Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Med sommarens omfattande sexuella övergrepp på flera festivaler blev »festivalhäng« något helt annat än en trevlig upplevelse. Förövarna är i samtliga fall män och enligt organisationen Fatta Man bottnar problemet i en i grunden destruktiv mansroll. Tiden träffade några av aktivisterna och talade om machokultur och normer.

André Sjöroos ger Sebastian Ward en varm kram så fort han hoppat av sin cykel. Som två av flera kontaktpersoner för Fatta Man, ett projekt som verkar för att få fler män att engagera sig i kampen mot sexuellt våld, vet de hur viktigt det är att uttrycka sina känslor. Trots att de är män.

– Mansrollen är som en enorm psykos som bara fortsätter generation efter generation fastän ingen vet hur det egentligen började, säger Sebastian Ward.

Fatta Man är en systerrörelse till organisationen Fatta som bildades 2013 och som kämpar för samtycke i praktik och lagstiftning. Fatta Man växte fram ett år senare med målet att engagera pojkar och män i kampen mot sexuellt våld. För drygt ett år sedan bildades Fatta Man Malmö och det var då som Sebastian Ward kom in i bilden.

– Vi vet att det sexuella våldet i huvudsak begås av män och då ligger inte problemet hos några andra än just män. Problemet är hur män beter sig i samhället, machokulturen är liksom så inbyggd i vår uppfostran att det i dag är svårt att bli helt fri från sexism. Det är som en sjukdom och jag kände att jag ville utvecklas till en bättre människa.

André Sjöroos hoppade på tåget i februari i år.

– Jag gick med för att jag började tänka på saker som jag gjort tidigare i livet, saker som fått mig och andra att må dåligt. Jag ville inte att andra ska gå i samma fälla.

Både André och Sebastian är noga med att betona att det inte är män det är fel på utan mansrollen.

– När jag var liten fick jag alltid höra »ät upp så du blir stor och stark och kan gå på Folkets park«. Det var underförstått att det var dåligt att vara liten och klen, man skulle vara stor och stark och det fanns inte utrymme för annat.

Sebastian försöker att förklara hur lättmanipulerad människan är genom att berätta om en studie där en grupp apor stängdes in i ett rum med en stege. Så fort en apa klättrade upp för stegen började det att spruta vatten. Det slutade med att de övriga aporna slog ner klätterapan. Aporna byttes ut en efter en tills det inte fanns någon av de ursprungliga kvar, men beteendet bestod. Detta trots att ingen av de nya aporna egentligen visste varför.

– Precis som apor är människan ett flockdjur och vi har skapat ett system där så fort någon går utanför normen om vad som är normalt så blir man dömd. Det är därför så få gör det. Jag har flera gånger kickat tillbaka samvetet på grund av hur jag bör vara.

Både Sebastian och André poängterar att det allra viktigaste är att man börjar tala om vad som är fel.

– Vi har levt i tusentals år i ett patriarkat. Jag har inte levt i ett matriarkat så jag kan inte svara på om det är bättre, men patriarkatet är så pass ondskefullt att det inte går att få det sämre, säger Sebastian.

Tidigare brukade Fatta Man Malmö anordna så kallade manssamtal där män i grupp får prata om samtycke, mansrollen och machokultur. Mötena, som hölls ungefär varannan vecka, var populära och besöktes av pojkar och män från olika samhällsskikt. På grund av omdirigeringar i organisationen träffas de dock inte lika ofta som tidigare och innan sommaren valde de att stänga gruppen för nyintag.

Det visade sig att det redan fanns en fristående grupp i Malmö, Mansgruppen, som höll liknande samtal som Fatta Man. Till slut valde Fatta Man att lägga ner manssamtalen och enbart verka opinionsbildande eftersom det fanns andra aktörer som fyllde behovet av samtal.

En annan anledning till ihopslagningen var alla hot som projektet fick.

– Det finns en viss hotbild mot projektet och projektledarna i Stockholm sitter många timmar varje vecka och rensar mailen från hat som skickats av män runtom i landet. Män med en självgod attityd som sparkar ifrån sig allt ansvar, säger André.

För att få en bättre översikt valde man således att omdirigera lokalavdelningens syfte.

I stället för samtal har Fatta Man valt att lägga fokus på föreläsningar och workshops, bland annat på högstadieskolor och på festivaler. Ämnen som avhandlas är samtyckestänkande och normkritik. De går även igenom exempel på positiv förändring. Ett exempel de gärna återkommer till är Frejaskolan i Gnesta – en skola där pojkarna hade väldigt dåliga betyg eftersom det, precis som i många andra skolor, rådde en stark antipluggkultur. För att komma tillrätta med problemet började man att arbeta normkritiskt och slutade till exempel att tillåta den destruktiva devisen »pojkar är pojkar«. De anställde en projektledare, slutade att ursäkta pojkarnas beteende på grund av deras kön och införde mentorsgrupper. Resultatet blev en avsevärt förbättrad skolmiljö där alla, inte bara pojkarna, höjde sina betyg.

– Till en början tittar eleverna på sina polare och ska vara så macho. Men ibland kan man se hur det luckras upp. Vi pratar om ens individuella mående och det är nog många som känner igen sig. När vi har varit ute på skolor har det funnits personer som har varit väldigt kritiska i början, men så fastnar de för något vi säger och man kan inleda en diskussion, säger Sebastian.

– Lyckas man så ett frö hos en enda pojke eller man som kanske sedan sprider det vidare så har vi lyckats, fyller André i.

Förutom några enstaka elever är det dock de kvinnliga lärarna som har varit mest positiva efter föreläsningarna. De manliga lärarna står ofta tysta vid sidan om.

– Kvinnor överlag uttrycker ofta hur tacksamma de är för Fatta Man. Man blir nästan som en hjälte, trots att vi bara försöker bete oss som människor, säger André.

Sebastian nickar instämmande och berättar att det bara är kvinnliga journalister som har hört av sig till dem om intervjuer, aldrig några manliga.

– De mest positiva reaktionerna kommer från de som har råkat ut för något själva. Men som vi har sett exempel på genom tiderna så gagnas alla av att mansrollen ifrågasätts. Kvinnor ska inte behöva driva dessa frågor ensamma längre.

Text: Izabella Rosengren, frilansjournalist