Usman Bilal växte upp i Pakistan. När han var tio år började han arbeta för att klara familjens försörjning. Han skickades till en by långt hemifrån för att arbeta i sin morbrors fabrik som tillverkade medicinska instrument. Lönen var motsvarande 45 kronor i månaden och arbetsdagarna extremt långa. Detta var år 2001.
– Jag ville egentligen gå i skolan, men jag vet att pengarna gjorde stor skillnad för min familj, säger Usman Bilal när han i dag intervjuas av FN-organet ILO.
Efter ett år som måste varit mycket slitsamt för en tioårig pojke fick hans morbror besök av representanter från just ILO. De övertygade morbrodern om att skicka Usman och några andra pojkar som arbetade i fabriken till skolan några timmar om dagen. ILO hade just startat en skola för barnarbetare, för att stegvis slussa dem tillbaks till ett mer ”normalt” liv för ett barn.
På det viset kunde Usman kombinera kraven från sin familj med sin egen önskan att gå i skolan. Sju timmar arbete. Tre timmar studier.
I dag läser Usman Bilal på universitetet och har bestämt sig för att starta ett eget företag som tillverkar medicinsk utrustning. Ett företag utan barnarbetare.
Berättelsen om Usman Bilal är solskenshistoria, och i den meningen inte helt representativ. Men det finns skäl att lyfta fram den, inte minst för att frågan om arbetsvillkoren på en global nivå nästan aldrig får någon uppmärksamhet i svenska medier.
I veckan som gick hölls till exempel den internationella fackföreningsrörelsens dag för ”decent work”. Den sortens dagar brukar inte rendera några braskande löpsedlar, men det hade varit intressant om det i alla fall hade renderat några nyhetsartiklar, några debatter i radio eller tv eller några hetsiga inlägg från landets krönikörer.
Kampen mot barnarbete är en av de viktigaste frågorna i arbetet för ett anständigt arbetsliv. Enligt ILO finns det omkring 168 miljoner barnarbetare i världen. De har de lägsta lönerna, och ofta även de sämsta arbetsvillkoren. Samtidigt finns det minst 75 miljoner i åldern 15-24 år som går arbetslösa.
Det största problemet är förstås fattigdomen. Att föräldrarna i länder som Pakistan, Burma eller Indien inte själva kan tjäna pengar som räcker för att försörja familjen, så att barnen kan gå i skolan. Men det handlar också om att stärka arbetarnas rättigheter. Över hela världen är det just de fackliga organisationerna, som starkast, och med störst engagemang tar sig an frågan om barnarbete.
Ett av de mest intressanta inslagen i Stefan Löfvens politiska program är hans tankar om en ny Global Deal, ett handslag mellan arbetsgivare, fack och stater på internationell nivå. Den svenska modellen i globaliseringens tid, om man så vill.
Löfven har talat om detta ända sedan han blev partiledare för socialdemokraterna för drygt tre år sedan.
På flera sätt är detta exakt vad socialdemokratin behöver. Sedan 30 år står det klart att den enskilda staten inte räcker som plattform för den som vill göra radikal politik. Företagen är allt mer gränslösa, och ska man ta sig an arbetsvillkoren, lönerna och löntagarnas rättigheter för att bygga ett starkt välfärdssamhälle måste verktygen följa med ut på den globala arenan. För de gamla verktygen blir med automatik allt mer tandlösa.
EU länge pekats ut som en ny sådan plattform av europeiskt inriktad vänster. Som en möjlighet att blåsa nytt liv i politiken. Det är också tydligt att en ny Global Deal skulle fungera bäst inom EU. Alla sina brister till trots är EU den mest utvecklade mellanstatliga – delvis federala – organisation som just nu existerar.
Just nu arbetar en grupp utredare och experter för att ge programmet för en ny Global Deal en mer konkret form. Var finns de regeringar som kan dra detta tillsammans med Sverige? Vilka konkreta förslag behöver EU, ILO, FN och andra organisationer behandla för att en ny dialog ska bli möjlig.
Om detta hanteras väl kan en ny Global Deal på sikt ge fler barn som Usman Bilal en chans att gå i skolan, och fler arbetare kan se fram emot drägliga villkor. Eftersom vi lever i en global ekonomi där löner och arbetsvillkor blivit ett konkurrensmedel kommer ett sådant program även att gynna arbetslivet i Sverige.
Löfven sitter på en visionär idé. Det som saknas är, för att citera Ernst Wigforss, de provisoriska utopierna. De där konkreta planerna som gör att en vision kokar ned till ett projekt på 10-15 års sikt. Som gör idén gripbar.
Jesper Bengtsson
