I ett Europa där arbetsmarknaderna blir allt osäkrare och konkurrensen hårdare är det viktigt för en modern arbetarrörelse att våga se på framtid och utveckling med optimism. Arbetarrörelsen måste utmana doktrinen att konkurrenskraft på en global marknad är något som uppnås genom otrygghet och sänkta löner utan att för det vilja stoppa framtiden. Låt framtidsvisionen styra politiken, inte nyliberal pessimism.
Att vi inte längre har hembiträden i Sverige beror inte på ett inneboende karaktärsdrag hos den svenska befolkningen. Det är inget som finns i det svenska vattnet eller i den svenska naturen. Det är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik som syftat till att skapa ett starkt jämställt välfärdssamhälle där folk har löner de kan leva på.
Joseph Schumpeter med inspiration från verk av Karl Marx myntade 1942 just uttrycket ”kreativ förstörelse” för att beskriva marknadens inneboende karaktär. Marknaden är i grunden en förstörande kraft. Den sållar hänsynslöst mellan det som inte är konkurrenskraftigt och det som är. Att en gång ha lyckats är ingen garanti för fortsatt överlevnad. Ständig förnyelse krävs för att ligga på topp.
I slutet av 70-talet gjorde den ökade omvärldskonkurrensen att marknadens förstörande krafter accelererade. Nyliberala ekonomer och politiker ordinerade nedskärningar som botemedel. Europas välfärdsstater, arbetsrätt och höga löner var ett hinder. Om de inte anpassade sig skulle industrier slås ut och jobb förloras.
Tvärtemot nyliberalernas profetior var det de socialdemokratiska skandinaviska välfärdsmodellerna som klarade sig bäst i den nya tid som rådde. De lyckades de kombinera höga löner, höga skatter, en generös och universell välfärdsstat och ändå ha en förhållandevis hög tillväxt.
Logiken var tydlig: man räddade människan, inte jobben, från marknadens förstörande kraft. Genom utbildning och generösa omställningsförsäkringar såg man till att de arbetslösa snabbt kunde ta de nya jobb som växte fram. Produktiviteten skulle anpassas efter samhällets framtidsvision, inte tvärtom.
Nyliberalismen såg delvis rätt symptom men ordinerade helt fel botemedel.
I sina försök att skära ned på välfärdsstaterna har däremot högerpolitiker runt om i Europa stött på patrull. Det är svårt att övertyga väljarna att ge upp det som 100 år av ekonomisk utveckling och politisk kamp gett dem. För att komma runt det spelar man numera på alltmer konservativa strängar.
Genom försämrade omställningsförsäkringar ökar rädslan för att bli arbetslös, samtidigt lovar högerpolitiker att jobben kommer vara kvar bara man minskar kostnaderna för företagen. Ett lågbetalt jobb är ju bättre än inget jobb alls, viskas det.
I Sverige verkade Alliansens företagssubventioner inte ha några gränser. Den sänkta restaurangmomsen, nedsättningen av arbetsgivaravgifter för unga, RUT och ROT är alla riktade insatser som syftar till att rädda eller skapa jobb i lågproduktiva, icke-konkurrenskraftiga företag. Det här kostar otroliga summor, minskar skatteupptaget och låser fast arbetskraft i företag som inte klarar att konkurrera utan statligt stöd.
Det krävs inget geni för att inse att detta inte är långsiktigt hållbart i en värld där en välfärd i världsklass också kräver en produktivitet på arbetsmarknaden i världsklass.
Tyvärr är det är lättare att se fel i andra än i sig själv. Dessa influenser återfinns även inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen över hela Europa.
Både innan och efter finanskrisen har många tyska fackförbund förhandlat om lönesänkningar i utbyte mot löften om att rädda jobben från nedläggning eller outsourcing. Samtidigt har den tyska reallöneutvecklingen de senaste 10 åren varit nästan obefintlig. Den låga arbetslösheten i Tyskland hålls ofta upp som ett resultat av lyckade reformer men de goda siffrorna bärs på de lågavlönades axlar.
I Storbritannien införde Tony Blairs labourregering 2003 så kallade working tax credits – ett bidrag som syftade till att ge tillskott på lönen till de som arbetade men ändå inte tjänade tillräckligt mycket för att kunna leva på sin lön. Istället för att höja minimilönerna valde man alltså att subventionera fortsatt låglönearbete.
Inom den svenska arbetarrörelsen står man fortfarande i mångt och mycket upp för den traditionellt positiva synen på strukturomvandling men man står inte helt oemotsagd inom de egna leden.
När SAAB och Volvo hotades med konkurs 2008 skickades det ut trevare från Mona Salin och partiledningens håll om att staten kanske borde gå in och rädda företagen. Ännu närmare i tiden ligger Socialdemokraternas löfte innan valet 2014 att inte ta bort RUT och ROT.
För att vi ska kunna fortsätta ha en välfärd i världsklass krävs det konkurrenskraft. För att ligga främst måste man ha ett samhälle som använder marknaden rätt. Det räcker inte att mäta sysselsättning och arbetslöshet utan vi måste också tänka på löner och produktivitet.
Skandinavisk arbetarrörelse är speciell i Europa då man har haft modet att se strukturomvandlingen som ett medel för att skapa välstånd. Men nedskärningar och en osäkrare omvärld gör att alltfler även inom den svenska arbetarrörelsen börjar tvivla.
Vi måste anta utmaningen att visa att nyckeln till framgång för arbetarrörelsen ligger i ordet rörelse. Att vara progressiv är att se positivt på framtid och utveckling. Det är först när man försöker frysa tiden som marknadens krafter kan vändas mot en.
Kalle Dramstad, praktikant
