnader än den oas av ett demokratiserat arbetsliv den skulle vara. Folket har dessutom blivit så pass oberoende av alla sociala konstellationer på grund av sin möjlighet till materialistiskt självförverkligande att de tidigare generationernas kamp för rösträtt och social välfärd försvunnit i någon dimmig periferi. Socialdemokratin ville skapa den oberoende människan och lyckades så väl att den skapade världens mest individualistiska folk – så individualistiskt att det numera inte längre ser någon anledning att bry sig om den arbetarrörelse som möjliggjorde förutsättningarna för dess oberoende.
Men ska folket rösta utifrån en historisk tacksamhetsskuld? Knappast.
I stället är socialdemokratins behov av självreflektion skriande. Över ett hundra år av framåtanda och progressivitet, där motståndaren ständigt skjutits på reträtt, kan bara sluta på ett sätt när en sådan kraft väljer sig att slå sig till ro och befästa sin position. Motståndaren mobiliserar och går till motangrepp, och det som tidigare var en ständig offensiv reduceras till ett ställningskrig. Den mer pacifistiskt lagda läsaren får ursäkta de militära analogierna, men de är nödvändigt att använda för att förstärka bilden av en ideologisk krigföring där den tidigare vinnaren bara har nederlaget att se fram emot.
Varför definierades välfärdsstaten som den sociala demokratins slutstation? Går vi tillbaka till de tidigare stora ideologiska aktörerna inom svensk socialdemokrati, som Gunnar Myrdal, Gustav Möller eller Ernst Wigforss, finner vi inte någon sådan föreställning. Myrdal betonade att ju längre samhällsutvecklingen fortskred och ju mer upplysta medborgarna blev desto mer kunde de också ta ett allt större ansvar från staten – decentralisering och självreglering ersätter centralisering och paternalism, tänkte han sig. Denna aversion mot en permanent välfärdsstat finner vi också så sent som i det numera bortglömda 90-talsprogrammet, som författades vid 1980-talets slut och som ville dra upp nya ideologiska riktlinjer för det socialdemokratiska samhällsbygget i slutet av förra millenniet. Så här skrivs det:
Det starka samhället var inget självändamål. Det syftade till att skapa en grund, en plattform, varifrån alla medborgare skulle kunna växa som människor och utvecklas som individer. För att kunna hoppa högt, krävs en fast grund att ta avstamp från. För att kunna spänna bågen mot framtiden, måste man ha gott fotfäste […] Den generella välfärdspolitiken har burit frukt. Den materiella grunden är lagd. Uppgiften är nu att i högre grad göra det möjligt för individerna att kunna utvecklas ovanpå den grunden.
Målet för den demokratiska socialismen har aldrig varit välfärdsstat, offentlig sektor eller ens kapitalismens avskaffande. Målet har alltid varit – eller rättare sagt borde alltid ha varit – människans frigörelse till att kunna leva det liv som den ämnar vilja leva. För att nå detta har olika hinder längs vägen behövt röjas eller överbryggas. Välfärdsstaten som projekt var en del i detta, men tyvärr överlevde den sig självt. När socialdemokratin lyckats samla ihop samhället inom en stabil ram så skulle nästa steg vara att under en genomgående process decentralisera denna välfärdsstat. På detta sätt skulle den sociala välfärden, som är ett måste för att ge alla människor samma möjlighet i livet, bevaras och samtidigt skulle man kunna bevara den sociala gemenskap, som är ett måste för att ett samhälle ska hålla ihop.
De konservativa kan inte ha monopol på att förorda betydelsen av samhällsgemenskap. Per Albin Hansson var väl införstådd med detta när han formulerade och lanserade »Folkhemmet« som politiskt projekt – en triangulering av nationalkonservativa strömningar samt demokratisk socialism. Välfärdsstaten kan aldrig skapa denna samhällsgemenskap eftersom den är alienerande till sin natur. Den naturliga grogrunden för en sådan samhällsgemenskap är i stället lokalsamhället. Här finner vi också nyckeln till 2000-talets progressiva samhällsutveckling. Socialism i vår tid kan inte komma från statligt håll och implementeras på samhället uppifrån och neråt. Det måste växa på lokalplanet. Detta betyder inte per automatik kommunalisering – även om det kan vara en del i det – utan här finns också möjligheten att återuppväcka kooperationen. I samma tidigare nämnda och glömda 90-talsprogram åberopas kooperationen specifikt som en lösning för att skapa en demokratisk delaktighet inom den sociala välfärden – en delaktighet som den offentliga sektorn aldrig uppnådde.
I denna decentralisering finns nyckeln till den demokratisering som sedan länge varit ett begravt ämne inom socialdemokratin – den ekonomiska demokratiseringen. I detta ligger inte att staten ska socialisera all privatägt näringsliv, utan snarare att alternativa former av icke-privatägd verksamhet utvecklas på det lokala planet. Men ytterligare en annan nyckel går att finna i denna decentraliseringsprocess och det är stärkandet av de sociala gemenskaperna, för om dessa gemenskaper fortsätter att undermineras till förmån för att skapa »världens mest individualistiska folk«, då kan vi inom kort byta ut parollen »det starka samhället« mot »det svaga samhället«.
Text: Mike Enocksson är statsvetare
